Då har de kommit. Dagen som jag önskat ska dröja. Jag vet att de skulle komma vilken dag som helst nu. Men de känns ändå tungt! Nästan som man inte ville svara. Det var socialen som ringde och nu finns det en plats för M på stödboendet han kommer flytta till. Och den stora dagen sker i morgon! Tårarna började rinna. Hur ska jag kunna vara stark o inte visa M att jag kommer klara mig när de känns som att man inte kommer göra d?! Ooh.. Kl 10 ska han vara hos läkaren efter de ska han bege sig ditt. Känns som att man vill räkna timmarna, timmarna till att bli ensamstående, ännu en gång..
Jag ska faktiskt inte bosätta mig framför datan då jag har en man jag vill spändera tiden med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar