Nu drar jag

..Till E-tuna!!
Jag o lillan ska iväg till min allra bästa vän och vi ska på parkens zoo! Första gången både för mig o lillan! Sen ska vi sova där o jag o Veronica ska snacka i oendeliga mängder! Jag ska må bättre!

Jag gjorde föresten ett test på facebook "Vilken psykisk diagnos är du?" Svar: "ångestattacker". Men de visste jag ju redan...

Irriterad

Jag tänkte avsluta den här bloggen och skriva ett avslutnings inlägg. Men de får bli nästa gång.

Just nu känner jag att jag inte orkar mer. Bägaren har runnit över och jag är tillbaka till ruta 1. Nu handlar de inte om M, han sköter sig och är fortfarande ren. Men jag har gjort samma misstag jag många gånger har gjort förr. Jag har blivit lärd att man ska lära sig av sina misstag men varför gör man aldrig de? I denna sekund vill jag radera varenda person som finns i min omkrets. Jag orkar inge mer. Jag vet att jag har gjort mina misstag och att jag kan bete mig som en idiot ibland men om folk inte kan ha överseende med de vill jag inte ens ha dom i mitt liv! Det känns som att alla är falska och finns där när de själv passar dom! Någonstans vet jag också att jag har isolerat mig precis som jag gjorde förut. Jag säger till dom nära att jag mår dåligt för tillfället och vill vara ifred. Både sant och falskt. Eller de är ju sant men frågan är om de är rätt. Kanske just därför jag kände att jag var tvungen o skriva ett inlägg.

Mer än så blir det inte denna gång..

Mötet

Mötet med försörjningsstöd hade gått jätte bra. M hade tagit det lugnt och inte brusat upp. Chefen hade tydligen varit jätte bra och inte försökt köra över M. Hon förklarade att de var tvungen och göra en utredning om fusk men eftersom M inte har fyllt i att vi väntar på pengar från försäkringskassan och pga att papprena blev ifyllt i januari för februari så finns det inget o diskutera om för vi fick reda på och fick pengarna i mars av försäkringskassan. Så man undrar ju vafan vi har för jävla handläggare som ringer och säger att M är polisanmäld!
Gör man så? Ringer en missbrukare som bor på hem och kämpar för att vara både drogfri och laglig på en fredag när familjen är flera min ifrån och ingen o falla på?! Jag är fortfarande fly förbannad för hennes beteende. M hade i allafall fått en ursäkt. Men i nuläget verkade de som att de inte skulle gå så långt som en polisanmälan utan att alla fel låg hos vår handläggare!

Resten av dagen har bestått av ångest o depression. Samt planering! Får inte glömma. Planerar en möhippa, fortfarande, i all detta kaos!
Jag har sovit och legat i sängen med täcket över mig och låtit M tagit hand om lillan.
Jag känner mig fortfarande dålig.

Ångest

Dålig uppdatering beror på inget har hänt.
Jag har ångest och har inte kunnat gå utanför dörren.
När M sen skulle ner till affären och lillan skulle med sa han att jag inte fick följa med. Jag börja stört böla. Men de blev i allafall en liten promenad runda. Sen har M grillat! Premiär!
Jag har nu bestämt mig att jag ska själv med lillan varje måndag till fredag gå en promenad på ca 40-60 min varje morgon efter 9. Sedan på lördag och söndag morgon ska M följa med. Tanken med de här är att mån-fre vid 9 tiden är alla på jobbet och i skolan så jag med min social fobi kommer inte möta någon denna tid! Sen under helgen har jag M med mig som stöd. Jag har godkänt att M får ta till med fysiskt våld för att jag ska kunna hålla de här.
Jag har blivit så instängd senaste året att det är sjukt. Jag har sån ångest att bara gå utanför dörren. Jag bestämmer träff med vänner och sedan av bokar för att jag inte kan.

Mötet med soc

Mitt 400:e inlägg.
Jag har haft fullt upp hela dagen och jag har fortfarande egentligen inte tid för o sitta här o blogga. Men känns som att jag måste uppdatera.
De började med att vi åkte till BVC vägde o mätte lillan. Hon har inte gått upp så mycket som vi trodde. Hon väger endast 8760 g o är 69 cm lång. Lill snuttan. De går så fort. Hon gjorde även en 8 månaders kontroll. Kollade om lillan var skelögd, hörseln behövdes inte kollas då de gör de på bb. Självklart var allting bra! Lillan är ju frisk på alla sett!

Efter de gick vi hela vägen upp till soc. Ungefär 40 min gång promenad skulle jag tro. Åt på subway innan vi tog oss upp till våra handläggare. Det var bara ena av vår handläggare på vuxenenheten som var med och sedan från familjeenheten. Vi fick berätta vad som hade hänt i fredags med försörningsstöd. Och båda tyckte det lät fel så de skulle även försöka få tag på henne även meddela att hon inte ska kontakta oss igen. Vi vill inte prata med henne alls. De skulle försöka boka ett möte och även att hennes chef ska vara med. Men henne har ju jag redan försökt kontakta utan resultat. Sen prata vi om framtidsplaner. Nu när M bor hemma vad som skulle hända om han tog ett återfall m.m. Även vad han ska få hjälp med och vart han ska lämna UP. Jag berätta om min anhörig behandling som börjar i maj även att jag har börjat gått på Co-anon. Båda två blev jätte imponerade över att M har planerat så mycket själv om framtiden. De tyckte att han var jätte duktig som kommit så långt på så kort tid. Om jag ska vara ärlig tyckte både jag o M att vår handläggare på familjeenheten var lite av en surkärring men efter månaderna har gått har vi bara tyckt mer o mer om henne. Nu i allafall skulle våra handläggare ta tag i den där subban på familjeenheten och hjälpa oss med hela den biten och de tackar vi otroligt mycket för!

I kväll är det möte med Co-anon, som vanligt känner jag mig lite skeptisk. Ska jag verkligen gå? Behöver jag de här nu? Jag vet att svaret är Ja men jag försöker tänka på massa undanflykter! Jag orkar inte. Det känns jobbigt o åka dit när man inte känner någon sen sitta o prata om de som sitter djupast. Jag vet att de är min sociala fobi som jag får ibland, jag vet att de är den som spökar och får mig känna så här.

Att Göra

Jag ska jag ringa:

• anhörig behandling
• psykiatrin

Inga undanflykter! Jag har skjutit upp de allt för länge! Jag orkar inte ligga och gråta mig till sömns längre! Jag orkar inte ligga med alla mina demoner i huvudet! Nu jävlas ska de göras nått åt de!

Medberoende

I morgon ska jag på möte med vuxenenheten på soc. Men inte angående M's missbruk utan mitt medberoende. Jag vet inte riktigt grunden till mötet. Men jag vet att M har pratat med dom att jag behöver hjälp och bearbeta allt. Jag har även pratat med familjeenheten om de här och jag tror att vår handläggare där har pratat med vuxenenheten. Så de har nog hört från 2 olika håll att jag behöver hjälp.

Ja, anhöriga till missbrukare behöver också hjälp!

Ibland eller oftast känns det som att man måste förklara sig när man säger att jag som anhörig behöver hjälp. Men är de så konstigt? Som anhörig så har man varit klar i huvudet och fått se och höra de värsta sakerna man kan tänka sig från sin (i mitt fall) älskare. Jag har blivit sviken så många gånger att det är jobbigt och ens tänka på. Sista tiden har jag fått som demoner i huvudet. Misstolka inte mig nu. Men jag går hela tiden, ständigt, igenom situationer som har hänt och gånger M har svikit mig. För bara en timme sen satt jag och tänkte på hur M försvann från BB när lillan bara var ett dygn för han skulle gå o möta sin låtsas pappa?! Vilket inte alls var sant. Han stack väl i väg o flumma skulle jag tro. Vår dotter var bara en dag gammal och han sticker iväg från BB och knarkar! Hur ska jag kunna förlåta de? Är de så konstigt då att man sitter här o känner att jag behöver hjälp! Jag måste kunna glömma de här för att vi som ett par ska kunna gå vidare. M är ju inte samma person. Men nu har mina demoner kommit och dom har inte kommit själv. De har med alla dessa jävla händelser man inte ens vill tänka på!
Jag vill inte tänka, jag vill glömma! Jag vill kunna gå vidare! Jag fattar inte varför allt de här har kommit nu! Jag har ju kunna glömma allt han har gjort i flera månader. Varför kan jag inte göra de nu? Det känns som att jag är som en tickande tidsbomb. Snart exploderar jag o bara kommer ligga ner och gråta. Jag vill bara glömma och förlåta. Jag har inte förlåtit M än. De kommer ta tid. Men jag ger honom chansen och jag gör allt för att jag ska kunna förlåta. Jag är bara så rädd att ärren är för djupa för att läka.

Hej, jag heter Amanda och jag är Anhörig. Jag är medberoende och jag behöver hjälp.

Jag borde gå på ett till Al-Anon möte. Men eftersom jag varit där en gång så känns de inte så akut.. De känns lite jobbigt också. Framför allt så är jag nog rädd för att jag ska vara den enda som har valt o fortfarande vara tillsammans med en missbrukare. När jag var på mötet var alla barn till missbrukare. De har ju inte gjort valet de har jag och då känns det som att man blir ifrågasatt.

Dessa jävla tankar!

Taco Night

I dag fick jag sån här ångest för att gå ut igen. Jag drog ut på de skit länge o fundera skarpt på att stanna inne i stället. Men sen kom ju checken från försörjningsstöd, M's fickpengar o jag visste att jag måste sätta in dom på kontot idag!
M ringde o sa att han hade struntat i mötet med försörjningsstöd. De skulle ju skriva en överklagan. Men M fick ut mig i allafall! Vi möttes upp på affären efter att jag satt in pengar. Vi handla mat o blöjor. De viktigate. I kväll ska vi äta tacos! Vi har fortfarande saker kvar från mammas matkasse men vi fick handla sallad.
Annars är de väl lugnt.. Nästa onsdag ska jag på möte med våra handläggare på vuxenenheten. Vi hade ett missat samtal här hemma från dom så de hade ringt till M o bokat tiden. Han ska inte vara med så jag ska dit själv. Jag har inte tänkt på de så mycket. Vi får se vad som händer.

Ikväll blir det tacos och Let's Dance och även några nerladdade avsnitt av lost.

Seperationsångest

Slumdog Millionaire dog vi såg igår var nästan lika hemsk som changeling! Från början var den trög o komma in på men sen fastnade man.

Aja.. skit samma. Vem bryr sig egentligen om vad jag tycker om filmer?
Idag har vi slöat, hela dagen. Jag gick upp i morse och tog lillan i tron om att M skulle ge mig fotmassage vilket han så gulligt lovade när lillan vakna. Men någon riktig fotmassage blev de inte. Han satt o knådade lite grann medans vi kolla på wallander.
Annars har vi inte gjort ett skit i dag!

När det var dags för M att åka så kom min ångest. Jag har börja fått seperationsångest varje gång han går. De är inge kul! De här är skit jobbigt! Jag vet att han måste åka men ändå gör jag allt för att dra ut på de och han märker också de. Jag ber han göra massa saker innan han går jag försöker prata bort honom när ämnet kommer upp o jag sätter på en film, allt för att hålla honom kvar. Åh! De är så dumt! Jag borde uppmuntra honom o stötta honom. Men det är svårt. För när han går blir de så tomt.. Nää, nu till nått helt annat..

M har börja med en cra behandling, något i den stilen. I morgon ska jag vara med. Hon som har behandlingen tränar nu för att starta upp eget så hon gör behandlingen gratis och i morgon ska hon gå in på medberoende med mig. M har sagt att hon är jätte bra och hon har fått honom tänka till. Så vi får se hur de går i morgon..

Nu ska jag dega i soffan tills lillan vaknar igen..

Ännu en sten!

Det känns som att jag borde skriva ner hur läget ligger till nu men egentligen har jag ingen ork. Igår kändes de som att allt börjar falla på plats och vi fick till och med pengar av soc men de räckte inte mer än till mat och medicin till lillan. Idag fick vi besök av farmor vilket lillan tyckte var jätte roligt. Hon har saknat henne jätte mycket och man såg hur glad hon blev. Men farmor hade med sig post. Och i posten fanns ett brev från solna tingsrätt. Ännu en rättegång som M ska bli dömd för. Dessa punkter är allvarliga än de han har fått innan och nu när han blivit dömd förut så blir straffet hårdare. Ännu en sten som tynger ner en. Jag vill inte ens skriva de men nu finns det en stor chans att han åker in på 1 år i värsta fall. Man ska inte ta ut för mycket i förväg. På måndag ska M ha möte med frivården och på måndag får vi ringa hans advokat och gå igenom allt. Fan! Nu när saker börjar ordna sig och han är ren och behandlingar och utredningar ska börja då kommer de här. Sthlm poliser är fan helt otroliga! De tar över 1 år innan domar o rättegångar ska komma igång. M gjorde en sak i norrland och den rättegången kom igång efter bara någon månad och detta hände efter de här i sthlm. Egentligen borde de ha bakats in i den rättegången. Nu har han blivit dömd till skyddstillsyn och denna dom kan fan sabba allt. Jag vill faktiskt inte tänka mer på de här. Men de kommer jag o göra. Jag kommer ligga vaken nätter nu o bara må dåligt. När ska man få börja leva ett normalt familjeliv? När ska man få kunna lämna allt bakom sig? Varför ska jag hela jävla tiden bli straffad för hans jävla misstag! För de är precis så de känns! De kanske inte borde göra de men de känns som att de är jag som väntar på ett straff. Ett straff som kommer göra så att jag blir ensamstående på heltid! Vad less man blir. Här sitter vi och kämpar för att få ett vanligt familje liv. Att M ska bli drogfri och förbi de. Vi kämpar så att behandlingar ska börja, utredningar. Att vi ska kunna bygga upp en normalvardag! Vi som har kommit så långt och så blir man avhuggen benen igen! FAN! Varför kan inte bara allt komma på en gång! Varför ska de hela tiden komma lite åt gången! Fan ta allt han har gjort på en rättegång och döm honom för allt då! Inte olika saker hela tiden! Fan va less man blir på de här rättsystemet! Ta allt på en gång! De är väl de man ska göra? Men sthlm polisen har så jävla mycket hela tiden att de har inte ens tid på att kolla vad man har för andra saker som väntar. GÖR ERT JOBB RÄTT SÅ MAN KAN TA SITT STRAFF OCH SEN RÄTTA PÅ SIG, INTE SÅ MAN BLIR AVHUGGEN BENEN SÅ FORT MAN HAR KOMMIT NÅGONSTANS!

Deprimerad

Jag har inte så mycket roligt att berätta.. Jag har kommit i den tiden av månaden som mensen lurar runt hörnet så jag mår piss o gör så att alla i min omgivning också ska må de! I morse blev det världens tjafs med M och min fobi att gå utanför dörren är tillbaka. M kastade (nästan bokstavligt) ut mig i morse så lillan skulle få sig frisk luft. Sen var de även tack till en annan sak som jag gick ut, annars hade jag aldrig kommit någon vart. Jag känner mig så deprimerad att jag bara vill gräva ner mig hemma! Det blev ett panik samtal till Veronica. Vi ska träffas i morgon.
Jag känner igen hur jag beter mig nu som hur jag gjorde förut att jag inte kan umgås med folk och jag vet inte hur normal är. Jag orkar inte prata med någon och jag vet inte hur jag ska bete mig. Fobi att gå utanför dörren utan planer. Ångest. Orkar inte skriva mer om de.. Bara de är mensens fel! Jag får tro de så kanske de blir bättre sen!

I morgon är mötet med alla soc handläggare och M's kontaktperson på behandlingshemmet. Jag o lillan ska också med. Jag har ett o annat o säga så de känns likabra om jag är med.

Har jag rätt?

Nu tänkte jag faktiskt vara allvarlig och skriva om komplikation, eller vad man ska kalla de, som jag o M har haft. Jag kan börja med och säga att jag tycker väldigt mycket om hundar och har alltid velat haft en hund men jag är inte uppvuxen med hundar. Jag är inte speciellt bra på hundar, då menar jag deras beteende hur hur de bemöter vissa situationer. M där emot har vuxit upp med hundar och hans mamma har alltid haft hundar. När vi träffades hade hon 3 st. M är hur bra som helst med hundar och vet exakt hur de tänker m.m.
Nu är de så att ända sen lillans föddes o vi har varit hos M's mamma har både hon och M låtit hundarna nosa på lillan, vilket är helt okej! Jag vill absolut inte att hon ska bli hundrädd! Men de har även låtit hundarna slickat henne i ansiktet. Detta är något jag absolut inte vill! Jag vill inte att en hund ska slicka mig i ansiktet och nu när hon är så här liten är de ändå jag som bestämmer! M tycker jag är barnslig och säger att hundars saliv är mycket renare än människans och de är ju sant. Men de handlar om min lilla dotter! Igår låg vi och pratade om de här och de var första gången jag ens nämnde de. Jag har inte vågat innan. Det blev världens krig och vi började självklart bråka. Jag vet att efter jag sa så igår skulle M bara göra de bakom min rygg o jag nämnde de till honom. Jag vill verkligen inte!
Mycket för att jag inte har nämnt något tidigare är för att M's syster har en man som inte tycker om hundarna och han har fått deras son rädd för hundarna och han går nu runt o säger "Dumma hund" något han fått från sin far. Jag har hela tiden tänkt på de här o jag vill ju inte få lillan bli som han eller bli rädd för hundarna! Men jag känner att jag måste ändå få säga vad jag tycker o vill! Ursäkta alla hundälskare men jag hatar (eller hatar är ett för starkt ord), Jag tycker verkligen inte om när hundar slickar mig i ansiktet, jag tycker de är äckligt!! Deras saliv är strävt o man måste alltid gå o tvätta bort de sen! Så varför ska jag ens tycka om att de utsätter min dotter för de här? De kanske är en skit grejj! Men jag har haft de här i tankarna snart 1/2 år!! M säger att de måste låta hundarna hälsa på henne o se att hon är liten annars springer de runt o jaa.. Alla vet väl att en hund alltid måste hälsa. De förstår jag! Nosa på men slicka inte henne i ansiktet!

Så nu alla som läser!
Vad tycker ni?
Över reagerar jag eller har jag rätt?

Pannkaka o Ångest

Lillan sover o jag har precis ätit pannkaka. Jag o M brukar alltid skojja om "Jag har ätit pannkaka" från filmen yrrol, tror jag de är. Blinda killen går in i tv affären o säger "Jag har ätit pannkaka".

Så nu har jag ätit pannkaka!

Jag skulle gå till banken idag men kom inte iväg fören sent åsså när man kommer fram går sista kunden ut o de är stängt.. Va faaan!

Annars har jag en olidlig ångest. Ångest över nyår.
Vad ska man göra? Festa? Middag? Vi har lillan så festa blir de nog inte. O i såfall vilka ska man festa med? Vi har blivit inbjudna på middag hos en av M's vänner som också har barn. Men de håller på med droger så dit kan vi ju inte gå! Droger o nyår hör ihop på nått sätt! Alla är påtända o fulla som svin! O ett sånt nyår får de inte bli för M. När man tänker efter så håller ju fan alla på med droger! O speciellt på nyår! Ett nyårs gram koks som sen slutar med 5, 10 gram blandat med en jävla massa röka o ännu mer sprit... Nej Tack!
Jag kollade igenom telefonboken på luren. Jag har redan rensat bort otroligt många namn men fortfarande finns de bara kvar idioter som man inte kan ringa till o kolla vad som händer på nyår.
Visst finns de namn som Veronica, Christine, Susanne o Ivan o massa mer som är änglar!
Men de är 4 st av hur många som helst..
Ska man verkligen fira detta jävla nyår?
Ångest!
Man har inte lust med nått men jag vet om jag inte gör nått kommer jag få ännu mer ångest.

Dag 16 "jobbigt beslut"

Mode: Förstörd

Besöket på behandlings hemmet gick bra. Och M tror att han kommer trivas så nu står han på en väntelista för att få flytta dit och de kommer ta ungefär 2 veckor.

Nu börjar min ångest o komma för att jag har dragit igång de här. Jag börjar fundera på om jag bara ska låta honom ta droger så att han alltid ska vara hemma här med mig. Men de kommer han ju aldrig vara. Men nu kommer jag få vara ensam i ungefär 6 månader! Allt känns bara skit. De slog mig först när vi var o handla att nu kommer jag få vara ensam o tårarna började rinna! Inne på city grossen i Bromma Jag vet att de är de här som måste göras o nu kan jag inte vara självisk! Jag måste vara stark men de känns bara som att jag håller på och bryta ihop. Jag vill inte de här! Jag vill att han ska bo hemma och att vi ska vara en familj! De är de enda jag vill! Jag vill ha han brevid mig, på kvällarna i soffan, i sängen på nätterna och framför allt se hans ansikte när jag vaknar upp på morgonen! De gör så ont! Jag vill inte bli själv igen! Hur ska jag kunna vara stark när de enda jag vill är att lägga mig ner o gråta! Jag kan inte visa alla mina känslor för M heller för då kommer han inte vilja flytta ditt. Så den enda personen jag står närmast, min livskamrat o min kärlek får inte se hur jag egentligen mår. Men vem ska jag då få gråta ut hos när den enda jag vill gråta ut hos är han? Faaan... Varför ska livet se ut så här? Men vi har inge val, han måste göra de här nu innan lillan blir gammal nog o förstå vad som händer och innan han gör fler brott och hamnar i fängelset eller blir dömd till ett slutet behandlings hem. Nu kommer han bo i stan och kunna komma och gå lite som han vill där. Han ska vara hemma innan 12 på kvällarna så vi kommer kunna träffas varje dag.

JAG FÅR INTE VARA SJÄLVISK NU!

Ångest!

Jag mår faktiskt jätte dåligt för lillan fick spruta i går!
Hon hade varit skrikig igår kväll och fått 1 alvedon.
I dag har hon sovit jätte mycket! Hon är inte lika pigg som vanligt och jätte mammig! Jag har beslutat mig för att jag ska bära på henne heela tiden och hur länge hon vill! De är hon värd nu, efter allt hon har fått gått igenom!