CRA mötet

Det var tänkt att jag skulle hinna skriva om mötet i går innan jag drog ut men icke. Allt blev så stressigt o inte förrän nu har jag kunnat andas ut.

Jag kan börja med mötet:
Strax innan blev jag på piss humör (jag fick mens i morse) så jag gick dit irriterad o less. Vi började prata om vad som hände för någon vecka sen då M gick ut o kom hem på morgonen dagen efter. Hela samtalet fick mig känna mig attackerad eller rättare sagt som att allt var mitt fel. M är ju frisk nu o nu måste ju jag låta honom bevisa de o inte ha förutfattade meningar om att han inte kommer hem. MEN VA FAN! Ursäkta om han har satt in djupa ärr i mig att jag inte litar ett skit på honom när han går utanför dörren o ska på fest! O jag hade ju rätt!! Han kom inte hem!! Han kom hem dagen efter utan att ha hört av sig! Hela mötet fick mig kännas som att jag hela tiden sätter käppar i hjulen att jag förstör för att M ska kunna tillfriskna. I slutet av mötet var jag så less att jag bara satt där o sa "Jag vet inte". Jag var less på o prata för de kändes som att allt bara var mitt fel o allt jag gör är fel! M tycker att jag inte berömmer honom tillräckligt. FAN jag är så jävla less på de här att jag orkar inte ens skriva mer. Jag blir förbannad när jag tänker på mötet! Jag satt där o kände hur jag bara ville börja gråta. M tycker hon är jätte bra. De är ju bra för honom! Men jag vill inte sitta o prata med någon om mitt medberoende om jag känner mig attackerad

Det känns som att ingen vet hur de är att vara medberoende. De läser bara en massa i böcker o sen sitter de där o säger "Men du säger ju själv att de inte är samma person, kan du inte lita på den här M? De är ju inte missbrukar M?"
JA! De är inte samma person! Men tillit är inget som växer på träd! De är något man ska förtjäna och något som måste byggas upp! De kan sitta o läsa i deras böcker hur mycket de vill om medberoende men fattar de inte att de sparkar på någon som ligger när de ifrågasätter ens beteende? Fattar de inte vilken panikångest som växer inuti en så fort han går hemifrån.

Jag vet att jag behöver hjälp men jag tror inte att någon som hjälper M kan hjälpa mig. Jag måste hitta min egen som endast lyssnar på mig. Jag har ingen lust o sitta o berätta vad jag känner till henne som M har cra med. INGEN JÄVLA LUST!

Så nu kanske ni förstår hur jag tog mötet.