Jag känner att jag är på bristningsgränsen. Igår låg jag och kollade på beck men orkade knappt se hela filmen. När jag gick o la mig börja alla tankar snurra runt och de slutade med att jag låg i sängen o grät i 1,5 timme.
Tankar kring cra mötet, mig som medberoende men framför allt om mina symtom. Jag vet att jag måste prata med någon och nu börjar de kännas akut. Igår när jag låg o tänkte så bestämde jag mig att jag ska ringa psyk här i kungsholmen redan kl 8 på morgonen, direkt efter att lillan har fått mat. Men nu är kl efter 11 o jag har ingen lust. Jag drar ut på de. Nu känns de inte på något sätt akut längre. Jag vet att jag är på bristningsgränsen men på dagen är det på något sätt lättare att ignorera de.
Jag pratade med M nyss o han sa att han hade pratat med vuxenenheten om att jag behöver hjälp. Jag fick panik så fort han berättade de. Jag börja gråta och blev arg.. Jag vet inte riktigt varför. De här är något jag måste göra själv. O jag vill inte att soc ska bli inblandad i de här. Nu handlar de om mig och jag behöver hjälp. Någon som lyssnar på en och inte dömer. Någon som hör vad jag säger och endast lyssnar på mig. Anhörig terapeuten på maria är inge bra. Henne vill jag inte till igen. Hon som har hand om M's cra vill jag inte heller prata med.
Jag fick mail av henne igår. Hon rekommenderade en terapeut som kostar 700kr/h. Helt sjukt mycket pengar! Och de kommer ju knappast soc betala!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar