17 februari 2011

Samtal från M

Jag har inte haft tid och skriva på ett tag men i tisdags fick jag ett telefonsamtal som jag missade. Jag ringde upp och kom då till anstalten som M satt på. Han som arbetade där sa "De var nog din man som ringde" och gick och hämtade honom. Så fort M hamnar på häktet så blir vi helt plötsligt tillsammans. När vi avslutade samtalet blev de "puss puss". Vi pratade i allafall länge om allt. De verkar som att han har tänkt om och vill börja prioritera de som är viktigt i livet.


Självklart så väcker de en glädje inom mig. Men jag har hört de här förr. Jag känner hur jag inom mig slits åt olika håll. Den ena sida av mig tänker att äntligen ska lillan få träffa sin pappa igen och han kommer finnas i våra liv. Han kommer leka med henne i parken och följa med till skansen. Få uppleva allt de här som han har missat.

Men den andra sidan försöker sparka mig i arslet och få mig inse att de här har hänt förut. Jag får inte släppa in honom i vårt liv igen. Hur många gånger har jag inte gjort de förut, låtit honom bo här i dagar och leva på mig sedan försvinner han bara en dag och man hör ingenting i veckor. Jag kommer alltid hoppas att han ska bli den han var när jag träffade honom. Jag kommer alltid önska att de kommer bli vi igen. Men de är de som jag blir så arg på mig själv att jag får inte gräva ner mig på de sättet jag en gång gjort.


De kändes så skönt och få prata med honom, höra hans röst. Veta att han mår bra och lever, har tak över huvudet.


Jag har så sjukt mycket nu, med jobbet, M, min kusin som flyttar in på lördag. Tankarna kring något av dessa snurrar runt hela tiden. Jag är chef på mitt nya jobb och är på en avdelning där ingenting funkar. Så mycket arbetsuppgifter hamnar på mitt bord som jag inte hinner med. Antingen är det de här jag grubblar över eller M. De är ändå rätt skönt att jag kan koppla bort jobbet när jag kommer hem och tänka på honom.

14 februari 2011

3 månader i fängelset

Först i dag fick jag veta beskedet från M's advokat. Hela förra veckan gick åt att ringa honom och lämna meddelanden. Idag ringde han upp, jag jobbade så fick lyssna av telefonsvararen men de räckte. Han fick 3 månaders fängelse straff som i självaverket blir 2 månader minus hans häktningstid vilket blir i slut ändan 1 månad. Om jag ska vara ärlig hade jag hoppas på längre.

Min rädsla är att en månad för honom kommer endast bli att binda kontakter och lära känna nytt folk med samma tankesätt. Om han hade suttit längre tror jag att han skulle fått en annan insikt på livet och hunnit tänka igenom saker.

Jag är trött på att hoppas. Jag är trött på att bry mig. Senaste tiden har jag märkt att hur mycket jag än intalar mig själv att jag inte är medberoende så måste jag inse att jag hamnar precis i samma sits som innan så fort jag släpper in honom på mitt liv igen. Jag kommer aldrig kunna vara frisk från mitt medberoende om han ska finnas i mitt liv.

Just nu har jag så mycket annat i mitt huvud, mitt jobb tar så mycket energi och lillan som är en trotsig 2,5 åring gör de inte lättare. Till helgen flyttar min kusin in! Kommer bli sjukt roligt!

Jag fick ett kommentar från ett riktigt gammalt inlägg. De enda jag kommer att kommentera de med är att jag tror du missförstod mig totalt. Jag skriver om mitt liv och mina tankar. Om människor tycker annorlunda så får man göra de. Men denna blogg handlar om en del i mitt liv som inte ens mina nära vänner vet! Ingen i min omkrets vet att jag ens börjat blogga igen! Innan var de bara 4 vänner som kände till den här. Anledningen är att jag vill kunna lätta på mitt hjärta och skriva exakt hur jag känner och inte behöva känna att folk kommer att kritisera mina åsikter.

03 februari 2011

Rättegång

I morgon ska M ha sin rättegång.

En del av mig vill ringa hans advokat och fråga vilken tid.

Vill jag ens åka dit? Vill jag veta? Är de onödigt vetande?

Fan.. jag hatar mig själv för att jag fortfarande bryr mig. En del av mig tror att jag fortfarande "kan ta hand om honom" - MEDBEROENDE!

Jag ska släppa taget, jag har släppt taget. Men jag bryr mig. Vi har barn ihop. Det är lillans pappa. Jag vill och önskar verkligen att hon ska få växa upp och ha sin pappa. Jag önskar med hela mitt hjärta att den här gången ska han få sin väckarklocka och vilja komma bort från den där skiten! Drogerna har gjort att han har förlorat 2 år av hans dottersliv eller egentligen 2,5 år! Sedan hon föddes! Det är läskigt hur ett ämne kan förstöra en människa så mycket! Hur ett vitt äckligt pulver kan få en människa förlora vetandet om vad som är viktigt i livet! Hur de kan ta över ens egen vilja! Ord kan inte beskriva hur mycket jag hatar hans missbruk eller hans beroende. Det är en skillnad mellan missbruk och beroende. M är beroende, han kan inte komma därifrån.

Tankarna om vi ska åka och hälsa på honom i fängelset snurrar runt i mitt huvud. Ska jag ens låta lillan få gå igenom de? Hon kommer säkert inte komma ihåg men hon kommer knappt ihåg hennes pappa nu! Varför ska jag då åka dit med henne så hon börjar tänka på honom igen!

Jag är stark och jag vet att jag kommer att göra de rätta. De är bara så jobbigt att ha en klump i magen och alla tankar om honom..

02 februari 2011

Samtalet

I går fick jag ett samtal som jag väntat på. De var M's advokat. Jag förstod direkt vad de handlade om när jag såg hans namn på telefonen. Dom sista dagarna har jag gått med en klump i magen om att nu har något hänt, är han död? ligger han på akuten?

Men när jag såg att de var hans advokat som ringde kunde jag ändå andas ut. M sitter i häktet och ska ha rättegång på fredag. Han står inför ett 4-5 månaders fängelse straff.

Men för mig är de rätt lugnande! Jag kan andas ut! Han lever och jag vet att han mår bra trotts allt.

För er som läser detta och inte är insatt i sådana här situationer kan de vara svårt att förstå. Men när M har varit "ute på sina äventyr" har de alltid varit de värsta. Man vet inte vart han är, eller vad han gör, med vem? Men nu vet jag att han har tak över huvudet, inte knarkar och har människor som har uppsikt över hans mående.

Jag hade en känsla i förrgår att nu har de gått för länge utan att jag har hört från honom. Jag fick en känsla att något dåligt hade hänt. Jag har fått dom här flera gånger förr och alltid haft rätt. Sist jag hade de då hade han kört 200 km/h på en 50 väg och voltat med bilen och krossat sin arm, legat på akuten i dagar. Jag fick veta vad som hade hänt flera dagar senare men de var samma känsla som jag fick i förrgår.

Jag tänker på honom.. alltid.. kommer aldrig sluta. Jag älskar honom och kommer alltid att bry mig. Trots att jag går vidare i mitt liv och träffar andra så kommer de alltid finnas en anledning till varför jag skaffade barn med just honom.

Jag fick en fråga tidigare om jag hade kontakt/hjälp från hans sida av familjen. Jag har varit väldigt diskret med den saken. Jag och M's mamma har ingen kontakt pga saker som har hänt. Jag har skrivit om vissa men inte allt. M's syster, lillans moster gifte sig förra helgen (om jag gissar rätt) vi har fortfarande kontakt och jag pratade senast med henne idag. Men hon bor i borås. På M's sida har jag ingen som hjälper mig med lillan men de är både mitt val.