Co-anon

Då har jag kommit hem. Den här veckan kastade M och hans mor ut mig så jag gick på ett Co-anon möte. Jag hade väl inte sån stor lust eller ork. Men kände mig tvungen då M's mamma kom och skulle vara här hemma med M om de blev lika som förra gången då lillan skrek nonstop i 2 timmar. Nu hade de gått bättre och hon hade skrikit i 1 timme. Bara mamma som gäller och speciellt när man är hemma. Hon vet ju att det är vi som bor här och då ska ju jag vara hemma.
Iallafall hade jag inget o dela kändes de som.
Jaha, vad ska jag säga om mitt medberoende eller M's missbruk?
M är fortfarande ren. Han är hur duktig som helst! Jag har kommit en lång väg i mitt medberoende. Jag har klarat mig länge från att kontrollera honom och kolla hans mobil! Jag har börja lita på honom men när det gäller att han träffar nån kompis så faller jag lätt tillbaka till samma spår som förr. Men som de är nu mitt i vardagen så får jag inte klumpen i magen då han ska gå o köpa cigg eller mjölk. Den är borta! Jag har inte den där ständiga rädslan längre! Jag har kämpat med de här i 4 veckor nu. Det var på mitt första Co-anon möte jag bestämde mig att nu räcker de. Om han tar ett återfall så gör han! Jag kan inte göra något åt de. De enda jag kan göra är att visa var jag står när de händer. I allafall tog de bara 4 veckor för mig att sluta kolla hans mobil. Kontrollera honom gör jag nog lite grann utan att jag märker de. Men jag kollar inte hans fickor, cigg packet eller beteende. Fast beteende kollar jag nog lite grann. Samma som ögonen om jag är misstänksam nån gång. Det har faktiskt hänt att jag har fått känslan att han har gjort något. Den kommer väl alltid finnas kvar.. Jag hoppas verkligen inte de. Men jag tror de om den inte heller går o träna bort.
Hur som helst så mår jag bra i mitt medberoende om man säger så. Jag anser att jag är fortfarande medberoende fast jag inte mår lika dåligt som jag gjorde förut.

En annan grej som har hänt nu.
Idag hade soc möte med kungsholms mottagningen om vart M ska lämna UP. Han måste ju ha dokumenterad drogfrihet. Detta möte ledde endast till att K.mottagningen ska skicka en kallelse (som kan då ta veckor?). Alltså menar dom att M inte ska lämna UP någonstans på 2 veckor innan han kommer till Magnus Huss igen och får medicin. För där måste han lämna UP varje gång och visa att han är ren. Familjeenheten har klart och tydligt krävt att om M ska bo hemma med lillan så måste han vara ren! Varför då har de inte fixat de här tidigare? De vet även att jag kräver att han ska visa att han inte knarkar och de enda som jag litar på är just UP reslutat! Inte M's ord. Men nu tog M tag i de här själv och ringde M.Huss och frågade om han kunde komma dit och lämna vilket gick jätte bra! Men de var han som ringde inte soc! Så bra är våra handläggare och grundliga! De är dom som kräver att han är ren men de är inte de som ser till att han kan lämna UP!

Man blir så trött på dom där soc-människorna!!

Co-anon Mötet

Då är jag hem kommen. Jag är så glad att jag gick även om jag knappt hade någon lust.
Mötet gick bra och jag delade om nuläget med concerta och soc och M's boende. Vi gick igenom 1a steget igen. Det känns nästan som om jag aldrig kommer sluta kontrollera. Jag kontrollerar allt. M's samtal, M's umgänge, vem han är med, vad han gör, pratar med, mobiltelefonen är min drog. Om jag inte tar den och rotar igenom kliar de i mina fingrar. Jag har s.k. demoner i huvudet som ger mig de värsta tankarna om jag inte kontrollerar. Kommer detta någonsin sluta? Kommer jag någon sin tänka: "Om han tar ett återfall så gör han. Jag kan inte göra något åt de." Jag längtar så mycket till den dagen är kommen! Jag vill inte vara som jag är. Jag vill inte vara den kontroll-freak jag är idag. Jag vill inte vara hans hönsmamma. Jag är hans flickvän ingen annan. Nu läget här hemma är rätt bra. Inget nytt har hänt och jag har faktiskt inte rotat igenom hans mobil sen förra gången jag skrev. Men tanken finns alltid där. Jag vet inte hur jag ska arbeta bort mina tankar de är svårt och bara skita i att tänka på de. För de går inte. De gnager sig in och blir de enda man kan tänka på, de slutar inte förrän man kollar.

Hursom helst så var jag tvugen och gå tidigare från mötet. Förra veckan hade lillan skrikigt i 2 timmar, från att jag gick hemifrån till att jag kom hem. Idag var de precis samma sak. M skickade ett sms och skrev att hon hade skrikigt i 1 timme. Så jag fick gå mitt i delningen. Min dotter kommer först. Har alltid gjort och kommer alltid göra. Jag får acceptera att hon är mammig nu. Hon är precis i den åldern då de bara är mamma som gäller. Men jag tänker inte sluta gå på mötena pga de. Jag behöver de här. Men de är jobbigt för M också. Han känner att han inte räcker till vilket gör honom deprimerad Nästa vecka ska jag be mamma sitta barnvakt.

M skulle egentligen åka tillbaka till boendet när jag kom hem men han har ringt dit nu och sagt att han sover hemma. Vilket de på soc inte kommer bli så glad över i morgon på mötet inte heller M's kontaktperson. Om man ska vara ledig måste man fylla i en ledighetsansökan. Men de har möte i morgon och de är egentligen bara o säga som de är. Jag var på ett Co-anon möte och kom hem sent o M ville inte åka dit då. Kanske inte är bästa anledningen men den är sann. Och de på soc vill att jag ska gå på de här mötena och då måste de förstå att M är den som får sitta hemma med lillan då.
Ska även till lägga: Jag kommer inte gå på mötet i morgon! Vill inte, har ingen lust alls!!

Co-anon

Om 1 timme börjar Co-anon mötet. Jag drar mig så mycket från att åka. Jag orkar inte. Har egentligen inte sånn stor lust. Nu börjar tankar som " jag behöver inte..".
Efter förra mötet mådde jag hur bra som helst så jag borde ju gå.
Förra veckan grät lillan 2 timmar innan hon somna. M är lite oroad över hur de kommer gå ikväll. De är väl jag också. Kanske därför jag drar mig.. Jag försöker komma på ursäkter för att stanna hemma men ändå så tänker jag hur skönt de ska bli och bara komma hemifrån själv ett tag.

Co-anon

Jag är så glad! Äntligen har jag hittat rätt! Det här mötet var guldvärt!! På al-anon mötet var jag den enda som var partner med en missbrukare och den enda som då valt att stanna. Men på de här mötet var de mest sambor/makar med missbrukare. Många var unga och hade barn med missbrukare. Precis som jag. Det är helt sjukt att de har gått så lång tid innan någon ens berättade att Co-anon fanns!
Så nu berättar jag till alla andra anhöriga där ute prova på! För mig tror jag att de här kommer vara min utväg från mitt medberoende. Det känns som att de här kommer vara min väg att kunna acceptera och gå vidare.
Jag är så glad! Det kändes så bra när jag gick därifrån. Jag har fått en sponsor och mina planer är att gå på fler möten och i framtiden pröva på 12 stegs programmet. Det har hjälpt de mesta även om de är medberoende. Så de ska jag prova på!

Om vad som sas på mötet tänker jag inte skriva om. Men de känns som att jag äntligen har kommit rätt! Jag har hittat människor som är liksinnade och har gått igenom i stort sätt samma sak. På något sjukt sätt tror man ju alltid att man är ensam. Att man är den enda som går igenom de här. Men de finns människor som är i precis samma sits som jag. Jag önskar bara att någon hade tipsat mig om de här förra sommaren då jag var gravid, när jag behövde som mest hjälp och stöd.