Det tunga lasset av att vara ensamstående mamma.
Jag skulle bara in till jobbet några timmar idag för att gå på några möten men man hinner bara komma till tunnelbanan innan dagis ringer och säger att lillan har jätte ont i örat och bara gråter. I ett desperat läge försöker jag ringa min mamma, som är i Gran Canaria på semester, för att se om hon kan ta lillan. Självklart kommer jag på mig själv innan hon ens hinner svara. Jag han även ringa lillans gudmor innan jag fick gå tillbaka till dagis och hämta henne. De var bara och sätta sig på bussen och åka till vårdcentralen.
Jag hatar de här! Att jag varenda gång ska behöva gå från arbetet! Det är pinsamt juh! Jag började på ett nytt jobb i november och vill inte framstå som någon som vabbar hela tiden! Tänk om M hade kunnat fixat till sitt liv och bara kunna ta henne 2-3 timmar så jag kunde åka in på mina möten! Han är ju inte handlingsförlamad! Bara försvunnen.. men de är väl lika bra..
Jag önskar ändå att han skulle finnas här i sånna lägen. När lillan blir sjuk eller något händer!
25 januari 2011
23 januari 2011
2011
Mitt liv har förändras jätte mycket sen sist jag skrev. Jag har nytt jobb och ännu större ansvar. Jobbar som chef måndag till fredag och endast dagtider! Inge mer barnvakt! Äntligen står jag på egna ben och klarar mig hur bra som helst helt själv.
Först nu har jag fått en faktura från rättegången. 9004 kr! Helt sjukt mycket pengar för något som jag själv kunnat gjort! Det fanns ju ingen chans att M skulle fått behålla vårdnaden.
M är fortfarande ute på vift. För nån månad sen fick jag ett brev från socialen om att de vill ha ett möte med mig då M befinner sig i ett kraftigt missbruk och de ville boka in ett möte med mig för att se hur lillans liv ser ut nu. Det är klart man blir flyförbannad då jag inte hade träffat honom på månader inte heller hade hans nummer! Men tydligen så får socialen en anmälan varje gång han blir häktad eller lämnar ett positivt urinprov. Så de är bara förvänta sig ett antal möten fram över.
Som de ser ut idag träffade jag M för några veckor sedan. Lillan var hos min mamma så hon har inte träffat honom sedan augusti. Vi pratade om mycket och det är klart att jag fortfarande älskar honom, jag kommer alltid hoppas på att vi kommer bli en lycklig familj igen fast jag vet att de aldrig kommer att hända. Han knakarkade under tiden vi hade kontakt. Vi pratade om framtiden och hur de ska se ut om han skulle få träffa lillan igen. Men så fort han gick ut från dörren så var han borta igen. Han svarar inte när jag ringer o inte på mina sms. De är just sånna här saker jag hatar med mig själv att jag släpper in honom sen blir det exakt samma sak igen. Han kommer aldrig sluta knarka. Han kommer aldrig bli en pappa för lillan. Han väntar ett fängelsestraff nu på 4-5 månader och fram tills dess kommer han väl knarka så mycket han kan. De gör så jävla ont att han väljer de livet istället för ett liv med sin dotter. Jag vet att jag fortfarande är medberoende, jag hamnar där direkt när jag träffar honom. Jag är inte som jag var förut och skulle kolla honom men oron. Den jävla oron och känslan att man måste ta hand om honom annars klarar han inte sig. Jag är trött på att gråta över honom! Trött!!
Jag har haft ett förhållande med en annnan som tog slut vid nyår så jag har ändå gått vidare. Men känslorna kommer alltid finnas kvar...
Så jävla dumt!
I mitt förra inlägg fick jag en kommentar av en läsare som gör ett skolprojekt mot droger! Det är självklart jag ställer upp! Hela min blogg visar bara nackdelen och hur mycket man utsätter människorna runt omkring!
Först nu har jag fått en faktura från rättegången. 9004 kr! Helt sjukt mycket pengar för något som jag själv kunnat gjort! Det fanns ju ingen chans att M skulle fått behålla vårdnaden.
M är fortfarande ute på vift. För nån månad sen fick jag ett brev från socialen om att de vill ha ett möte med mig då M befinner sig i ett kraftigt missbruk och de ville boka in ett möte med mig för att se hur lillans liv ser ut nu. Det är klart man blir flyförbannad då jag inte hade träffat honom på månader inte heller hade hans nummer! Men tydligen så får socialen en anmälan varje gång han blir häktad eller lämnar ett positivt urinprov. Så de är bara förvänta sig ett antal möten fram över.
Som de ser ut idag träffade jag M för några veckor sedan. Lillan var hos min mamma så hon har inte träffat honom sedan augusti. Vi pratade om mycket och det är klart att jag fortfarande älskar honom, jag kommer alltid hoppas på att vi kommer bli en lycklig familj igen fast jag vet att de aldrig kommer att hända. Han knakarkade under tiden vi hade kontakt. Vi pratade om framtiden och hur de ska se ut om han skulle få träffa lillan igen. Men så fort han gick ut från dörren så var han borta igen. Han svarar inte när jag ringer o inte på mina sms. De är just sånna här saker jag hatar med mig själv att jag släpper in honom sen blir det exakt samma sak igen. Han kommer aldrig sluta knarka. Han kommer aldrig bli en pappa för lillan. Han väntar ett fängelsestraff nu på 4-5 månader och fram tills dess kommer han väl knarka så mycket han kan. De gör så jävla ont att han väljer de livet istället för ett liv med sin dotter. Jag vet att jag fortfarande är medberoende, jag hamnar där direkt när jag träffar honom. Jag är inte som jag var förut och skulle kolla honom men oron. Den jävla oron och känslan att man måste ta hand om honom annars klarar han inte sig. Jag är trött på att gråta över honom! Trött!!
Jag har haft ett förhållande med en annnan som tog slut vid nyår så jag har ändå gått vidare. Men känslorna kommer alltid finnas kvar...
Så jävla dumt!
I mitt förra inlägg fick jag en kommentar av en läsare som gör ett skolprojekt mot droger! Det är självklart jag ställer upp! Hela min blogg visar bara nackdelen och hur mycket man utsätter människorna runt omkring!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)