Läkarbesöket idag gick fort och bra. Efter gick jag från sös ner till Zinkensdamm innan jag mötte upp M. Han hade ett möte med frivården samtidigt som jag var på sjukan. Äntligen har man fått ett bra besked gällande rättegången. Hon på frivården tyckte att vi inte ska gräva ner oss i de här. Att de borde bakas in i andra domen även om de händer nu i efterhand. Hon var gammal och erfaren så hon visste vad hon sa men ändå ska man ju inte förlita sig för mycket på de. Det känns ändå skönt att hon sa så men oron finns självklart där.
Vad skulle hända om M fick ett fängelsestraff på 1 år?
Jag har fått en fråga väldigt många gånger på sista tiden av många olika människor.
Hur orkar jag?
Varför har jag stannat kvar hos honom?
Nu när man vet allt man själv har gått igenom så förstår jag faktiskt inte själv att jag har stannat. Om någon skulle berätta allt som har hänt till mig och sen fråga om jag skulle stanna skulle svaret blivit Nej. Jag skulle aldrig låta en människa göra mig så illa och verkligen få mig gå genom berg o hav, riva alla mina murar och blotta hela mig. Men under den här tiden har man egentligen inte fattat vad de är som har hänt. Mitt liv är som en film. En sån där film som man säger "de där skulle aldrig hända mig". Jag har nog inte själv förstått att jag lever som jag gör än. Det känns inte som på riktigt. När jag pratade med en kompis för någon dag sen kommenterade hon "Och du skrattar åt de här?". Ja, jag vet inte hur jag ska reagera så jag skrattar.
Jag ska även nämna att den starkaste anledningen till att jag har stannat är för att jag älskar honom och jag vet att han kommer förbli nykter! De enda jag vill är att vi ska vara en familj. Trots allt som har hänt har M varit helt underbar mot mig. Han har aldrig med mening skadat mig eller fått mig må dåligt. Trots alla mörka stunder och allt som har hänt har vi haft våra ljusa tider. Han har alltid varit helt underbar mot mig och behandlat mig som en prinsessa. Detta kanske låter som att jag ljuger för mig själv men så är det. Det är M's äventyr då han inte varit hemma som allt har hänt.
Jag har alltid haft mottot allt löser sig. För mig har de alltid gjort de! Jag har bränt mina broar många gånger och gjort saker som det känts att det inte finns någon utväg på men de har alltid löst sig. Förr eller senare blir det bra igen. Det är väl på det sättet jag har klarat av de här. Det löser sig. Men om jag ska vara ärlig så känns det som att nu har det snart kommit till den punkten då sanningen kommer springa ikapp en och denna gång så kommer man inte undan.
Jag kommer ihåg då jag o M hade separerat och han inte bodde här längre. Då han kom och hälsade på lillan, de timmarna han var hemma med oss var vi som en familj, en lycklig familj. Sedan när han åkte blev det som en knytnäveslag i ansiktet. De här är sanningen. Du är själv. Ensamstående. Jag är rädd att samma känsla kommer komma snart med allt som händer runt omkring. Vi är en lycklig familj, just nu. Men snart kommer knytnäveslaget och slår ner en till marken. De är just den här anledningen som får mig tro att han kommer få ett fängelsestraff. Just för att jag ska slås ner till marken. Det känns som att det är ödet. Eller karma för allt dumt jag gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar