Samtal från M

Jag har inte haft tid och skriva på ett tag men i tisdags fick jag ett telefonsamtal som jag missade. Jag ringde upp och kom då till anstalten som M satt på. Han som arbetade där sa "De var nog din man som ringde" och gick och hämtade honom. Så fort M hamnar på häktet så blir vi helt plötsligt tillsammans. När vi avslutade samtalet blev de "puss puss". Vi pratade i allafall länge om allt. De verkar som att han har tänkt om och vill börja prioritera de som är viktigt i livet.


Självklart så väcker de en glädje inom mig. Men jag har hört de här förr. Jag känner hur jag inom mig slits åt olika håll. Den ena sida av mig tänker att äntligen ska lillan få träffa sin pappa igen och han kommer finnas i våra liv. Han kommer leka med henne i parken och följa med till skansen. Få uppleva allt de här som han har missat.

Men den andra sidan försöker sparka mig i arslet och få mig inse att de här har hänt förut. Jag får inte släppa in honom i vårt liv igen. Hur många gånger har jag inte gjort de förut, låtit honom bo här i dagar och leva på mig sedan försvinner han bara en dag och man hör ingenting i veckor. Jag kommer alltid hoppas att han ska bli den han var när jag träffade honom. Jag kommer alltid önska att de kommer bli vi igen. Men de är de som jag blir så arg på mig själv att jag får inte gräva ner mig på de sättet jag en gång gjort.


De kändes så skönt och få prata med honom, höra hans röst. Veta att han mår bra och lever, har tak över huvudet.


Jag har så sjukt mycket nu, med jobbet, M, min kusin som flyttar in på lördag. Tankarna kring något av dessa snurrar runt hela tiden. Jag är chef på mitt nya jobb och är på en avdelning där ingenting funkar. Så mycket arbetsuppgifter hamnar på mitt bord som jag inte hinner med. Antingen är det de här jag grubblar över eller M. De är ändå rätt skönt att jag kan koppla bort jobbet när jag kommer hem och tänka på honom.

3 månader i fängelset

Först i dag fick jag veta beskedet från M's advokat. Hela förra veckan gick åt att ringa honom och lämna meddelanden. Idag ringde han upp, jag jobbade så fick lyssna av telefonsvararen men de räckte. Han fick 3 månaders fängelse straff som i självaverket blir 2 månader minus hans häktningstid vilket blir i slut ändan 1 månad. Om jag ska vara ärlig hade jag hoppas på längre.

Min rädsla är att en månad för honom kommer endast bli att binda kontakter och lära känna nytt folk med samma tankesätt. Om han hade suttit längre tror jag att han skulle fått en annan insikt på livet och hunnit tänka igenom saker.

Jag är trött på att hoppas. Jag är trött på att bry mig. Senaste tiden har jag märkt att hur mycket jag än intalar mig själv att jag inte är medberoende så måste jag inse att jag hamnar precis i samma sits som innan så fort jag släpper in honom på mitt liv igen. Jag kommer aldrig kunna vara frisk från mitt medberoende om han ska finnas i mitt liv.

Just nu har jag så mycket annat i mitt huvud, mitt jobb tar så mycket energi och lillan som är en trotsig 2,5 åring gör de inte lättare. Till helgen flyttar min kusin in! Kommer bli sjukt roligt!

Jag fick ett kommentar från ett riktigt gammalt inlägg. De enda jag kommer att kommentera de med är att jag tror du missförstod mig totalt. Jag skriver om mitt liv och mina tankar. Om människor tycker annorlunda så får man göra de. Men denna blogg handlar om en del i mitt liv som inte ens mina nära vänner vet! Ingen i min omkrets vet att jag ens börjat blogga igen! Innan var de bara 4 vänner som kände till den här. Anledningen är att jag vill kunna lätta på mitt hjärta och skriva exakt hur jag känner och inte behöva känna att folk kommer att kritisera mina åsikter.

Rättegång

I morgon ska M ha sin rättegång.

En del av mig vill ringa hans advokat och fråga vilken tid.

Vill jag ens åka dit? Vill jag veta? Är de onödigt vetande?

Fan.. jag hatar mig själv för att jag fortfarande bryr mig. En del av mig tror att jag fortfarande "kan ta hand om honom" - MEDBEROENDE!

Jag ska släppa taget, jag har släppt taget. Men jag bryr mig. Vi har barn ihop. Det är lillans pappa. Jag vill och önskar verkligen att hon ska få växa upp och ha sin pappa. Jag önskar med hela mitt hjärta att den här gången ska han få sin väckarklocka och vilja komma bort från den där skiten! Drogerna har gjort att han har förlorat 2 år av hans dottersliv eller egentligen 2,5 år! Sedan hon föddes! Det är läskigt hur ett ämne kan förstöra en människa så mycket! Hur ett vitt äckligt pulver kan få en människa förlora vetandet om vad som är viktigt i livet! Hur de kan ta över ens egen vilja! Ord kan inte beskriva hur mycket jag hatar hans missbruk eller hans beroende. Det är en skillnad mellan missbruk och beroende. M är beroende, han kan inte komma därifrån.

Tankarna om vi ska åka och hälsa på honom i fängelset snurrar runt i mitt huvud. Ska jag ens låta lillan få gå igenom de? Hon kommer säkert inte komma ihåg men hon kommer knappt ihåg hennes pappa nu! Varför ska jag då åka dit med henne så hon börjar tänka på honom igen!

Jag är stark och jag vet att jag kommer att göra de rätta. De är bara så jobbigt att ha en klump i magen och alla tankar om honom..

Samtalet

I går fick jag ett samtal som jag väntat på. De var M's advokat. Jag förstod direkt vad de handlade om när jag såg hans namn på telefonen. Dom sista dagarna har jag gått med en klump i magen om att nu har något hänt, är han död? ligger han på akuten?

Men när jag såg att de var hans advokat som ringde kunde jag ändå andas ut. M sitter i häktet och ska ha rättegång på fredag. Han står inför ett 4-5 månaders fängelse straff.

Men för mig är de rätt lugnande! Jag kan andas ut! Han lever och jag vet att han mår bra trotts allt.

För er som läser detta och inte är insatt i sådana här situationer kan de vara svårt att förstå. Men när M har varit "ute på sina äventyr" har de alltid varit de värsta. Man vet inte vart han är, eller vad han gör, med vem? Men nu vet jag att han har tak över huvudet, inte knarkar och har människor som har uppsikt över hans mående.

Jag hade en känsla i förrgår att nu har de gått för länge utan att jag har hört från honom. Jag fick en känsla att något dåligt hade hänt. Jag har fått dom här flera gånger förr och alltid haft rätt. Sist jag hade de då hade han kört 200 km/h på en 50 väg och voltat med bilen och krossat sin arm, legat på akuten i dagar. Jag fick veta vad som hade hänt flera dagar senare men de var samma känsla som jag fick i förrgår.

Jag tänker på honom.. alltid.. kommer aldrig sluta. Jag älskar honom och kommer alltid att bry mig. Trots att jag går vidare i mitt liv och träffar andra så kommer de alltid finnas en anledning till varför jag skaffade barn med just honom.

Jag fick en fråga tidigare om jag hade kontakt/hjälp från hans sida av familjen. Jag har varit väldigt diskret med den saken. Jag och M's mamma har ingen kontakt pga saker som har hänt. Jag har skrivit om vissa men inte allt. M's syster, lillans moster gifte sig förra helgen (om jag gissar rätt) vi har fortfarande kontakt och jag pratade senast med henne idag. Men hon bor i borås. På M's sida har jag ingen som hjälper mig med lillan men de är både mitt val.

2011

Mitt liv har förändras jätte mycket sen sist jag skrev. Jag har nytt jobb och ännu större ansvar. Jobbar som chef måndag till fredag och endast dagtider! Inge mer barnvakt! Äntligen står jag på egna ben och klarar mig hur bra som helst helt själv.

Först nu har jag fått en faktura från rättegången. 9004 kr! Helt sjukt mycket pengar för något som jag själv kunnat gjort! Det fanns ju ingen chans att M skulle fått behålla vårdnaden.
M är fortfarande ute på vift. För nån månad sen fick jag ett brev från socialen om att de vill ha ett möte med mig då M befinner sig i ett kraftigt missbruk och de ville boka in ett möte med mig för att se hur lillans liv ser ut nu. Det är klart man blir flyförbannad då jag inte hade träffat honom på månader inte heller hade hans nummer! Men tydligen så får socialen en anmälan varje gång han blir häktad eller lämnar ett positivt urinprov. Så de är bara förvänta sig ett antal möten fram över.

Som de ser ut idag träffade jag M för några veckor sedan. Lillan var hos min mamma så hon har inte träffat honom sedan augusti. Vi pratade om mycket och det är klart att jag fortfarande älskar honom, jag kommer alltid hoppas på att vi kommer bli en lycklig familj igen fast jag vet att de aldrig kommer att hända. Han knakarkade under tiden vi hade kontakt. Vi pratade om framtiden och hur de ska se ut om han skulle få träffa lillan igen. Men så fort han gick ut från dörren så var han borta igen. Han svarar inte när jag ringer o inte på mina sms. De är just sånna här saker jag hatar med mig själv att jag släpper in honom sen blir det exakt samma sak igen. Han kommer aldrig sluta knarka. Han kommer aldrig bli en pappa för lillan. Han väntar ett fängelsestraff nu på 4-5 månader och fram tills dess kommer han väl knarka så mycket han kan. De gör så jävla ont att han väljer de livet istället för ett liv med sin dotter. Jag vet att jag fortfarande är medberoende, jag hamnar där direkt när jag träffar honom. Jag är inte som jag var förut och skulle kolla honom men oron. Den jävla oron och känslan att man måste ta hand om honom annars klarar han inte sig. Jag är trött på att gråta över honom! Trött!!

Jag har haft ett förhållande med en annnan som tog slut vid nyår så jag har ändå gått vidare. Men känslorna kommer alltid finnas kvar...
Så jävla dumt!

I mitt förra inlägg fick jag en kommentar av en läsare som gör ett skolprojekt mot droger! Det är självklart jag ställer upp! Hela min blogg visar bara nackdelen och hur mycket man utsätter människorna runt omkring!

Spöken finns alltid

Sakar och ting har varit allt från riktigt bra till riktigt dåligt.
M försvann några månader o man hörde inte av honom. Han kom och gick lite som han ville. Sen skötte han sig o fanns med i bilden. Som läget är nu så har jag bett honom att inte höra av sig. Jag släppte in honom i våra liv ännu en gång och såg vad det gjorde mot vår dotter.
Han skötte sig då och blev dömd till kontraktsvård. Vi träffades från 2-3 gånger i veckan o pratade i telefon nästan varje dag. Lillan blev van att ha pappa där. Hon är ändå 2 år nu. Hon vet vem som är pappa och frågar hela tiden efter honom. Den 22/8 blev han utskriven från behandlingshemmet pga att han tagit amfetamin. Vilket jag till o med drömde om samma helg! Jag kände de på mig. Och nu när han är ute och snurrar o knarkar får jag ännu en gång sopa upp efter honom! Skillnaden nu är att jag har en dotter som vaknar mitt i nätterna och skriker efter pappa, som frågar efter honom på dagarna och när telefonen ringer. Jag hoppas verkligen han förstår vad han gör mot henne! Hon kommer alltid att älska honom villkorslöst!
I helgen pratade jag o M i telefon. Jag bad honom att inte höra av sig innan han varit ren i 6 månader. De kanske är att ta i men han kan inte finnas med i bilden innan han varit ren ett tag! Jag kan inte göra så mot lillan! De är bättre att han inte finns i hennes tankar än att hon förstår att pappa inte kommer när hon ropar. Lillan brukar gå runt o säga "pappa jobbar" o jag är trött på att ljuga för henne. Jag vill inte ens höra henne säga pappa mer. Mitt hjärta blöder att han valt droger framför henne o de enda hon vill är att ha páppa där!

Angående lillans farmor tänker jag inte ens skriva något då de finns stor chans att hon läser men lillan kommer få ta del i hela den historien när hon blir stor nog. Det är bara väldigt infekterat. Men de är så sjukt skönt att farmor är ingen lillan någonsin frågat om. Jag tror inte hon ens vet att hon har någon då man aldrig nämnt de.. Hon har ju ändå 4 morföräldrar så min farsa o hans fru blir väl mer som farfar & farmor.

Mitt liv som ensamstående fungerar hur bra som helst! Jag är så glad att jag kunnat lämna mitt medberoende och de livet jag levde bakom mig. De är bara jobbigt att de dyker upp som ett spöke då och då. Men de kommer de alltid att göra då jag har barn med en missbrukare. De är bara jobbigt då man får sms som "jag klarar inte de här utan er". Nehe, jag låg fortfarande på BB med vår nyfödda dotter då du drog ut o mötte "moa". Jag blir så trött på sånt! Försök inte ens att få mig att få dåligt samvete för att jag inte finns med nu! Lillan kommer i första hand om nu måste jag skydda henne från att bli sårad o märka av att pappa sviker.

Jag vågar faktiskt inte skriva hur ärligt som helst i bloggen längre. Fast den är anonym så finns det några som vet vem jag är o kommer att använda de jag skriver emot mig. Vårdnads tvisten är avklarad o jag fick en räkning på 9000 kr de tackar jag för!

Nu måste jag lägga mig, jobbet hela veckan o massa o stå i. Ska försöka uppdatera mera men de kommer de bara handla om spöket dom dyker upp då o då när de passar honom..

Tingsrätten

I går var jag o M hos tingsrätten tillsammans med våra advokater.
Jag har nu ensam vårdnad över lillan dock har M umgänge varannan söndag och varannan tisdag i sällskap av mig. Det är just de här jag har strävat efter.

Jag fick en kommentar på förra inlägget där personen skrev att hon var orolig över min dotter. Du som nu skrev de ska veta att både jag o M vill inget mer än de bästa för henne. De är för hennes skull som jag har ensam vårdnad idag. Om M skulle falla tillbaka i sitt missbruk så står jag redan där själv med henne och han kan inte under några omständigheter dra ner henne i de. Inte för att jag tror M skulle göra de heller. När han knarkar drar han iväg och hör inte av sig.

Nu ser de väldigt bra ut mellan mig o M. Lillan är sjuk, de går magsjuka på dagis. Igår var M här och hjälpte till och han kom även förbi idag. Vi umgås som vänner och kan verkligen prata om allt. Men jag vet att jag måste vara på min uppsikt. Men de känns ändå skönt och ha tillbaka honom som en vän. Lillan behöver sin pappa och så länge han är ren kommer jag aldrig neka honom umgänge!

Jag har även fått en kommentar av Linda som fråga vad som fick mig lämna M.
Mitt svar är att jag inte orkade mer. Jag gav honom mer chanser än vad jag egentligen ville. Jag märkte att allt handlade om honom, hans missbruk, hans tillfrisknande, hans medicinering. Vi har en dotter ihop och allt handlade om honom inte att hon skulle börja på dagis osv. De är klart jag fortfarande älskar M. Nu när han är här känns de ändå bra för att vi kan vara så pass bra vänner. Trots att jag verkligen hatat honom så mycke som jag gjorde ett tag så måste man kunna se skillnaden på missbrukar M och M själv. För mig är de två olika personer och de är nog därför vi kan umgås på de sättet vi gör idag.
Linda, mitt tips till dig är att börja tänka på dig! Inte på hans utredning, medicinering eller om han tar återfall. Börja tänka på dig! Hur känner du? Vad känner din son? Hur har han de på dagis? Ta även hjälp av andra. Co-anon är något jag starkt rekommenderar!

Uppdatering

Jag har varit riktigt dålig på och skriva.
Anledningen är enkel; jag har inte så mycket mer och skriva om. Som sagt handlar bloggen om mitt medberoende och mitt liv som anhörig till en missbrukare. M är fortfarande ren. Han är jätte duktig och klarar sig jätte bra. Hans medicinering funkar bättre. Han tar nu ritalin och har fått sömntabletter med inga biverkningar!
Jag trodde faktiskt att de inte var så många som fortfarande läste min blogg men jag har läst massa kommentarer och ser att ni undrar hur allting går.

Vi är fortfarande tillsammans, självklart har vi våra ner gångar precis som alla andra par. Men vi kämpar på så gott vi kan. Man kan säga att M är frisk från sitt beroende. Om jag är frisk tänker jag inte ljuga och säga ja. Självklart har jag börja kollat hans telefon igen. Misstankar kommer och smyger sig in i huvudet och tilliten är liten. Han har svikit mig angående hans kompis G som jag skrivit om tidigare som satt inne och jag fruktade för dagen han skulle komma ut. Min fruktan blev sann och mitt 6e sinne hade rätt för 100e gången kan man väl säga.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är frid och fröjd och vi lever lyckliga. Lite så är de väl men ändå inte. M har tagit ett återfall, han rökte hasch. Vilket jag fick reda på veckor senare! Socialen visste om men informerade inte mig!! Vilket är ett stort tjänstefel då de finns ett barn i hemmet! Plus att de sa till M att de inte testar thc på hans pissprover vilket fick honom se att de var frittfram o röka på. Säga vad man vill, jag kanske är dum i huvudet o tog tillbaka honom då jag så starkt sagt att om han gör något igen är de över. Men man håller ju aldrig vad man säger som anhörig. Jag kan i allafall säga en sak: Jag hittade faktiskt en lägenhet till honom den gången som han skulle flytta till. Så jag tog i allafall tag i saker den gången o inte bara sa "du ska ut!"

Mycket handlar om lillan nu. Hon är i fokus och hon är tar all min tid. Så de är mest därför jag inte bloggar mer. Jag ska försöka skriva i mellan åt. Jag hoppas att jag ger er andra därute som lever i samma misär hopp om att kunna få ett normalt familjliv trots denna sjukdom. För de går! Jag är ett levande exempel!

Anhörig utbildning

I kväll har jag varit på min anhörig utbildning igen.
Jag måste bara säga att det känns så otroligt skönt och gå dit! Trots att jag är den enda som är sambo med en missbrukare. I lördags tvekade jag och gå dit men jag är så otroligt glad att jag gjorde de. Informationen man får känns det som att jag redan vet allt. Jag vet hur man blir som medberoende och jag har läst om alla symptomen som stämmer så sjukt in på mig. Men vi sitter och diskuterar i början, under tiden och i slutet och man får verkligen ut allt! Jag har berättat väldigt mycket om hur jag har haft det och om saker jag har gått igenom. Jag är otroligt glad att jag har släppt de här med "skam och förnekelse"! Idag tog jag upp med en av dom som håller i utbildningen vad man ska göra: Acceptera, förlåta eller glömma? Jag har ingen aning. Jag kommer aldrig kunna glömma eller förlåta. Men hur ska man kunna acceptera allt M har gjort? Saker som är helt oförlåtligt och har skadat mig så otroligt mycket och lämnat djupa sår. Förut ältade jag väldigt mycket på allt som har hänt, nu har det blivit mycket bättre med de men de kommer fortfarande upp vissa händelser under vissa situationer.

Dagens utbildning bestod av 2 timmar och det är sjukt för kort! Jag bara älskar och sitta i det rummet och prata om de allt som har med missbruk och göra. Nu får man respons och svar från andra om ens tankar. Idag gick vi även igenom de olika rollerna i en disfunktionell familj. Jag anser att jag inte har vuxit upp i en sådan familj då ingen i min släkt ens har haft ett missbruk. Men ändå blev jag helt chockad över hur syndabocken passade in på mig! Symptomen var: polisingripande, trotsig, slagsmål, fryser ut familj, flyttar hemifrån tidigt, gravid tidigt, eget missbruk och självmordsbenägen. Ännu en gång ska jag berätta en hemlighet: Så här var jag i mina tonår. Hela köret!! Fast jag flytta hemifrån när jag var 19 och blev födde när jag var 20, så lite senare än tonåren då. Men ändå! Helt sjukt! Jag har verkligen fått mig en tankeställare!

Jag längtar sjukt mycket tills nästa tisdag! Även om jag har kommit mycket längre än de andra som fortfarande lever i ett missbruk så funkar mötena väldigt bra. Jag tror jag på något sätt ger dom hopp att de kan gå bra. Även om M har sårat mig och försört så mycket så går det att lappa ihop! Bara man vill. Men de första steget är att släppa taget!

"Om M tar ett återfall gör han, jag kan inte göra något åt de! Endast visa honom konsekvenserna!" - Mitt moto!

500:e inlägg

Jag mår riktigt skumt! Är så sjukt yr att jag inte ens vågar ta upp lillan och bära på henne.
M är hos sin farfar som ska flytta från hus till lägenhet så han har varit där sen igår morse och hjälpt och packa ihop saker.
Igår mådde jag riktigt dåligt. Jag vet inte varför men inlägget jag skrev igår rivde nog upp massa gamla sår. Det är så sjukt mycket som har hänt som man måste bearbeta. Och de är väl de jag håller på och göra. Men när man sitter ensam och lillan sover blir de ännu jobbigare. Nu ser ju situationen helt annorlunda ut, han var inte ute på äventyr igår som han har gjort alla andra gånger man har varit hemma själv. Situationen blev ändå riktigt jobbig.

Anhörig utbildning

Idag hade jag min första dag på anhörig utbildningen. Detta var något jag flera månader sedan bokade.
Vi var 9 st och sedan 2 ledare, eller vad man ska kalla dom.
Utbildningen är till anhöriga, både drogmissbruk och alkoholmissbruk. Majoriteten var maka/make till alkoholister. Det fanns en mamma som hade ett barn som höll på med droger. Jag har alltid trott att alkohol och drog missbruk har gjort oss anhöriga lika sjuka i vårt medberoende. Men efter idag kan jag klart säga att det absolut inte är så! Efter vad jag vet hur jag har beteet mig och lyssnat på Co-anon på hur dom anhöriga har betett sig så är det så mycket värre än vad anhöriga till alkoholmissbrukare.
Jag som medberoende och anhörig till en drogmissbrukare har gjort/fått alla symptom som finns under rubriken medberoende. Jag har blivit som psykotisk och helt personlighets förändrad. Som jag många gånger har skrivit om förut så är kontroll behovet värst, kolla mobilen, kolla fickorna, kolla strumporna, väskor, plånbok, lukta, leta i askoppen ute efter jointfimpar. Man vet exakt hur lång tid de tar och gå ner till affären och handla mjölk. Om det tar 2 minuter längre kommer tankar om att han inte gick till affären utan mötte istället upp en kompis och är helt påtänd i en bil här utanför! Man vet exakt på minuten hur lång tid de tar att åka från Sollentuna, Tumba, Söder till Kungsholmen, när sista bussen går, tunnelbanans tider. När telefonen är avstängd så är han i häktet eller ligger på akuten knivskuren efter en dålig affär. Sånna här tankar har inte alkohol anhöriga. Eller har jag fel?

Misstolka mig inte nu, det är klart det finns en likhet. Men jag tror att vi som anhöriga till drogmissbrukare går igenom ännu värre saker och att vi får de värsta symptomen medans anhöriga till alkoholister får mildare symptom.
De värsta jag någonsin har gjort under M's missbruk var den dagen jag slog honom. Fast jag slog inte han, jag slog missbrukaren! De här är någonting jag egentligen inte vill skriva. Men jag tycker de ändå är viktigt att ni som läser och kanske lever i ett det värsta stadiet nu vet att ni är inte ensamma!

Dagen jag slog M: På fredagen skulle han åka till en arbetskamrat på söder och hämta pengar som han var skyldig. Han sa att det skulle ta 20 min. Jag smsa självklart efter 20 min, fick svaret "kommer senare", jag ringde 10 min efter de och fick svaret att de kommer dröja ännu längre. Sedan slutade M svara i mobilen. Jag fick inte tag på honom resten av kvällen/natten, lördagen o på söndag kväll fick jag tag på honom och han sa att han skulle komma hem. Vilket han inte gjorde. På måndags morgon ringde han och sa att nu sitter han i bilen på väg hem. Timmarna gick och han dök inte upp. Kvällen kom och M kom äntligen hem. Helt veck. Bilen hade pajjat och en kompis hade hämtat honom o kört hem honom. De blev världens bråk och hans kompis kom upp till lägenheten då han hade suttit i bilen utanför då han visste att jag inte skulle låta honom stanna. Vi bestämde oss för att köra M till st:göran, drogakuten, eller vad de nu är. M blir skit förbannad och drar ut på hela skiten så han ställer sig i duschen och sveper en kvarting. Och då hade han även gått på xanor hela helgen. Xanor är livsfarligt och blanda med alkohol, hjärtat och andingen upphör!! M deckar ihop i hallen. Han andas tungt och knappt. Jag får panik. Hans kompis ringer 112 och de skickar en ambulans. Jag ska även skriva att jag var gravid i detta skede, 5 månaden tror jag de var! Jag blir i allafall skit förbannad på M. Skammen att grannarna skulle se honom helt veck gjorde att jag fick total panik. Jag var så förbannad och rädd när han deckade ihop och skulle sluta andas att jag gav honom en örfil, en riktigt hård också.

Jag vet att de var fel men någonstans så känns det inte som att de var så farligt. Våld är ett av symptomen man utvecklar som medberoende. Jag var gravid, helt förstörd och full med skräck.
En sån här händelse tror inte jag att anhöriga till alkoholister upplever på samma grad. Visst händer de att de kommer hem stupfulla och deckar. Men de M gjorde denna gång klassas som självmordsförsök, fast de inte var de han försökte. Att en drogmissbrukare försvinner i dagar utan att höra av sig, stänga av mobilen är så vanligt, de händer hela tiden! Och tankarna en medberoende får då är att "Nu är han död" eller "Nu har polisen tagit honom". Som drogmissbrukare blir man också kriminell. En nackdel som inte alkoholister har.

Iallafall tror jag utbildningen kommer ge mig mycket mer. Det är bara läskigt och se hur sjuk man en gång har varit i någon annans beroende. Att hans missbruk har förstört mig så otroligt mycket.

Rättegång

I morse hade M rättegång. Detta var den som skulle inbakas med den som var i norrland men inte gjorde de. M blev då dömd till skyddstillsyn. Och idag sa hans advokat att det var bra att de inte bakades in för då skulle de aldrig ha blivit skyddstillssyn utan fängelse 6 månader!!
Så istället för att skälla på poliserna i sthlm som jag gjorde för några månader sen så tackar jag nu dom!!
M's dom idag blev skyddstillsyn 1,5 år till! Vilket bara är bra!
M ville inte ha med oss på rättegången, vilket jag får acceptera. Men jag ville verkligen vara där! Men som medberoende måste man kunna släppa taget. De där är hans misstag och de är saker han ska kunna ta sig ur själv. Jag behöver inte lägga mig i längre som jag gjorde hela tiden förut! Då var hans huvudvärk min huvudvärk. Jag mådde mer dåligt för att som hände honom än vad han gjorde själv! Jag blev till o med sjukskriven för att det var för mycke saker som hände honom.

För mycket alkohol?

Jag har ingen lust o blogga..
M tycker att jag är för på honom när det kommer till alkohol. Han tycker att jag överdriver och inte förstår honom när han säger att alkoholen gör honom lugn och att det kommer bli bättre sen när medicinen börjar.
Något jag vet är att så fort du får tanken om att det är ett problem så är det ett problem. Men sen är de ju också så att jag har mina tentakler ute och är väldigt känslig mot minsta beroende symptom.
Någonstans är jag rädd för att jag ska automatiskt göra bortförklaringar och neka till att jag faktiskt tycker att det har blivit för mycket sista tiden. Men sen har jag ändå tanken att det kanske är för mycket?

Hur illa är det egentligen om man dricker en/två öl? Min tanke är ändå att det finns ett barn. Men bara för att man har ett barn får man inte dricka alkohol mer?

Jag vet vem jag ska prata med de här om.. Har bara skjutit upp de..

Ultimatum

Som jag skrev i inlägget innan har M's mamma varit här.
Jag har länge haft 2 saker att diskutera med henne angående M's tillfrisknande. Nu låter det som att jag har något o bråka om men så är inte fallet! Jag vill veta hennes åsikt och tankar.
Det handlar om M's kompis som nu sitter i fängelset men kommer ut till sommaren. Detta är en av hans bästa vänner. Jag vet att han betyder så mycket för M och han har alltid ställt upp för honom vad de än har handlat om. Han har alltid velat M's bästa. Felet med honom är att han knarkar. Han är runt 40 och har i stortsätt knarkat sen han var 20 och åkt in o ut i fängelset. Alltså ingen bra typ. Själva han är en jätte snäll människa men med honom kommer de dåligheter. Hans beroende, hans vänner, hans kretsar, allt med honom o göra är dålig. Han kommer aldrig sluta knarka. Han kommer aldrig bli en sån kompis M behöver. Men han är den personen M vill ha i sitt liv. Om han kunde välja är han den enda M behöver. Ingen annan kompis är bättre. Själv är jag kluven Jag vet att det är en bra människa men hans kompiskrets, hans beroende, hans hem, hans val i livet o hans kriminella liv är något som inte ens ska vara i närheten av min familj. Detta är något M har svårt o acceptera. Han säger att han vill kunna ha kontakt med honom, ringa o kolla hur han mår nån gång då och då. Men jag är så skeptisk! Många gånger har M ljugit för mig, han har sagt att han ska gå o köpa cigg och i stället har han suttit utanför i bilen och hämtat M och sedan åkt iväg o knarka. Denna människa har också suttit o ljugit för mig rakt upp i ansiktet angående M's missbruk. De är klart han kommer se efter M's bästa och att vi inte bråkar. Varför ska han svika M o berätta sanningen till mig?

Jag har gett M ett ultimatum: Om han ska finnas i M's liv kommer inte jag o lillan göra de. De blir antingen vi eller han.

Kanske är dumt av mig men jag känner att jag aldrig kommer vara okej med att de umgås. Visst har jag kommit en lång bit i mitt medberoende men när de gäller honom blir jag akut sjuk igen. Någonstans känns det också som att jag har rätt till att ge honom de här valet. Nu är detta inget aktuellt förrän han kommer ut från fängelset men min oro över det här kommer finnas o gnaga inom mig, därför tog jag nu upp det med M's mamma. Hennes tankar om detta var att hon först o främst vill träffa denna människa för att kunna bedöma. Sedan är hon väldigt trygg i att M vill fortsätta vara drogfri. M's mamma är väldigt bra och prata med. Jag känner att jag verkligen kan prata med henne om allt. Hon finns där o lyssnar och de tackar jag otroligt mycket för!

Fortfarande medberoende

Jag som trodde jag hade kommit så långt i mitt tillfrisknande av medberoende. Men icke! M åkte iväg och träffade hans brossa när jag kom hem. Senare fick jag ett sms där de stog att de skulle hem till en kompis som jag vet alltid sitter hemma och röker hasch. Direkt när jag fick smset kände jag i hela kroppen hur paniken växte! Jag är inte frisk! Långt ifrån! Jag klarade mig endast och skicka 2 sms under tiden han var borta. Så jag är glad att jag inte ringde och telefon terra honom som jag har gjort x antal gånger! M's behandlings person som han har cra med har sagt att vi ska alltid ska säga en tid då vi är hemma och ikväll var det 19. Så 19:02 ringde jag mitt första telefonsamtal till M och frågade när han skulle komma hem. Han sa att han åkte då och kom hem drogfri. Men jag har ändå krävt att han ska pissa i morgon! Får väl åka själv till apoteket o handla då jag har hört att de ska finnas ul-stickor där. Självklart har jag mina misstankar och ifråga sätter honom. Vilket kanske är fel när han säger att jag ska berömma honom för att han inte gjorde något när alla andra satt o rökte. Egentligen ska han inte ens vara i dom miljöerna. Han ska inte vistas i den umgänges kretsen!
Men de jobbigaste av allt var paniken som växte inom mig! Jag kände hur jag inte orkade med att leka med lillan och se efter henne. Jag ville bara gråta. Jag vill inte känna så här! Jag trodde verkligen jag hade kommit ifrån de här! Jag satt med tankar att "om han gör nått gör han" men hela tiden kom jag framtill att varför åkte han dit?! Det kliade i mina fingrar och huvudet fylldes med demoner. Jag kallar de demoner då de är mina onda tankar om saker man inte ska tänka. Jag blev ett psykfall igen! Men i allafall i mitt huvud. Jag är glad att tiden gick så fort och han bli 19 innan mitt psykfall bröt ut helt.

Nu sitter vi i allafall o kollar på Walk the line och allt är frid o fröjd.
Jag vet bara att jag har mycket kvar att bearbeta i mitt medberoende.

Co-anon

Då har jag kommit hem. Den här veckan kastade M och hans mor ut mig så jag gick på ett Co-anon möte. Jag hade väl inte sån stor lust eller ork. Men kände mig tvungen då M's mamma kom och skulle vara här hemma med M om de blev lika som förra gången då lillan skrek nonstop i 2 timmar. Nu hade de gått bättre och hon hade skrikit i 1 timme. Bara mamma som gäller och speciellt när man är hemma. Hon vet ju att det är vi som bor här och då ska ju jag vara hemma.
Iallafall hade jag inget o dela kändes de som.
Jaha, vad ska jag säga om mitt medberoende eller M's missbruk?
M är fortfarande ren. Han är hur duktig som helst! Jag har kommit en lång väg i mitt medberoende. Jag har klarat mig länge från att kontrollera honom och kolla hans mobil! Jag har börja lita på honom men när det gäller att han träffar nån kompis så faller jag lätt tillbaka till samma spår som förr. Men som de är nu mitt i vardagen så får jag inte klumpen i magen då han ska gå o köpa cigg eller mjölk. Den är borta! Jag har inte den där ständiga rädslan längre! Jag har kämpat med de här i 4 veckor nu. Det var på mitt första Co-anon möte jag bestämde mig att nu räcker de. Om han tar ett återfall så gör han! Jag kan inte göra något åt de. De enda jag kan göra är att visa var jag står när de händer. I allafall tog de bara 4 veckor för mig att sluta kolla hans mobil. Kontrollera honom gör jag nog lite grann utan att jag märker de. Men jag kollar inte hans fickor, cigg packet eller beteende. Fast beteende kollar jag nog lite grann. Samma som ögonen om jag är misstänksam nån gång. Det har faktiskt hänt att jag har fått känslan att han har gjort något. Den kommer väl alltid finnas kvar.. Jag hoppas verkligen inte de. Men jag tror de om den inte heller går o träna bort.
Hur som helst så mår jag bra i mitt medberoende om man säger så. Jag anser att jag är fortfarande medberoende fast jag inte mår lika dåligt som jag gjorde förut.

En annan grej som har hänt nu.
Idag hade soc möte med kungsholms mottagningen om vart M ska lämna UP. Han måste ju ha dokumenterad drogfrihet. Detta möte ledde endast till att K.mottagningen ska skicka en kallelse (som kan då ta veckor?). Alltså menar dom att M inte ska lämna UP någonstans på 2 veckor innan han kommer till Magnus Huss igen och får medicin. För där måste han lämna UP varje gång och visa att han är ren. Familjeenheten har klart och tydligt krävt att om M ska bo hemma med lillan så måste han vara ren! Varför då har de inte fixat de här tidigare? De vet även att jag kräver att han ska visa att han inte knarkar och de enda som jag litar på är just UP reslutat! Inte M's ord. Men nu tog M tag i de här själv och ringde M.Huss och frågade om han kunde komma dit och lämna vilket gick jätte bra! Men de var han som ringde inte soc! Så bra är våra handläggare och grundliga! De är dom som kräver att han är ren men de är inte de som ser till att han kan lämna UP!

Man blir så trött på dom där soc-människorna!!

Paus

Igår höll vi inte alls på länge. Målade en sista runda strax innan 12. I morse vaknade jag vid 7 och var helt ut sövd men eftersom man är barnledig måste man ju bara somna om. Jag o M vaknade 10:20!! Helt sjukt vad länge vi sov. Men de behövdes väl. M körde på igen efter frukosten och målade en andra gång. De mesta känns klart nu. 3 väggar målade och sedan kommer målaren troligtvis på måndag och sätter upp tapeten. Som vi fortfarande inte har kommit fram till vad vi ska ha.
Nu har vi i allafall tagit en paus. M har åkt iväg med kompisar till sportfiske mässan och jag är för första gången själv hemma!! Jag har inte varit de sen jag var gravid, tror ja. Jag har inte hunnit känna efter hur de känns. Jag har ju som vanligt massa saker jag måste hinna med innan lillan kommer hem. Men nu ska jag faktiskt passa på o bara vara ensam.

Som vanligt var jag lite skeptisk för att M skulle åka iväg. Men jag har bestämt mig för att jag inte ska vara som jag var förut. Och jag har klara mig långt! Jag har inte kontrollerat och kollat M's mobil på hur länge som helst! Igår ringde M's mamma på hans mobil när han var o handlade så jag svarade sedan la jag mobilen brevid mig utan att kolla. Om jag ska var ärlig så känner jag mig otroligt stolt för att jag inte gjorde de. Mycke kanske är också för att jag litar på M nu. Han har inte kontakt med nån av de gamla kompisarna längre. Eller han har rättare sagt inte kontakt med någon förutom med han som han åkte iväg med nu o de har endast börja prata igen för att M är ren. Jag hoppas bara de här håller i sig! Att jag inte ska falla in i gamla spår igen och bli så grovt medberoende som jag en gång har varit. Jag är fortfarande medberoende och de kommer ta tid innan jag blir frisk. Men jag tror att jag har kommit en lång bit på vägen.

Stakars barn?

Jag var inne nyss på en annan blogg hos en tjej som går igenom samma sak som jag. Hon är tillsammans och har barn med en missbrukare. Och hon har fått en kommentar skrivet:

"Fy fan stackars barn som får leva i detta misärförhållande!"

Jag var tvungen o stoppa mig själv flera gånger för att inte skriva allt för arga saker. Ord kan inte ens säga hur förbannad man blir! Jag är glad att jag aldrig har fått en enda sån här kommentar. När någon går in och ens nämner min mamma roll eller min barns levnadsvilkor då kommer de bli hus i helvete i den här bloggen! Ingen har rätt till och kommentera de! Som mamma ser man alltid efter sitt barns välmånde i första hand. Och människor som inte är i samma situation eller är tillsammans med en missbrukare förstår inte vad de är som händer! Så denna person som lämna den här kommentaren har ingen aning om vad hon slänger ur sig. Hur kan man sparka på någon som redan ligger?! En missbrukare är expert på att ljuga och manipulera och som partner vill man alltid se de bästa och därför ser man inte de dåliga. Precis som att man inte ser att ens pojkvän har sne näsa, en leverfläck i pannan eller en hårig rumpa!

Så har du som skrivit de här aldrig fått höra av dina kompisar att din partner är groteskt ful när du tycker hon/han är skit snygg? FÖRNEKELSE. Ett av symptomen av medberoende. Och medberoende är (enligt mig) en lika mycket sjukdom som missbruket själv. Så ifrågasätter du även cancer?

Sparka inte på folk som redan ligger!

Ledig ett par dar

Detta blir mitt sista inlägg på några dagar. I morgon åker jag till norrland och kommer inte hem förrän måndag. Jag ska försöka skriva i helgen men fram tills dess kommer jag inte ha internet.

Idag kom pengarna från försäkringskassan. Detta "firade" jag o M med shopping! Inhandlade nya Fred Perry skor (ÄLSKA!), 2 par jeans och smink. Man tackar! Detta var jag värd! Jag har inte unnat mig själv o shoppat sen jag blev gravid! Visst blev de lite gravidkläder men bara de som måstes.

Min oro över M kommer finnas gnagande i mitt huvud hela helgen! Men nu är jag fast besluten av att jag ska försöka låta de glida av mig. Jag vill inte sitta och tänka på honom dygnet runt och oroa mig. Som tur är, för mitt ego, ska M till hans syster med hans mamma. Så att han inte är hemma i lägenheten lugnar mig enormt mycket. Jag vet inte om jag skulle ha åkt annars! De andra gångerna jag har lämnat honom hemma och åkt iväg på semester antingen till norrland eller utomlands har han bjudit hem massa kompisar och så har de suttit här och knarkat hela veckan. Nu är de ju också så att hans bästis på boendet har tagit återfall och flyttat därifrån. M berättade även att han hade träffat honom idag och gett tillbaka pengar han hade lånat. Han sa att hans kompis hade varit påverkad och att han inte alls blev sugen tvärtemot att han hade märkt hur mycket de förstör på så kort tid. Ord kan inte beskriva hur stolt jag blev och höra de. Äntligen har M förstått att knark förstör ens liv! Självklart har jag mina små demoner som säger att M kanske köpte nått gram av hans kompis när han mötte honom. Men jag har nu valt att ignorera dessa tankar och framför allt tänka på att inget jag säger eller gör kommer kunna ändra M's vilja. Om han vill knarka gör han. Men de viktigaste nu är att han sa själv att han har förstått hur droger förstör.

Som sagt detta blir mitt sista inlägg på några dagar. Men glöm inte bort mig.
Jag kommer fortsätta skriva och förhoppningsvis redan i helgen.

Puss & Kram

P.S. Kampen fortsätter!!

12 Stegen

1. Vi medgav att vi var maktlösa inför effekterna av beroende, och att vi inte kunde hantera våra liv.
   
2. Vi började tro att en Kraft större än vi själva kunde göra oss till hela människor igen
   
3. Vi beslöt att överlämna vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi uppfattade Gud.
   
4. Vi gjorde en grundlig och ärlig moralisk personlig inventering.
   
5. Vi medgav inför Gud, oss själva och en annan människa våra fels verkliga natur.
   
6. Vi var fullständigt beredda att arbeta tillsammans med Gud för att avlägsna våra dysfunktionella beteenden.
   
7. Ödmjukt bad vi Gud att befria oss från våra brister.
   
8. Vi gjorde en förteckning över alla de personer vi skadat och var villiga att gottgöra dem.
   
9. Vi gottgjorde alla dessa människor så långt det var oss möjligt, utom då det kunde skada dem eller någon annan.
   
10. Vi fortsatte vår personliga inventering och då vi gjorde fel, medgav vi det genast.
    
11. Vi försökte genom bön och meditation förbättra vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade Gud, varvid vi endast bad om kännedom om Guds vilja med oss och kraft att fullfölja den.
    
12. När vi genom dessa steg nått ett andligt uppvaknande, försökte vi föra detta budskap vidare till andra och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

De säger att detta program inte är religiöst men de står i stortsätt om Gud i varje punkt. Jag vet inte om dessa 12 stegen kommer hjälpa mig bli av med mitt medberoende men jag är villig att pröva. Det hjälpte min sponsor och hon fick mig att hoppas att jag o M kommer kunna leva i det Perfekta förhållande. Jag har börja tänka på första steget, medge att vi är maktlösa. De här steget ska få mig att inte ständigt tänka på om M tar ett återfall. Om han gör de så gör han de och det finns inget jag kan göra åt de. Steget ska även få mig att släppa taget, låta M leva sitt liv själv utan att jag ständigt ska kontrollera honom. Jag har väl kommit en bit på vägen men de är en lång bir kvar.