Mode: Förstörd
Besöket på behandlings hemmet gick bra. Och M tror att han kommer trivas så nu står han på en väntelista för att få flytta dit och de kommer ta ungefär 2 veckor.
Nu börjar min ångest o komma för att jag har dragit igång de här. Jag börjar fundera på om jag bara ska låta honom ta droger så att han alltid ska vara hemma här med mig. Men de kommer han ju aldrig vara. Men nu kommer jag få vara ensam i ungefär 6 månader! Allt känns bara skit. De slog mig först när vi var o handla att nu kommer jag få vara ensam o tårarna började rinna! Inne på city grossen i Bromma Jag vet att de är de här som måste göras o nu kan jag inte vara självisk! Jag måste vara stark men de känns bara som att jag håller på och bryta ihop. Jag vill inte de här! Jag vill att han ska bo hemma och att vi ska vara en familj! De är de enda jag vill! Jag vill ha han brevid mig, på kvällarna i soffan, i sängen på nätterna och framför allt se hans ansikte när jag vaknar upp på morgonen! De gör så ont! Jag vill inte bli själv igen! Hur ska jag kunna vara stark när de enda jag vill är att lägga mig ner o gråta! Jag kan inte visa alla mina känslor för M heller för då kommer han inte vilja flytta ditt. Så den enda personen jag står närmast, min livskamrat o min kärlek får inte se hur jag egentligen mår. Men vem ska jag då få gråta ut hos när den enda jag vill gråta ut hos är han? Faaan... Varför ska livet se ut så här? Men vi har inge val, han måste göra de här nu innan lillan blir gammal nog o förstå vad som händer och innan han gör fler brott och hamnar i fängelset eller blir dömd till ett slutet behandlings hem. Nu kommer han bo i stan och kunna komma och gå lite som han vill där. Han ska vara hemma innan 12 på kvällarna så vi kommer kunna träffas varje dag.
JAG FÅR INTE VARA SJÄLVISK NU!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar