Skicka brev?

Jag är glad för alla kommentarer jag får och ni som hoppas på att jag ska fortsätta skriva. Sanningen är att jag inte orkar eller tar mig tiden till att skriva. Plus att jag har haft svårt att publicera mina inlägg och dom försvinner. Hitta ett gammal från augusti som jag publicerade nyss.

Kort om vad som hänt med M är väl att jag fick ett samtal från häktet i slutet av sommaren. Han hade då suttit häktad 3 veckor innan han ens tänkte på o höra av sig. Han sitter nu inne tills juni tror jag de är. Han hade fått förlängt straff. Han har skickat 2 vykort men jag har inte ens läst dom för lillan. Inte heller svarat. Jag har hänt att jag ska göra de men påbörjade ett brev som blev kanske för hårt för att skicka.

Jag har i allafall en ny karl. Vi bor ihop och kommer att flytta till större inom kort. Han har också en dotter som är i samma ålder som lillan. Jag är sjukt lyckligt och han är allt jag kan drömma om. Han vet om allt med M. Men jag vet inte om M ens vet om honom. Lillan vet inte ens vem hennes pappa är. Hon säger att min nya man är hennes pappa. Hon förtjänar en pappa och om det inte är M så varför ska min nya inte få chansen?

En kort uppdatering kanske.. Jag måste skicka iväg ett brev till M o kanske framföra min agg mot att han inte ens hörde av sig när lillan fyllde år, att jag har en ny karl, vi flyttar snart o han måste hämta sin väska i mitt förråd och att hans dotter inte ens vet vem han är.. Hur ska man kunna skriva allt de här utan att vara för hård? Eller varför ska jag inte vara för hård?

Hej alla läsare! 2011-08-23

Ledsen att jag är så dålig på att uppdatera men har inte haft orken på ett bra tag. Sen känner man sig väl att man har kommit ifrån den här delen av mitt liv.
Men som alla vet så kommer alltid verkligheten i kapp en och man mår dåligt igen.
Sista tiden har jag mått riktigt bra och haft mycket att göra på jobbet. I sommar hade jag en av mina närmsta vänner som bodde hos mig och de har verkligen varit sjukt kul tills hon åkte hem i söndags.

I sommar har både jag o lillan hunnit fyllt år. Jag o M hade väl lite kontakt i början genom telefon sen gjorde jag misstaget och låta han komme förbi o träffa lillan när vi var o bada i en park. Jag frågade henne när jag såg honom om hon ville träffa pappa o sen pekade jag o sa där är han. Hon sprang till honom överlycklig o ropa "pappa!! Pappa!!". Både hon o han var jätte glada o se varandra igen. Han berättade då att han köpt en husvagn som han flyttat in i o försöker ta de lugnt. Men alla vet att husvagn är de sista du bor i innan allt bara faller.. Tog emot sjukt mycke o få höra de. Några dagar senare fyllde lillan år, han ringde inte. Jag fyllde år o ingen signal denna gång heller.
De sista dagarna har de verkligen kännts som att nu ringer telefonen från nån av hans polare o han är död. Jag hatar den här känslan. Får alltid de när de har gått för lång tid efter man såg ett livstecken. Han har inte varit inne på fb heller. Jag ringde hans mobil idag , båda nummrena men avstängd. Ringde 2 av hans andra vänner samma sak o den 3e skicka jag sms till o fortfarande utan svar. Orkar inte bry mig men ändå gör man de. Nu är man väl mer fylld med hat o ilska mot honom än något annat.

I lördags när jag jobba fick jag en riktigt jobbig ångest attack. Jag vet att allt med M ligger i botten o annat som hänt i livet sen att min kompis skulle flytta ut på söndag o de kom upp en annan jobbig sak med min pojkvän. Så nu har jag äntligen tagit kontakt med allmännapsykiatrin o imorgon får jag svar när jag ska dit o träffa läkaren. Nu fan får de vara nog med att gräva ner allt som hänt o inte ta tag o bearbeta de. Visst kan jag hålla huvudet högt o säga att allt är bra men blir de för mycket känsliga problem brister jag.

Jag har en ny pojkvän som jag älskar jätte mycke! Han är en otroligt fin person och har själv barn. Så de känns ändå otroligt bra att han finns vid min sida. Han vet om M och hur han är man han vet inte allt. De är mitt bagage.

Jag fick en fråga tidigare av A om tuttarna.
Jag gjorde både förminskning, lyft och gelehallon. Anledningen för att jag gjorde förminskning var för att jag hade stora bröst innan och som även hängde, därför lyften. Min läkare sa att om man bara gör implantat så kommer de bli som en dubbelficka och hänga. Jag kan tänka mig att de är liknande ingrepp som du får göra. Ett stort och med stora ärr. Förhoppningsvis så bleknar dom bort =)

Ruttnat

Idag var jag o hämta Metallica biljetter! Woho! I sommar bli de en miniweekend till Göteborg för mig o en av mina bästa vänner! Kommer bli helt galet! Så sjukt glad!


Efter de åkte jag o lillan till mamma o åt middag och bara umgicks. På vägen hem frågade mamma om jag pratat något med M. Jag har aldrig varit riktigt ärlig mot min mamma om honom. Det tog nästan 2 år innan jag erkände för henne att han var missbrukare. Hon vet lite om vad som har hänt i vårat förhållande men långt från allt. De mesta är väl att man känner skam. Jag skäms för honom. Jag skämdes för att jag hade valt att få barn med han. De hon vet i dagsläget är väl att han kommit ut från fängelset punkt. Inte mycke mer. När mamma körde hem oss idag så berättade jag att han hade varit hos oss väldigt mycket förra veckan och att jag troligtvis vilseledde honom i att jag ville ha ett förhållande och lite av de som hände för en vecka sen.


M hade inte ringt eller hört av sig på hela helgen. Jag ringde honom. Jag vet vad han gör. Jag kände de på mig redan innan jag ringde. Han säger att han inte har gjort något. MEN.... Bortförklaringar som att han varit dålig o har haft mycke att göra? De är därför han inte hört av sig... För mig är de rent av bullshit..


Keep my head high and keep standing tall... Im better then this bullshit!

grubbel, grubbel

Fan vad less jag blir! Hade skrivit ett jätte långt inlägg sen bara försvann hela skiten för mitt internet fuckade sig!

Blir en kortare version nu.

Allt har väl inte blivit som planerat.
Förra helgen var jag o M barnlediga så vi drog på en kryssning. Inget speciellt hände mer än att jag insåg att de här var inte de jag ville. M hade så gott som flyttat hem till mig. Utan jobb, utan bostad och fullständigt beroende av mig. Jag fick panik och insåg att de är inte de här jag vill! Jag vill inte ha ett förhållande, jag vill inte känna mig kvävd, att någon är beroende av mig. Jag bad honom att flytta vilket han gjorde i söndags. Som tur är så åkte han hem till sin mamma och enligt honom har han inte tagit ett återfall.

Jag måste i första hand se till att jag mår bra för om jag mår bra mår lillan bra. Jag känner mig jätte dum att jag vilseledde honom. Min reaktion kanske var ett försvarsmekanism att puscha bort honom då han kom för nära. Jag vet inte. De enda jag känner är att jag vill vara ensam. Jag är inte redo att gå tillbaka till de han och jag en gång hade.

Tack alla läsare för era stöd!
Och till alla som sitter där jag en gång satt: ta steg för steg och dag för dag. Planera inte framåt utan se till att ni själva mår bra! När jag började blogga för 2-3 år sedan bokstavligt krigade jag för att M skulle bli drogfri och att vi skulle bli en lycklig små barnsfamilj men nu när jag har chansen att få de vet jag inte ens om de är de jag vill. Jag vet inte helt ärligt om jag kan gå tillbaka till de där.

Spöken finns alltid

Sakar och ting har varit allt från riktigt bra till riktigt dåligt.
M försvann några månader o man hörde inte av honom. Han kom och gick lite som han ville. Sen skötte han sig o fanns med i bilden. Som läget är nu så har jag bett honom att inte höra av sig. Jag släppte in honom i våra liv ännu en gång och såg vad det gjorde mot vår dotter.
Han skötte sig då och blev dömd till kontraktsvård. Vi träffades från 2-3 gånger i veckan o pratade i telefon nästan varje dag. Lillan blev van att ha pappa där. Hon är ändå 2 år nu. Hon vet vem som är pappa och frågar hela tiden efter honom. Den 22/8 blev han utskriven från behandlingshemmet pga att han tagit amfetamin. Vilket jag till o med drömde om samma helg! Jag kände de på mig. Och nu när han är ute och snurrar o knarkar får jag ännu en gång sopa upp efter honom! Skillnaden nu är att jag har en dotter som vaknar mitt i nätterna och skriker efter pappa, som frågar efter honom på dagarna och när telefonen ringer. Jag hoppas verkligen han förstår vad han gör mot henne! Hon kommer alltid att älska honom villkorslöst!
I helgen pratade jag o M i telefon. Jag bad honom att inte höra av sig innan han varit ren i 6 månader. De kanske är att ta i men han kan inte finnas med i bilden innan han varit ren ett tag! Jag kan inte göra så mot lillan! De är bättre att han inte finns i hennes tankar än att hon förstår att pappa inte kommer när hon ropar. Lillan brukar gå runt o säga "pappa jobbar" o jag är trött på att ljuga för henne. Jag vill inte ens höra henne säga pappa mer. Mitt hjärta blöder att han valt droger framför henne o de enda hon vill är att ha páppa där!

Angående lillans farmor tänker jag inte ens skriva något då de finns stor chans att hon läser men lillan kommer få ta del i hela den historien när hon blir stor nog. Det är bara väldigt infekterat. Men de är så sjukt skönt att farmor är ingen lillan någonsin frågat om. Jag tror inte hon ens vet att hon har någon då man aldrig nämnt de.. Hon har ju ändå 4 morföräldrar så min farsa o hans fru blir väl mer som farfar & farmor.

Mitt liv som ensamstående fungerar hur bra som helst! Jag är så glad att jag kunnat lämna mitt medberoende och de livet jag levde bakom mig. De är bara jobbigt att de dyker upp som ett spöke då och då. Men de kommer de alltid att göra då jag har barn med en missbrukare. De är bara jobbigt då man får sms som "jag klarar inte de här utan er". Nehe, jag låg fortfarande på BB med vår nyfödda dotter då du drog ut o mötte "moa". Jag blir så trött på sånt! Försök inte ens att få mig att få dåligt samvete för att jag inte finns med nu! Lillan kommer i första hand om nu måste jag skydda henne från att bli sårad o märka av att pappa sviker.

Jag vågar faktiskt inte skriva hur ärligt som helst i bloggen längre. Fast den är anonym så finns det några som vet vem jag är o kommer att använda de jag skriver emot mig. Vårdnads tvisten är avklarad o jag fick en räkning på 9000 kr de tackar jag för!

Nu måste jag lägga mig, jobbet hela veckan o massa o stå i. Ska försöka uppdatera mera men de kommer de bara handla om spöket dom dyker upp då o då när de passar honom..

Tingsrätten

I går var jag o M hos tingsrätten tillsammans med våra advokater.
Jag har nu ensam vårdnad över lillan dock har M umgänge varannan söndag och varannan tisdag i sällskap av mig. Det är just de här jag har strävat efter.

Jag fick en kommentar på förra inlägget där personen skrev att hon var orolig över min dotter. Du som nu skrev de ska veta att både jag o M vill inget mer än de bästa för henne. De är för hennes skull som jag har ensam vårdnad idag. Om M skulle falla tillbaka i sitt missbruk så står jag redan där själv med henne och han kan inte under några omständigheter dra ner henne i de. Inte för att jag tror M skulle göra de heller. När han knarkar drar han iväg och hör inte av sig.

Nu ser de väldigt bra ut mellan mig o M. Lillan är sjuk, de går magsjuka på dagis. Igår var M här och hjälpte till och han kom även förbi idag. Vi umgås som vänner och kan verkligen prata om allt. Men jag vet att jag måste vara på min uppsikt. Men de känns ändå skönt och ha tillbaka honom som en vän. Lillan behöver sin pappa och så länge han är ren kommer jag aldrig neka honom umgänge!

Jag har även fått en kommentar av Linda som fråga vad som fick mig lämna M.
Mitt svar är att jag inte orkade mer. Jag gav honom mer chanser än vad jag egentligen ville. Jag märkte att allt handlade om honom, hans missbruk, hans tillfrisknande, hans medicinering. Vi har en dotter ihop och allt handlade om honom inte att hon skulle börja på dagis osv. De är klart jag fortfarande älskar M. Nu när han är här känns de ändå bra för att vi kan vara så pass bra vänner. Trots att jag verkligen hatat honom så mycke som jag gjorde ett tag så måste man kunna se skillnaden på missbrukar M och M själv. För mig är de två olika personer och de är nog därför vi kan umgås på de sättet vi gör idag.
Linda, mitt tips till dig är att börja tänka på dig! Inte på hans utredning, medicinering eller om han tar återfall. Börja tänka på dig! Hur känner du? Vad känner din son? Hur har han de på dagis? Ta även hjälp av andra. Co-anon är något jag starkt rekommenderar!

Ensamstående och inte längre medberoende!

Otroligt mycket har hänt sedan jag sist skrev.
M erkände till mig att han knarkat bakom min rygg i somras, thc, subetex, amfetamin och kokain. Jag har hittat saker här hemma som jag önskar att jag aldrig hade behövt se. M gjorde sitt val och jag fick göra mitt. Jag bad honom flytta.

Jag vill inte ens läsa mitt förra inlägg om hur jag ville visa er läsare att de går att bli en lycklig familj igen. Nu säger jag bara skit snack. Visst finns de dom som verkligen kan sluta. Men något jag lärde mig för länge sen var att jag aldrig kommer kunna få honom ren. Jag gjorde mitt val och jag är otroligt glad att jag gjorde de valet.

Nu ligger vi i vårdnadstvist och ska till tingsrätten i december. Hans mamma har jag sagt upp kontakten med och hon kommer inte få komma i närheten av mig eller lillan. M träffar lillan ungefär 1 gång i veckan men då tillsammans med mig och efter mina villkor. Han ska enligt honom ( har inte pratat med soc på ett tag men de ska höra av sig vid avvikelser) vara ren. Jag orkar inte ödsla min energi på den fronten.

Om vissa personer inte hade adressen till den här hemsidan skulle detta inlägg vara sjukt mycke längre men pga att de kommer bli en rättegång så måste jag vara försiktig med vad jag skriver.

Nu i efterhand, efter allt som har hänt är jag så arg på mig själv att jag tog emot allt. Så mycke lögner och framför allt hur han fick mig att förändras som människa. Jag är inte en svag person men han bröt ner mig. Nu i allafall mår jag riktigt bra! Har bra människor runt omkring mig, börjat jobba igen och har en riktigt bra kontakt med hela min familj. Lillan mår hur bra som helst, hon trivs jätte mycke på dagis, personalen älskar henne och hon har en jätte bra kontakt med sin mormor. Mitt liv är väldigt stabilt. M har fortfarande sina problem med soc, boende, medicinering (funkar fortfarande inte) och vad nu allt är. Men så länge han är ren kommer han få träffa lillan.

Man kanske kan säga att mitt tillfrisknande blev när jag valde att lämna honom..

Uppdatering

Jag har varit riktigt dålig på och skriva.
Anledningen är enkel; jag har inte så mycket mer och skriva om. Som sagt handlar bloggen om mitt medberoende och mitt liv som anhörig till en missbrukare. M är fortfarande ren. Han är jätte duktig och klarar sig jätte bra. Hans medicinering funkar bättre. Han tar nu ritalin och har fått sömntabletter med inga biverkningar!
Jag trodde faktiskt att de inte var så många som fortfarande läste min blogg men jag har läst massa kommentarer och ser att ni undrar hur allting går.

Vi är fortfarande tillsammans, självklart har vi våra ner gångar precis som alla andra par. Men vi kämpar på så gott vi kan. Man kan säga att M är frisk från sitt beroende. Om jag är frisk tänker jag inte ljuga och säga ja. Självklart har jag börja kollat hans telefon igen. Misstankar kommer och smyger sig in i huvudet och tilliten är liten. Han har svikit mig angående hans kompis G som jag skrivit om tidigare som satt inne och jag fruktade för dagen han skulle komma ut. Min fruktan blev sann och mitt 6e sinne hade rätt för 100e gången kan man väl säga.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är frid och fröjd och vi lever lyckliga. Lite så är de väl men ändå inte. M har tagit ett återfall, han rökte hasch. Vilket jag fick reda på veckor senare! Socialen visste om men informerade inte mig!! Vilket är ett stort tjänstefel då de finns ett barn i hemmet! Plus att de sa till M att de inte testar thc på hans pissprover vilket fick honom se att de var frittfram o röka på. Säga vad man vill, jag kanske är dum i huvudet o tog tillbaka honom då jag så starkt sagt att om han gör något igen är de över. Men man håller ju aldrig vad man säger som anhörig. Jag kan i allafall säga en sak: Jag hittade faktiskt en lägenhet till honom den gången som han skulle flytta till. Så jag tog i allafall tag i saker den gången o inte bara sa "du ska ut!"

Mycket handlar om lillan nu. Hon är i fokus och hon är tar all min tid. Så de är mest därför jag inte bloggar mer. Jag ska försöka skriva i mellan åt. Jag hoppas att jag ger er andra därute som lever i samma misär hopp om att kunna få ett normalt familjliv trots denna sjukdom. För de går! Jag är ett levande exempel!

En ursäkt

Jag o M har pratat om allt från himmel till jord om allt som har hänt.
Vi har pratat om alla gamla kompisar och alla gamla händelser från att vi träffades tills där vi är nu. Vi har pratat om Mr.X, som vi kan kalla honom, hans kompis som sitter inne och kommer ut nu när som helst. Jag tycker väldigt bra om honom men med honom kommer det dåliga saker som kompisar till där han bor. Vi har pratat om när M var borta och lämnade mig o lillan själv, när han försvann en hel vecka utan att höra av sig och inte ens tänkte på och ta upp telefonen och ringa och fråga hur hans dotter mår. Jag har frågat honom massa gånger nu om han ens tänkt på hur jag har haft de. Hur jag har mått när han försvunnit. Om han har förstått hur jag tänkt. Min rädsla att antingen ringa polisen eller akuten för att se om han är där. Men han fattar fortfarande inte! För någon dag sen läste jag ett inlägg jag skrev alldeles i början av bloggen där jag skrev: "Jag längtar tills den dagen han förstår hur jag mår och allt han fått mig gått igenom." Men den dagen är fortfarande inte här. Han bortförklarar sig mer än säger att han nu tänker på hur jag hade de! Han förstår fortfarande inte! Jag säger att jag vill ha en ursäkt för allt han har låtit mig gå igenom men ändå får jag ingen! Han säger att han har sagt de men ärligt talat jag har aldrig hört: "Jag är ledsen att jag försvann en kväll, helg eller natt och inte hörde av mig och sket i och svara i telefonen", "Jag är ledsen för alla lögner jag har sagt till dig" och "Jag är ledsen för att jag har sårat dig så mycket".
Han säger att han han har visat att han är ledsen och att han har sagt att han är glad att jag har kämpat för oss. Men de är inte samma sak! Jag vet att en ursäkt inte kommer gott göra allt han har gjort men de skulle kännas bra om han kunde känna efter hur jag har haft de. Jag kanske är självisk men vaddå? Jag har gått igenom ett helvete och är det så mycket begärt att få en muntlig ursäkt? Jag vet att han ångrar sig och önskar att han aldrig skulle ha gjort de han gjorde men jag vill ändå höra "Jag är ledsen..!" Jag behöver höra de!

Anhörig utbildning

I kväll har jag varit på min anhörig utbildning igen.
Jag måste bara säga att det känns så otroligt skönt och gå dit! Trots att jag är den enda som är sambo med en missbrukare. I lördags tvekade jag och gå dit men jag är så otroligt glad att jag gjorde de. Informationen man får känns det som att jag redan vet allt. Jag vet hur man blir som medberoende och jag har läst om alla symptomen som stämmer så sjukt in på mig. Men vi sitter och diskuterar i början, under tiden och i slutet och man får verkligen ut allt! Jag har berättat väldigt mycket om hur jag har haft det och om saker jag har gått igenom. Jag är otroligt glad att jag har släppt de här med "skam och förnekelse"! Idag tog jag upp med en av dom som håller i utbildningen vad man ska göra: Acceptera, förlåta eller glömma? Jag har ingen aning. Jag kommer aldrig kunna glömma eller förlåta. Men hur ska man kunna acceptera allt M har gjort? Saker som är helt oförlåtligt och har skadat mig så otroligt mycket och lämnat djupa sår. Förut ältade jag väldigt mycket på allt som har hänt, nu har det blivit mycket bättre med de men de kommer fortfarande upp vissa händelser under vissa situationer.

Dagens utbildning bestod av 2 timmar och det är sjukt för kort! Jag bara älskar och sitta i det rummet och prata om de allt som har med missbruk och göra. Nu får man respons och svar från andra om ens tankar. Idag gick vi även igenom de olika rollerna i en disfunktionell familj. Jag anser att jag inte har vuxit upp i en sådan familj då ingen i min släkt ens har haft ett missbruk. Men ändå blev jag helt chockad över hur syndabocken passade in på mig! Symptomen var: polisingripande, trotsig, slagsmål, fryser ut familj, flyttar hemifrån tidigt, gravid tidigt, eget missbruk och självmordsbenägen. Ännu en gång ska jag berätta en hemlighet: Så här var jag i mina tonår. Hela köret!! Fast jag flytta hemifrån när jag var 19 och blev födde när jag var 20, så lite senare än tonåren då. Men ändå! Helt sjukt! Jag har verkligen fått mig en tankeställare!

Jag längtar sjukt mycket tills nästa tisdag! Även om jag har kommit mycket längre än de andra som fortfarande lever i ett missbruk så funkar mötena väldigt bra. Jag tror jag på något sätt ger dom hopp att de kan gå bra. Även om M har sårat mig och försört så mycket så går det att lappa ihop! Bara man vill. Men de första steget är att släppa taget!

"Om M tar ett återfall gör han, jag kan inte göra något åt de! Endast visa honom konsekvenserna!" - Mitt moto!

500:e inlägg

Jag mår riktigt skumt! Är så sjukt yr att jag inte ens vågar ta upp lillan och bära på henne.
M är hos sin farfar som ska flytta från hus till lägenhet så han har varit där sen igår morse och hjälpt och packa ihop saker.
Igår mådde jag riktigt dåligt. Jag vet inte varför men inlägget jag skrev igår rivde nog upp massa gamla sår. Det är så sjukt mycket som har hänt som man måste bearbeta. Och de är väl de jag håller på och göra. Men när man sitter ensam och lillan sover blir de ännu jobbigare. Nu ser ju situationen helt annorlunda ut, han var inte ute på äventyr igår som han har gjort alla andra gånger man har varit hemma själv. Situationen blev ändå riktigt jobbig.

Anhörig utbildning

Idag hade jag min första dag på anhörig utbildningen. Detta var något jag flera månader sedan bokade.
Vi var 9 st och sedan 2 ledare, eller vad man ska kalla dom.
Utbildningen är till anhöriga, både drogmissbruk och alkoholmissbruk. Majoriteten var maka/make till alkoholister. Det fanns en mamma som hade ett barn som höll på med droger. Jag har alltid trott att alkohol och drog missbruk har gjort oss anhöriga lika sjuka i vårt medberoende. Men efter idag kan jag klart säga att det absolut inte är så! Efter vad jag vet hur jag har beteet mig och lyssnat på Co-anon på hur dom anhöriga har betett sig så är det så mycket värre än vad anhöriga till alkoholmissbrukare.
Jag som medberoende och anhörig till en drogmissbrukare har gjort/fått alla symptom som finns under rubriken medberoende. Jag har blivit som psykotisk och helt personlighets förändrad. Som jag många gånger har skrivit om förut så är kontroll behovet värst, kolla mobilen, kolla fickorna, kolla strumporna, väskor, plånbok, lukta, leta i askoppen ute efter jointfimpar. Man vet exakt hur lång tid de tar och gå ner till affären och handla mjölk. Om det tar 2 minuter längre kommer tankar om att han inte gick till affären utan mötte istället upp en kompis och är helt påtänd i en bil här utanför! Man vet exakt på minuten hur lång tid de tar att åka från Sollentuna, Tumba, Söder till Kungsholmen, när sista bussen går, tunnelbanans tider. När telefonen är avstängd så är han i häktet eller ligger på akuten knivskuren efter en dålig affär. Sånna här tankar har inte alkohol anhöriga. Eller har jag fel?

Misstolka mig inte nu, det är klart det finns en likhet. Men jag tror att vi som anhöriga till drogmissbrukare går igenom ännu värre saker och att vi får de värsta symptomen medans anhöriga till alkoholister får mildare symptom.
De värsta jag någonsin har gjort under M's missbruk var den dagen jag slog honom. Fast jag slog inte han, jag slog missbrukaren! De här är någonting jag egentligen inte vill skriva. Men jag tycker de ändå är viktigt att ni som läser och kanske lever i ett det värsta stadiet nu vet att ni är inte ensamma!

Dagen jag slog M: På fredagen skulle han åka till en arbetskamrat på söder och hämta pengar som han var skyldig. Han sa att det skulle ta 20 min. Jag smsa självklart efter 20 min, fick svaret "kommer senare", jag ringde 10 min efter de och fick svaret att de kommer dröja ännu längre. Sedan slutade M svara i mobilen. Jag fick inte tag på honom resten av kvällen/natten, lördagen o på söndag kväll fick jag tag på honom och han sa att han skulle komma hem. Vilket han inte gjorde. På måndags morgon ringde han och sa att nu sitter han i bilen på väg hem. Timmarna gick och han dök inte upp. Kvällen kom och M kom äntligen hem. Helt veck. Bilen hade pajjat och en kompis hade hämtat honom o kört hem honom. De blev världens bråk och hans kompis kom upp till lägenheten då han hade suttit i bilen utanför då han visste att jag inte skulle låta honom stanna. Vi bestämde oss för att köra M till st:göran, drogakuten, eller vad de nu är. M blir skit förbannad och drar ut på hela skiten så han ställer sig i duschen och sveper en kvarting. Och då hade han även gått på xanor hela helgen. Xanor är livsfarligt och blanda med alkohol, hjärtat och andingen upphör!! M deckar ihop i hallen. Han andas tungt och knappt. Jag får panik. Hans kompis ringer 112 och de skickar en ambulans. Jag ska även skriva att jag var gravid i detta skede, 5 månaden tror jag de var! Jag blir i allafall skit förbannad på M. Skammen att grannarna skulle se honom helt veck gjorde att jag fick total panik. Jag var så förbannad och rädd när han deckade ihop och skulle sluta andas att jag gav honom en örfil, en riktigt hård också.

Jag vet att de var fel men någonstans så känns det inte som att de var så farligt. Våld är ett av symptomen man utvecklar som medberoende. Jag var gravid, helt förstörd och full med skräck.
En sån här händelse tror inte jag att anhöriga till alkoholister upplever på samma grad. Visst händer de att de kommer hem stupfulla och deckar. Men de M gjorde denna gång klassas som självmordsförsök, fast de inte var de han försökte. Att en drogmissbrukare försvinner i dagar utan att höra av sig, stänga av mobilen är så vanligt, de händer hela tiden! Och tankarna en medberoende får då är att "Nu är han död" eller "Nu har polisen tagit honom". Som drogmissbrukare blir man också kriminell. En nackdel som inte alkoholister har.

Iallafall tror jag utbildningen kommer ge mig mycket mer. Det är bara läskigt och se hur sjuk man en gång har varit i någon annans beroende. Att hans missbruk har förstört mig så otroligt mycket.

Ett till förslag

Idag kom ännu ett samtal från fryshuset. Hennes presentation var "en timme i veckan" så de är väl så dessa psykoterapeuter kallar sig. Hursom helst så var det självklart inte för att boka en tid utan för att ännu en gång bli erbjuden ett annat förslag. Denna gång handla det om att prata med en student men som hade en handledare med på mötet då. Min första fråga var hur många terminer hon har hunnit gått, men de visste hon inte. När man själv jobbar i vården blir man så sjukt kräsen! Jag sa att jag skulle tänka på förslaget o tog numret till henne.
Jag fick samtidigt veta att jag inte kommer kunna prata med någon förrän till hösten. Om de hade sagt det för 2 månader sen hade jag redan fått hjälp för länge sen! Man blir så trött.
Nu känns det mer som att jag inte behöver de där. Men jag ska vänta nån dag o se.

Som psyktestet visa så lider jag ju av ett antal psykiska sjukdomar!

Tankar

Självmedicinering! Tack, för de! Idag har vi hela familjen varit ute på djurgårn o gått på akvaria. Kollat på fiskar, svenska fiskar till o med. Gädda o mört o allt vad de nu heter. Men även hajar. Man såg att lillan fascinerades av dom. Sen blev de en promenad runt djurgårn. Härligt och så 20 grader ute! Riktigt sommar väder! De värsta var nog ändå att jag tror jag har fått solsting! När jag kom hem hade jag världens huvudvärk och frös trots att de var 21 grader inomhus! Men nu är de bättre.

I morgon ska vi träffa Christine och Johan. Vi ska grilla. De ska faktiskt bli jätte kul. Christine är den som jag pratar med dagligen nu. Hon får höra det mesta som jag väljer att inte skriva här så jag känner mig ändå ganska lugn att träffa dom i morgon. Men ändå har jag tankarna att ringa o avboka. Men nu är jag fast besluten att inte göra de! De ska bli kul i morgon! Självmedicinering så borde de funka.

Vad hemskt de låter! Men så är det tyvärr. En längre tid nu har jag tänkt på vad jag skriver eftersom det finns nära som läser. Så jag kan inte skriva allt jag vill skriva. Jag vill kunna skriva om alla tankar som snurrar runt i huvudet på mig men jag är så rädd att de ska slå tillbaka på min mammaroll. Jag försöker vara den bästa mamman jag kan och när jag känner att jag inte orkar så säger jag till och M och han tar henne. Senaste tiden har han låtit mig sova mitt på dagen då jag inte orkar mer och går o lägger mig med täcket över huvudet. Utan ett ord tar han henne och låter mig vara.

En annan sak jag inte skrivit om än är att igår innan jag åkte iväg till söder kom en brev från socialen. Försörjningsstöd så klart! Vår handläggare hade skrivit ett brev efter deras möte. Hon skrev att hon inte accepterar M's språk han använde när de pratade sist. Men vad förväntar hon sig när hon ringer och säger att han är polisanmäld? De var de enda han hörde inte att de hade börjat en utredning som kan sluta med en polisanmälan som hon skrev i brevet. Vi ska i allafall på möte början av maj. Jag har sån stor lust o anlita en advokat o ta med. Jag ska i allafall spela in samtalet ska kolla om man kan låna nån inspelnings grej o ta med. Psyka dom lite! Barnvakt är ett måste! Lillan ska inte med på de mötet. Brevet från henne förstörde självklart både min o M's dag. Han har ingen lust att gå på de mötet! Jag har de, men de är nog mest för att säga exakt vad jag tycker för jag håller på o spricka med ilska mot dom!

09.04.23

Igår fick min bror barn. Glömde skriva de. De blev en liten pojke så lillan har fått ännu en till killkusin. Om jag ska vara ärlig hade jag hoppas på en flicka. Jag är själv uppvuxen med bara bröder o umgicks endast med våra killkusiner så jag har alltid varit den enda flickan och vill inte att lillan ska få samma sak.
Idag i allafall kom jag utanför dörren. Jag har mina knep. Eller knep o knep är de väl inte, de handlar om medicin. Självmedicinering har det kommit till nu. Jag åkte i allafall till söder kolla en snabbis på barnvagn, vill ha en ny, sedan åkte jag till åhlens o handla present och sen blev det en promenad från skanstull till sös och träffa den lille mannen. Så otroligt söt! Kan inte fatta att lillan en gång var så liten! Och i sommar blir hon 1 år! Helt sjukt vad tiden går fort!

Nu är M o lillan o handlar mat. Så jag är ensam. Hur skönt som helst. Känner att jag börjar gå in i mig själv. Jag vill inte och jag försöker prata med människor runt omkring men de är inte alltid så lätt.

Vänte-grupp

Ni som har läst bloggen ett tag vet att jag skrev förut om att jag hade lämnat ett meddelande till fryshuset psykoterapeuter, nått sånt. Jag lämnade då ett meddelande på telefonsvararen där de sa att de ringer upp inom 1 vecka. Detta var kanske 2-3 månader sedan, efter de har jag inte hört ett ord! När jag o M kom hem en kväll för någon dag sen hade vi ett missatsamtal från fryshuset och jag förstog att de var dom. Jag ringde upp 1 timme efter att de hade ringt men utan svar. De är klart men skiter i de då. Idag ringde en dom upp. Just därifrån, fryshuset. Hon hade en såkallad Vänte-grupp där man får gå och prata 4-5 st med en psykoterapeut. Jag blev erbjuden en plats.

Först visste jag inte hur jag vänligt skulle tacka nej till detta. Mitt svar blev något: Jag är småbarnsförälder och sambo med en missbrukare, jag har för djupa problem för att ens sitta och prata med andra om de som inte har något med de att göra. Jag pratar endast med personen som kan hjälpa mig.

Va fan ska jag säga?! Jag har ingen som helst lust o sitta o prata med 4 till tjejer födda slutet av 90 talet om mina problem! Va fan vet de om att vara ensamstående mamma (som jag har varit och som har satt sina sår!) och medberoende. Nu kanske jag är helt ute och cyklar. Men jag känner att jag har sjukt mycke mer problem för att sitta och prata med andra om de. Och glöm inte att jag har fått social fobi! Jag vill fan heller gå till nån jävla vänte-grupp. Ge mig en hjärnskrynklare som endast lyssnar på mig!

Att jag hade hamnat på en väntelista dit visste jag inte förrän de här samtalet. Men tydligen är de andra 4 som ska vara med i vänte-gruppen före mig. Så hur lång tid de skulle ta visste man inte.

Varför är de så att man måste ta självmord eller mörda någon i Sverige innan man får hjälp?