Lögner..

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Jag har haft fullt upp med o slappa o ta hand om mig själv uppe i mammas torp.

Jag har äntligen börja läsa boken "Anhörig" o de är skrämmande hur likt hennes historia är min. Jag har nu kommit på att jag har anhörigsymptom! Allt jag gör o har gjort under vårt förhållande är symptom, jag är medberoende och anhörig. Mina symptom kommer av M's sjukdom en sjukdom som smittar av sig på mig. Jag reagerar precis som hon i boken gör. Bråken, paranoid, kontrollen, lögnerna, dölja och skämmas, tro att man kan klara sjukdomen själv, allt är precis likadant!

Hur som helst så hann jag bara komma upp till torpet innan paniken startade på nytt! Jag skulle ringa o ha mitt dagliga samtal med M som vi alltid hade på kvällarna men då säger han på andra sidan luren att de inte har någon som heter så där. Jag blir fly förbannad för han säger att jag har ringt fel o han kan knappt prata svenska. Jag börjar skrika o ber om andra nr som han sa att jag kunde ringa. De blev 2 till sådana samtal till honom innan jag fick prata med hans kollega som sa att "M kanske har åkt tillbaka till behandlingshemmet?" De har sekretess o får ju inte berätta något. Men va fan! Vi har barn ihop! Tårarna rinner o jag får panik! Jag har ju redan försökt ringt hans mobil men den är avstängd. VA FAN ÄR HAN UTE PÅ ÄVENTYR NU IGEN! Jag ringer hem panikslagen! Tårarna rinner o jag hyperventilerar! Inge svar.. Vart är han?? Tankarna flyger i huvudet. Nu har han ringt G eller den där jävla D som har hämtat upp honom o nu är han ute på äventyr igen.. Han klarade inte pressen.. faaaan! Jag skulle aldrig ha åkt!

Efter knappt 1 timme får jag ett samtal av M's mamma. Han är på behandlingshemmet men hans mobil har hamnat i Sala o han får inte tillbaka den till tisdagen.. Så många minuter o ännu fler tankar hann snurra förbi i mitt huvud innan jag fick svar.. Hjärtat nära att stanna o andetagen blev alldeles för många.. Den jävla paniken, att han kan avsluta vårat förhållande o familj genom bara ett dåligt beslut, DROGER.

När jag väl fick tag på honom var de inte så farligt.. M klarar ju sig själv o han är fast besluten av att sluta med droger att han behöver inte mig vaka över honom som en hök! Anhörigsymptom! Detta är vad jag har fått efter våra år tillsammans, lögnerna.

Hursom helst klarade han sig själv i helgen. Jag kom tillbaka till Sthlm i morse. M mötte oss i stan. Äntligen fick jag hålla om honom, pussa på honom. Vi åkte hem o bara umgicks. Farmor kom även förbi med hundarna. När M gick sen kände man hugget, Nej, inte igen! Men jag får inte bli så där. Jag får inte vara egoistisk!

Även idag uppstod de lögner.. Dessa jävla lögner! M har som en försvarsmekanisk att ljuga, han vill inte oroa mig. Tack vare min bästa vän har jag sett hur man kan se vissa saker på datorn och då såg jag att M's kompis hade varit här i lördags. Då han sa att ingen var här. Han var ensam. Men ICKE! Ännu en lögn. O dessa kompisar som var här har M sagt att han har svårt att umgås med utan att röka! De röker. Denna lögn sa han för att han inte ville oroa mig. Men i lördags när vi pratade sa jag just "Jag fick en känsla av att du träffars eller pratar med G & S" o gissa vad! Han pratade med G o träffade S. Vi kvinnor har ett sjätte sinne för sånt här. ANHÖRIGSYMPTOM! Jag vet M, Jag vet när du ljuger. Jag känner de på mig. JAG VET!

Hur ska man orka?
Hur ska jag kunna bygga upp en tillit när de hela tiden krossas?