Medberoende

I morgon ska jag på möte med vuxenenheten på soc. Men inte angående M's missbruk utan mitt medberoende. Jag vet inte riktigt grunden till mötet. Men jag vet att M har pratat med dom att jag behöver hjälp och bearbeta allt. Jag har även pratat med familjeenheten om de här och jag tror att vår handläggare där har pratat med vuxenenheten. Så de har nog hört från 2 olika håll att jag behöver hjälp.

Ja, anhöriga till missbrukare behöver också hjälp!

Ibland eller oftast känns det som att man måste förklara sig när man säger att jag som anhörig behöver hjälp. Men är de så konstigt? Som anhörig så har man varit klar i huvudet och fått se och höra de värsta sakerna man kan tänka sig från sin (i mitt fall) älskare. Jag har blivit sviken så många gånger att det är jobbigt och ens tänka på. Sista tiden har jag fått som demoner i huvudet. Misstolka inte mig nu. Men jag går hela tiden, ständigt, igenom situationer som har hänt och gånger M har svikit mig. För bara en timme sen satt jag och tänkte på hur M försvann från BB när lillan bara var ett dygn för han skulle gå o möta sin låtsas pappa?! Vilket inte alls var sant. Han stack väl i väg o flumma skulle jag tro. Vår dotter var bara en dag gammal och han sticker iväg från BB och knarkar! Hur ska jag kunna förlåta de? Är de så konstigt då att man sitter här o känner att jag behöver hjälp! Jag måste kunna glömma de här för att vi som ett par ska kunna gå vidare. M är ju inte samma person. Men nu har mina demoner kommit och dom har inte kommit själv. De har med alla dessa jävla händelser man inte ens vill tänka på!
Jag vill inte tänka, jag vill glömma! Jag vill kunna gå vidare! Jag fattar inte varför allt de här har kommit nu! Jag har ju kunna glömma allt han har gjort i flera månader. Varför kan jag inte göra de nu? Det känns som att jag är som en tickande tidsbomb. Snart exploderar jag o bara kommer ligga ner och gråta. Jag vill bara glömma och förlåta. Jag har inte förlåtit M än. De kommer ta tid. Men jag ger honom chansen och jag gör allt för att jag ska kunna förlåta. Jag är bara så rädd att ärren är för djupa för att läka.

Hej, jag heter Amanda och jag är Anhörig. Jag är medberoende och jag behöver hjälp.

Jag borde gå på ett till Al-Anon möte. Men eftersom jag varit där en gång så känns de inte så akut.. De känns lite jobbigt också. Framför allt så är jag nog rädd för att jag ska vara den enda som har valt o fortfarande vara tillsammans med en missbrukare. När jag var på mötet var alla barn till missbrukare. De har ju inte gjort valet de har jag och då känns det som att man blir ifrågasatt.

Dessa jävla tankar!