Uppdatering

Lite uppdatering då. Tuttarna mår bra och jag har slutat äta smärtstillande.
Stygnen känns lite då o då.

Lillan har frågat efter M. "Vart är min pappa? Min pappa heter M.."
Så jävla jobbigt o höra. Skickade ett sms till honom o inget svar. Ringde o mobilen var avstängd. Tänkte direkt Jahap, då har han åkt in nu då.. Sist jag snackade med han sa han att han väntade på ett 7 månaders fängelsestraff.

Skickade ett meddelande på facebook o gissa vad! Mindre än ett dygn senare skrev han ett notis (vilket han mycket sällan gör!!) att han bytt nummer.

Nu bli jag arg.. vafan kan han inte ringa då? Eller i allafall svara på facebook! Inte bara ignorera!! En del av mig vill ringa honom på de nya numret o kolla läget men de känns ändå som att bollen ligger hos honom. De är han som borde försöka hålla kontakt med sin dotter! Inte jag som håller den åt dom! Visst vet han vad jag kräver om han ska träffa henne och jag vet att han är i ett missbruk nu och att de är därför han inte hör av sig. Han vet att han inte kommer att få träffa lillan då men han kan väl ändå ringa o kolla att hon må bra!!

Imorgon är det avslutning och picknick på lillans dagis. Skit kul visst! För henne kanske. Jag har bara ångest! De ä inte kul o stå där som ensam förälder medans alla andra har både mamma o pappa. Sånna här grejjer är bara ångestladdat för mig! Hatar att bo i Kungsholmen på sånna här grejjer också. De blir som nått jävla krav på vad man ska ha med sig på picknick. Kanske bara jag som sätter press men ändå! Kravmärkt, nyttigt och de bästa! Jaja.. korv/pasta sallad till lillan o skinka/pasta sallad till mig.. O massa frukt..

grubbel, grubbel

Fan vad less jag blir! Hade skrivit ett jätte långt inlägg sen bara försvann hela skiten för mitt internet fuckade sig!

Blir en kortare version nu.

Allt har väl inte blivit som planerat.
Förra helgen var jag o M barnlediga så vi drog på en kryssning. Inget speciellt hände mer än att jag insåg att de här var inte de jag ville. M hade så gott som flyttat hem till mig. Utan jobb, utan bostad och fullständigt beroende av mig. Jag fick panik och insåg att de är inte de här jag vill! Jag vill inte ha ett förhållande, jag vill inte känna mig kvävd, att någon är beroende av mig. Jag bad honom att flytta vilket han gjorde i söndags. Som tur är så åkte han hem till sin mamma och enligt honom har han inte tagit ett återfall.

Jag måste i första hand se till att jag mår bra för om jag mår bra mår lillan bra. Jag känner mig jätte dum att jag vilseledde honom. Min reaktion kanske var ett försvarsmekanism att puscha bort honom då han kom för nära. Jag vet inte. De enda jag känner är att jag vill vara ensam. Jag är inte redo att gå tillbaka till de han och jag en gång hade.

Tack alla läsare för era stöd!
Och till alla som sitter där jag en gång satt: ta steg för steg och dag för dag. Planera inte framåt utan se till att ni själva mår bra! När jag började blogga för 2-3 år sedan bokstavligt krigade jag för att M skulle bli drogfri och att vi skulle bli en lycklig små barnsfamilj men nu när jag har chansen att få de vet jag inte ens om de är de jag vill. Jag vet inte helt ärligt om jag kan gå tillbaka till de där.

Lycklig

Igår kväll ringde M och var på väg till hans boende i fruängen. Jag frågade om han ville komma hit och de gjorde han. Han sov här och han är även kvar idag.

I nuläget känns allt jätte bra! Jag har honom här och jag älskar honom. Jag har sagt vad jag vill och vad jag hoppas och han känner samma sak.

Imorse träffade lillan M för första gången sedan augusti! Jag har aldrig sett henne så lycklig! Hon såg direkt att de var pappa och hoppade upp i sängen! Jag är lycklig, M är lycklig och framför allt är lillan lycklig! Hon har fått sin pappa och på dagis imorse förklarade hon stolt att de var hennes pappa.

Han är ute från fängelset och han är här!

Oron lämnar vi till framtiden och tänker i dagsläget. M verkar vara riktigt motiverad och veta vad han vill. Så länge han är drogfri och träffas lillan regelbundet är jag nöjd! '

Jag är lycklig!! Vi är lyckliga!!

Uppdatering

Jag har varit riktigt dålig på och skriva.
Anledningen är enkel; jag har inte så mycket mer och skriva om. Som sagt handlar bloggen om mitt medberoende och mitt liv som anhörig till en missbrukare. M är fortfarande ren. Han är jätte duktig och klarar sig jätte bra. Hans medicinering funkar bättre. Han tar nu ritalin och har fått sömntabletter med inga biverkningar!
Jag trodde faktiskt att de inte var så många som fortfarande läste min blogg men jag har läst massa kommentarer och ser att ni undrar hur allting går.

Vi är fortfarande tillsammans, självklart har vi våra ner gångar precis som alla andra par. Men vi kämpar på så gott vi kan. Man kan säga att M är frisk från sitt beroende. Om jag är frisk tänker jag inte ljuga och säga ja. Självklart har jag börja kollat hans telefon igen. Misstankar kommer och smyger sig in i huvudet och tilliten är liten. Han har svikit mig angående hans kompis G som jag skrivit om tidigare som satt inne och jag fruktade för dagen han skulle komma ut. Min fruktan blev sann och mitt 6e sinne hade rätt för 100e gången kan man väl säga.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är frid och fröjd och vi lever lyckliga. Lite så är de väl men ändå inte. M har tagit ett återfall, han rökte hasch. Vilket jag fick reda på veckor senare! Socialen visste om men informerade inte mig!! Vilket är ett stort tjänstefel då de finns ett barn i hemmet! Plus att de sa till M att de inte testar thc på hans pissprover vilket fick honom se att de var frittfram o röka på. Säga vad man vill, jag kanske är dum i huvudet o tog tillbaka honom då jag så starkt sagt att om han gör något igen är de över. Men man håller ju aldrig vad man säger som anhörig. Jag kan i allafall säga en sak: Jag hittade faktiskt en lägenhet till honom den gången som han skulle flytta till. Så jag tog i allafall tag i saker den gången o inte bara sa "du ska ut!"

Mycket handlar om lillan nu. Hon är i fokus och hon är tar all min tid. Så de är mest därför jag inte bloggar mer. Jag ska försöka skriva i mellan åt. Jag hoppas att jag ger er andra därute som lever i samma misär hopp om att kunna få ett normalt familjliv trots denna sjukdom. För de går! Jag är ett levande exempel!

En ursäkt

Jag o M har pratat om allt från himmel till jord om allt som har hänt.
Vi har pratat om alla gamla kompisar och alla gamla händelser från att vi träffades tills där vi är nu. Vi har pratat om Mr.X, som vi kan kalla honom, hans kompis som sitter inne och kommer ut nu när som helst. Jag tycker väldigt bra om honom men med honom kommer det dåliga saker som kompisar till där han bor. Vi har pratat om när M var borta och lämnade mig o lillan själv, när han försvann en hel vecka utan att höra av sig och inte ens tänkte på och ta upp telefonen och ringa och fråga hur hans dotter mår. Jag har frågat honom massa gånger nu om han ens tänkt på hur jag har haft de. Hur jag har mått när han försvunnit. Om han har förstått hur jag tänkt. Min rädsla att antingen ringa polisen eller akuten för att se om han är där. Men han fattar fortfarande inte! För någon dag sen läste jag ett inlägg jag skrev alldeles i början av bloggen där jag skrev: "Jag längtar tills den dagen han förstår hur jag mår och allt han fått mig gått igenom." Men den dagen är fortfarande inte här. Han bortförklarar sig mer än säger att han nu tänker på hur jag hade de! Han förstår fortfarande inte! Jag säger att jag vill ha en ursäkt för allt han har låtit mig gå igenom men ändå får jag ingen! Han säger att han har sagt de men ärligt talat jag har aldrig hört: "Jag är ledsen att jag försvann en kväll, helg eller natt och inte hörde av mig och sket i och svara i telefonen", "Jag är ledsen för alla lögner jag har sagt till dig" och "Jag är ledsen för att jag har sårat dig så mycket".
Han säger att han han har visat att han är ledsen och att han har sagt att han är glad att jag har kämpat för oss. Men de är inte samma sak! Jag vet att en ursäkt inte kommer gott göra allt han har gjort men de skulle kännas bra om han kunde känna efter hur jag har haft de. Jag kanske är självisk men vaddå? Jag har gått igenom ett helvete och är det så mycket begärt att få en muntlig ursäkt? Jag vet att han ångrar sig och önskar att han aldrig skulle ha gjort de han gjorde men jag vill ändå höra "Jag är ledsen..!" Jag behöver höra de!

Svar på kommentar

Milliz sa...
måste bara säga att de känns som om ja läser en roman om mig själv helt sjukt, lever själv ihop med en fd amfetaminmissbrukare(bland) som håller på en utredning för ADHD som läkarna redan garanterat han har med de kan ej skriva ut medicin försen utredningen e klar, så nu e d riktigt tufft han mår skit depressioner benzo alkohol allt känns det som, vet inte hur länge jag orkar, önskar bara allt va över å att det finns hopp även för oss!!!!

Hej Milliz!
Jag bara älskar när jag får respons från läsare! Jag hoppas min blogg ger dig i allafall ett litet ljus i tunneln! Det var först när jag fick träffa en tjej som var gift med en nykter missbrukare och berättade att hennes man skulle gå ut med hans kompisar och festa och hon var inte alls orolig som har fick mitt ljus i tunneln. Jag tror om man bara vill, kämpar och ställer krav så kan man. Min mans adhd utredning gick väldigt snabbt då han gick på alla avtalade möten och poshade på väldigt mycket. Han ringde dit och fråga om han kunde komma tidigare och var väldigt på. De är något jag rekomenderar din kille att vara! Ring varje dag och tjata om de går! För tro mig de ger resultat! Många missbrukare som gör adhd utredning ger upp mitt i för att de tar för lång tid och för att de inte orkar på de sättet går det att få tider snabbare! Visa att han verkligen vill de här så ska de nog gå! M var väldigt deprimerad också under tiden. Han var skit förbannad att de tog så lång tid! Efter att han hade fått diagnosen tog det 3 veckor innan medicineringen började! Jag fick ringa chefen och förklara att jag inte kan vara mamma ledig mer och att M måste börja med medicineringe för de är 3 månaders inställningstid! De var först då han fick möte med läkaren! Så man måste ringa och tjata!! Att han byter drog till benzo och alkohol är inte bra! Han måste vara drogfri för att kunna göra utredningen! Nu vet inte jag hur ni har det och hur han funkar men jag tycker du ska ställa krav men framför allt stötta! Försök att inte tjata de kan göra motsatt effekt så försök o göra de på ett snyggt sätt!
Hör av dig och berätta hur det går! Och om du verkligen älskar honom och vill vara med honom så kämpa för er men var försiktig så du inte går under!!

Svaret blev lite långt så de är därför jag skriver de här! =)

Anhörig utbildning

Idag hade jag min första dag på anhörig utbildningen. Detta var något jag flera månader sedan bokade.
Vi var 9 st och sedan 2 ledare, eller vad man ska kalla dom.
Utbildningen är till anhöriga, både drogmissbruk och alkoholmissbruk. Majoriteten var maka/make till alkoholister. Det fanns en mamma som hade ett barn som höll på med droger. Jag har alltid trott att alkohol och drog missbruk har gjort oss anhöriga lika sjuka i vårt medberoende. Men efter idag kan jag klart säga att det absolut inte är så! Efter vad jag vet hur jag har beteet mig och lyssnat på Co-anon på hur dom anhöriga har betett sig så är det så mycket värre än vad anhöriga till alkoholmissbrukare.
Jag som medberoende och anhörig till en drogmissbrukare har gjort/fått alla symptom som finns under rubriken medberoende. Jag har blivit som psykotisk och helt personlighets förändrad. Som jag många gånger har skrivit om förut så är kontroll behovet värst, kolla mobilen, kolla fickorna, kolla strumporna, väskor, plånbok, lukta, leta i askoppen ute efter jointfimpar. Man vet exakt hur lång tid de tar och gå ner till affären och handla mjölk. Om det tar 2 minuter längre kommer tankar om att han inte gick till affären utan mötte istället upp en kompis och är helt påtänd i en bil här utanför! Man vet exakt på minuten hur lång tid de tar att åka från Sollentuna, Tumba, Söder till Kungsholmen, när sista bussen går, tunnelbanans tider. När telefonen är avstängd så är han i häktet eller ligger på akuten knivskuren efter en dålig affär. Sånna här tankar har inte alkohol anhöriga. Eller har jag fel?

Misstolka mig inte nu, det är klart det finns en likhet. Men jag tror att vi som anhöriga till drogmissbrukare går igenom ännu värre saker och att vi får de värsta symptomen medans anhöriga till alkoholister får mildare symptom.
De värsta jag någonsin har gjort under M's missbruk var den dagen jag slog honom. Fast jag slog inte han, jag slog missbrukaren! De här är någonting jag egentligen inte vill skriva. Men jag tycker de ändå är viktigt att ni som läser och kanske lever i ett det värsta stadiet nu vet att ni är inte ensamma!

Dagen jag slog M: På fredagen skulle han åka till en arbetskamrat på söder och hämta pengar som han var skyldig. Han sa att det skulle ta 20 min. Jag smsa självklart efter 20 min, fick svaret "kommer senare", jag ringde 10 min efter de och fick svaret att de kommer dröja ännu längre. Sedan slutade M svara i mobilen. Jag fick inte tag på honom resten av kvällen/natten, lördagen o på söndag kväll fick jag tag på honom och han sa att han skulle komma hem. Vilket han inte gjorde. På måndags morgon ringde han och sa att nu sitter han i bilen på väg hem. Timmarna gick och han dök inte upp. Kvällen kom och M kom äntligen hem. Helt veck. Bilen hade pajjat och en kompis hade hämtat honom o kört hem honom. De blev världens bråk och hans kompis kom upp till lägenheten då han hade suttit i bilen utanför då han visste att jag inte skulle låta honom stanna. Vi bestämde oss för att köra M till st:göran, drogakuten, eller vad de nu är. M blir skit förbannad och drar ut på hela skiten så han ställer sig i duschen och sveper en kvarting. Och då hade han även gått på xanor hela helgen. Xanor är livsfarligt och blanda med alkohol, hjärtat och andingen upphör!! M deckar ihop i hallen. Han andas tungt och knappt. Jag får panik. Hans kompis ringer 112 och de skickar en ambulans. Jag ska även skriva att jag var gravid i detta skede, 5 månaden tror jag de var! Jag blir i allafall skit förbannad på M. Skammen att grannarna skulle se honom helt veck gjorde att jag fick total panik. Jag var så förbannad och rädd när han deckade ihop och skulle sluta andas att jag gav honom en örfil, en riktigt hård också.

Jag vet att de var fel men någonstans så känns det inte som att de var så farligt. Våld är ett av symptomen man utvecklar som medberoende. Jag var gravid, helt förstörd och full med skräck.
En sån här händelse tror inte jag att anhöriga till alkoholister upplever på samma grad. Visst händer de att de kommer hem stupfulla och deckar. Men de M gjorde denna gång klassas som självmordsförsök, fast de inte var de han försökte. Att en drogmissbrukare försvinner i dagar utan att höra av sig, stänga av mobilen är så vanligt, de händer hela tiden! Och tankarna en medberoende får då är att "Nu är han död" eller "Nu har polisen tagit honom". Som drogmissbrukare blir man också kriminell. En nackdel som inte alkoholister har.

Iallafall tror jag utbildningen kommer ge mig mycket mer. Det är bara läskigt och se hur sjuk man en gång har varit i någon annans beroende. Att hans missbruk har förstört mig så otroligt mycket.

Medicinering

Ikväll var det meningen att vi skulle på M's kompis venissage. Men M mår kasst så de blev inget.
Dosen är höjd igen till 90 mg. Han har ångest och mår inge bra. Han pratade med läkaren och dom kom fram till att han ska fortsätta 2 veckor till och sedan byta till ritalina om det inte blir bättre. Varje kväll nu i 1 vecka har han varit klistfastrad framför datan och spela dataspel. När jag går och lägger mig förflyttar han sig till vardagsrummet och ligger och kollar på tv tills hans somnar. Alltså sover han i soffan. Jag tycker de här är skit jobbigt! De är inte samma glada M som hade myror i brallorna nu är de M med ångest och osocial. Men jag ska inte klaga. Han mår bättre på dagarna med medicinen och han måste göra de här. Jag får helt enkelt stå ut. Men de är inte kul!

Diagnos: ADHD

M har nu fått diagnosen ADHD han kommer få medicin om ca 3 veckor. Fram tills dess kommer han dra mig åt vansinne och gå runt o stampa jord känns de som. Men jag är bara så glad att han har gått på alla möten och tagit itu med utredningen och att den nu är klar! Det känns som att den nya kampen kommer vara att leva och lära sig leva med en sambo som har adhd. För de kommer krävas mycket utav mig. Som jag har skrivit innan så är det som att jag har 2 barn hemma nu. En bäbis och ett barn i trotsåldern och de är då M. De här 3 veckorna tills han får medicin känns de som att jag måste planera aktiviteter varje dag åt honom så han inte tröttnar och vill hitta på hyss. I morgon har vi i allafall full spekat och på torsdag ska han få ha lillan så ska jag iväg och träffa en kompis. Men resten av dagarna måste de planeras.
Nästa tisdag ska vi på en kurs. Risk och missbruk. De ska vara en föreläsning om adhd och dess risk och missbruk. Så nu ska de även bli massa anhörig möten och föreläsningar om adhd inte bara drogmissbruk.

Vad jobbigt allting kändes nu. Vill bara bli en normal små barnsfamilj. Vägen dit känns så lång ibland! Men vi har kommit sjukt långt på så kort tid och att ge upp finns inte ens i tanken! Vill bara att allt de här tjaffset ska vara över!

Nu ska jag o allafall lägga mig o bara mysa med min sambo som flyttat hem! Och den här gången för alltid!! Om bara socfittan inte har polisanmält honom så de inte blir talan om nå fängelsestraff! Neh, ska inte ens tänka på de nu. Orkar inte ligga vaken ännu en till natt o bara grubbla..

God natt allihop!

Stakars barn?

Jag var inne nyss på en annan blogg hos en tjej som går igenom samma sak som jag. Hon är tillsammans och har barn med en missbrukare. Och hon har fått en kommentar skrivet:

"Fy fan stackars barn som får leva i detta misärförhållande!"

Jag var tvungen o stoppa mig själv flera gånger för att inte skriva allt för arga saker. Ord kan inte ens säga hur förbannad man blir! Jag är glad att jag aldrig har fått en enda sån här kommentar. När någon går in och ens nämner min mamma roll eller min barns levnadsvilkor då kommer de bli hus i helvete i den här bloggen! Ingen har rätt till och kommentera de! Som mamma ser man alltid efter sitt barns välmånde i första hand. Och människor som inte är i samma situation eller är tillsammans med en missbrukare förstår inte vad de är som händer! Så denna person som lämna den här kommentaren har ingen aning om vad hon slänger ur sig. Hur kan man sparka på någon som redan ligger?! En missbrukare är expert på att ljuga och manipulera och som partner vill man alltid se de bästa och därför ser man inte de dåliga. Precis som att man inte ser att ens pojkvän har sne näsa, en leverfläck i pannan eller en hårig rumpa!

Så har du som skrivit de här aldrig fått höra av dina kompisar att din partner är groteskt ful när du tycker hon/han är skit snygg? FÖRNEKELSE. Ett av symptomen av medberoende. Och medberoende är (enligt mig) en lika mycket sjukdom som missbruket själv. Så ifrågasätter du även cancer?

Sparka inte på folk som redan ligger!

Tankar

Jag hade i tankarna att nu ska jag skriva av mig om allt som händer och så går man in o ser en hur gullig kommentar som helst. De känns faktiskt skönt och få sånna kommentarer, man blir ännu mer taggad för att skriva. Jag vet att jag inte är den enda som sitter någonstans i Sverige och mår dåligt för att en nära knarkar. Knark är så vanligt nu att många skulle bli chockad om de bara visste. Hur mycket jag än letar så har jag inte hittat en enda blogg som är som min. En anhörig som skriver om en kärlek som missbrukar. Det finns jätte många barn till alkoholister som skriver. Jag fann en blogg förut som hette "Att älska en drogmissbrukare" tror jag de var. Men hon skrev 3 inlägg förra året sen har det varit tyst. Jag har bestämt mig att vad som än händer kommer jag fortsätta skriva. Om det är så att M börjar knarka igen och vi gör slut så kommer min blogg fortfarande finnas kvar men då döpas om.
Hur som helst så har jag i allafall bra nyheter! Den 26e mars så kommer förmodligen M flytta hem. Som jag har nämnt tidigare så ska han börja med concerta och får då inte bo kvar på boendet då de är nolltolerans. Socialen har också endast godkänt boendet fram till den 26e. De ska även ringa mig och se vad jag tycker om att M påbörjar medicineringen hemma. Jag bad M att be hans läkare ringa mig för jag känner ändå att jag vill höra hans syn på biverkningarna och hur stor risk de är att M dras till missbruket igen. Man får inte glömma att den innehåller amfetamin!

Damp

Det blev bara halva filmen igår. Lillan är som sagt jätte mammig och fick inte henne i säng strax innan 22 igår. Så de blev ingen film-myskväll igår. Eller en halv kanske. Sen vaknade hon kl 5 i morse M gick upp vid 7 och va med henne så jag fick sova. Jag sov sjukt länge! Ända till. halv 11. Hur skönt som helst.
Igår berättade M att hans "bästis", som jag kallar honom, har tagit ett återfall. Han hade testat positivt i fredags och igår ringde han och sa att han skulle flytta till en kompis. Alltså knarkar han igen annars hade han fått åka på avgiftning sen tillbaka till boendet.
Självklart börjar mina tankar flyga runt om M också kommer ta återfall. De är ändå hans närmaste kompis på boendet. Men M lugnade mig med och säga att han inte träffat honom så mycket i veckan. Men rädslan finns alltid kvar.

I morgon ska M till Magnus Huss, ADHD utredningen och träffa en läkare. De ska prata om eventuella medicineringen. M sa att de på vuxenenheten (socialen) kommer ringa mig i veckan och fråga vart jag står om M flyttar hem och påbörjar medicineringen hemma. De är klart jag vill att han ska flytta hem men jag vill veta mer om biverkningarna innan jag säger något. Jag vill inte att han ska gå runt och vara påtänd här hemma, men de ska inte vara en sån stor mängd amfetamin i.
Nu när M har varit ren så länge märker man på honom hur "dampig" han är. Man märker hur hans hjärna går i 180 och hur han inte kan sitta still. Han står o hoppar och är sjukt impulsiv och ska testa ens gränser hela tiden. Han ska retas och de är som att jag har ett barn i trotsåldern och sen lillan. Inte att vi är mamma-pappa-barn.

Rättegång

Idag kom det post från Solna Tingsrätt. M har blivit stämd och ska ha en rätte gång i maj. Jag blir så förbannad för den här rättegången skulle ha bakas in i rättegången han hade i november! Då han blev dömd för behandling och skyddstillsyn. Nu är jag hur rädd som helst att han ska få nå värre. De M blev dömd för i november hände 6 månader efter de som han nu ska bli dömd för. Jävla sthlms poliser som ska dra ut på allt så jävla mycket! Jag anser att de är deras fel att den här rättegången inte har bakas in i förra. För om man väntar på flera domar så bakar dom in alla åtalspunkter i en rättegång! Har inte sthlm polisen förstått de än?!

Droger går hand i hand med kriminallitet.
Så jag är väl en Anhörig till kriminell också!

Co-anon

Jag är så glad! Äntligen har jag hittat rätt! Det här mötet var guldvärt!! På al-anon mötet var jag den enda som var partner med en missbrukare och den enda som då valt att stanna. Men på de här mötet var de mest sambor/makar med missbrukare. Många var unga och hade barn med missbrukare. Precis som jag. Det är helt sjukt att de har gått så lång tid innan någon ens berättade att Co-anon fanns!
Så nu berättar jag till alla andra anhöriga där ute prova på! För mig tror jag att de här kommer vara min utväg från mitt medberoende. Det känns som att de här kommer vara min väg att kunna acceptera och gå vidare.
Jag är så glad! Det kändes så bra när jag gick därifrån. Jag har fått en sponsor och mina planer är att gå på fler möten och i framtiden pröva på 12 stegs programmet. Det har hjälpt de mesta även om de är medberoende. Så de ska jag prova på!

Om vad som sas på mötet tänker jag inte skriva om. Men de känns som att jag äntligen har kommit rätt! Jag har hittat människor som är liksinnade och har gått igenom i stort sätt samma sak. På något sjukt sätt tror man ju alltid att man är ensam. Att man är den enda som går igenom de här. Men de finns människor som är i precis samma sits som jag. Jag önskar bara att någon hade tipsat mig om de här förra sommaren då jag var gravid, när jag behövde som mest hjälp och stöd.

TIPS!

Tack snälla Lisa för tipset!
Som jag har skrivit förut om alla Al-anon, Nar-anon, så de är de inget som har passat in på mig då al-anon är mest inom alkoholmissbruk och Nar-anon finns inte ens i sthlm! Men nu har jag fått ett tips om Co-anon och jag ska faktiskt gå på ett möte i veckan! Jag har hört om dom innan men tänkt på att M's huvud drog alltid har varit amfetamin men han har hållt på med kokain i över 2 år. Co-anon är för vänner och familj till kokain beroende.
Så nu ska jag ge Co-anon ett försök.

Efterlyser "the one"

Då har jag skrivit mitt första inlägg i Beroendelinjen. Kändes mer som att jag var tvungen o skriva för att jag har skjutit på de så länge. På något sätt har man haft fullt upp hela helgen att det inte känns som att det är lika akut. Men de är precis som när man kommer till sjukhuset då blir man frisk. Jag vet vad jag kommer ha för tankar när jag lägger mig i kväll och hur jag kommer må så jag måste ta tag i de här.

Anhörig behandlingen (kursen) känns meningslöst. Den kommer ändå vara i maj och jag kommer inte kunna sitta och prata/bearbeta allt som har hänt. Det kommer ju vara ca 10 till anhöriga där. De kommer ju ha lika mycket o säga som jag. Sen har jag inte lust o sitta o fläcka ut allt hur som helst. Men framför allt har jag så mycket som tynger mig.

Det jag behöver är någon som sitter och lyssnar på endast mig. Någon utifrån som varken känner mig eller M. Någon som inte dömmer och inte gör bortförklaringar för M. Det måste vara någon som kan allt om missbruk och medberoende. Antingen någon som varit där själv eller arbetat med så många missbrukare och anhöriga att de vet exakt hur de fungerar.
Nå, vart ska man hitta denna person? Jag känner mig själv och jag kommer endast ge det 1 försök. Om jag kontaktar psyk och får en dålig "hjärnskrynklare" kommer jag inte våga be om en ny utan sitta där o pina och bara vara tyst. Sen kommer jag må bättre igen och inte ha kontakt med psyk igen. Har jag fått hjälp då? Nej!
Så ett försök på att hitta denna person.

Anhörig Behandling

Mötet idag gick bra. Anledningen var precis som jag trodde. Jag ska få göra en Anhörig behandling. Behandlingen kommer vara inom landstinget och är gratis. Man kommer vara mellan 5-10 personer och få kunskap om beroendeutveckling samt medberoende. Vi kommer gå igenom skuld och skam känslor även förnekelse.
Jag vet inte vad man ska förvänta sig av en sån här behandling. Men jag ger de en chans och så får man se. Jag nämnde de också att jag måste prata med någon för att kunna bearbeta allt som har hänt, och de är inte riktigt de en behandling är till för. De verkar som att de mer kommer vara som informations möten. Men de är en början och de är alltid bra!
Behandlingen kommer vara 5 kvällar i veckan, 4 arbetskvällar och 1 lördags kväll. Sammanlagt 18 timmar.

I morgon ska jag ringa hon som har hand om de här. De är tydligen de enda som krävs, ett samtal. Så då får vi se när behandlingen ska börja..

Medberoende

I morgon ska jag på möte med vuxenenheten på soc. Men inte angående M's missbruk utan mitt medberoende. Jag vet inte riktigt grunden till mötet. Men jag vet att M har pratat med dom att jag behöver hjälp och bearbeta allt. Jag har även pratat med familjeenheten om de här och jag tror att vår handläggare där har pratat med vuxenenheten. Så de har nog hört från 2 olika håll att jag behöver hjälp.

Ja, anhöriga till missbrukare behöver också hjälp!

Ibland eller oftast känns det som att man måste förklara sig när man säger att jag som anhörig behöver hjälp. Men är de så konstigt? Som anhörig så har man varit klar i huvudet och fått se och höra de värsta sakerna man kan tänka sig från sin (i mitt fall) älskare. Jag har blivit sviken så många gånger att det är jobbigt och ens tänka på. Sista tiden har jag fått som demoner i huvudet. Misstolka inte mig nu. Men jag går hela tiden, ständigt, igenom situationer som har hänt och gånger M har svikit mig. För bara en timme sen satt jag och tänkte på hur M försvann från BB när lillan bara var ett dygn för han skulle gå o möta sin låtsas pappa?! Vilket inte alls var sant. Han stack väl i väg o flumma skulle jag tro. Vår dotter var bara en dag gammal och han sticker iväg från BB och knarkar! Hur ska jag kunna förlåta de? Är de så konstigt då att man sitter här o känner att jag behöver hjälp! Jag måste kunna glömma de här för att vi som ett par ska kunna gå vidare. M är ju inte samma person. Men nu har mina demoner kommit och dom har inte kommit själv. De har med alla dessa jävla händelser man inte ens vill tänka på!
Jag vill inte tänka, jag vill glömma! Jag vill kunna gå vidare! Jag fattar inte varför allt de här har kommit nu! Jag har ju kunna glömma allt han har gjort i flera månader. Varför kan jag inte göra de nu? Det känns som att jag är som en tickande tidsbomb. Snart exploderar jag o bara kommer ligga ner och gråta. Jag vill bara glömma och förlåta. Jag har inte förlåtit M än. De kommer ta tid. Men jag ger honom chansen och jag gör allt för att jag ska kunna förlåta. Jag är bara så rädd att ärren är för djupa för att läka.

Hej, jag heter Amanda och jag är Anhörig. Jag är medberoende och jag behöver hjälp.

Jag borde gå på ett till Al-Anon möte. Men eftersom jag varit där en gång så känns de inte så akut.. De känns lite jobbigt också. Framför allt så är jag nog rädd för att jag ska vara den enda som har valt o fortfarande vara tillsammans med en missbrukare. När jag var på mötet var alla barn till missbrukare. De har ju inte gjort valet de har jag och då känns det som att man blir ifrågasatt.

Dessa jävla tankar!

Satkärring?

Shit va de snöar ute! Jag hade verkligen hoppats på våren nu! Är trött på snö o kyla!

Igår hade jag o M en myskväll. Låg o kolla på massa beck filmer. Jag hade världens huvudvärk så gick o la mig tidigt. I morse gick M upp så jag fick sova ut. Min pappa kom förbi i dag med familjen. Lillan tyckte verkligen de var kul o träffa moster.

Jag är skit trött, seg. Jag känner mig lite nere. I morse hände de en sak som egentligen kanske inte är en stor grejj men ändå känns de som de. Jag sa till M att jag tänkte skriva om de man han tyckte jag skulle skippa de för att jag hänger ut honom för mycke. De kanske jag gör men bloggen handlar ändå om mitt liv som anhörig till en missbrukare och själva grejjen handlar om min de. Min misstro och hans missbruk. Men jag tänkte hoppa över o skriva om de. Egentligen är de ingen stor grej så jag skulle kunna skriva om de men jag måste även acceptera att han inte ville de.

En annan grej. Grannen som ni vet att jag har skrivit om innan. Han som väljer att spela en jävla hög bas mitt på dagen. Idag var de nog. Kl var kanske 3 men lillan skulle sova och basen spelades så de ekade i väggarna. Så med lillan i famnen tänkte jag gå upp o knacka på. Jag o M var så säkra på att de var grannen ovanför men när jag stod utanför dörren hörde jag att det var tyst. Så jag gick en trappa ner i stället o där! Lägenheten under oss spelades de! De var en tonåring som öppnade o så snällt sa att han skulle sänka. FAN! Nu känner jag mig som världens satkärring! Men basen spelas så hög så att de ekar i våran lägenhet!

Har jag blivit en satkärring?

TIPS!

Måste bara börja med o skriva att jag älskar Criminal Minds!

Annars har det inte hänt mycket mer sen igår. I allafall inget jag kan skriva. Massa planer inför Möhippan men de är typ de enda. Grymt kul o sitta o snacka massa skit o smida planer med Tindra

I morgon ska M till försörjningsstöd och tillsammans med vår handläggare ska de skriva en överklagan. Vår handläggare hade först försökt o få M skriva den själv sedan de som jobbar på boendet sen får hon ur sig "Din flickvän kan väl hjälpa". M svarade med att jag spyr på allt som handlar om de där o att jag inte orkar med de där mer. Så nu måste hon sitta o hjälpa honom skriva en överklagan. Det är faktiskt hennes jobb!

Jag tror jag ska lägga mig snart. Jag försöker lägga mig tidigt varje kväll men de slutar alltid med att man ligger o vrider sig upp till 1 timme om inte mer. Jag har fortfarande inte kontaktat nån terapeft. M har sagt att vår handläggare på vuxenenheten ska ringa mig men han har inte gjort de. Jag tänkte ta de med honom. Han borde ändå veta vart man ska vända sig som anhörig. Och även någon bra. Jag har inte någon bra erfarenhet av psyk över huvudtaget! De jag har träffat har varit ett skämt! Jag tänker inte skriva om vad som har hänt här då de är för många som står mig nära som läser men jag har mina anledningar till o tycka de.

Finns det någon som är anhörig till en missbrukare som går till någon psykolog eller terapeft som kan rekommendera någon som inte kostar 700 kr/h?!?!?
Jag vet att jag har många läsare men ingen skriver kommentarer. Kom igen nu! Jag behöver tips om vart man kan vända sig!