Det var jätte kul idag när Christine, Tindra o Emilia var på besök. Lillan tyckte de var jätte roligt med en kompis. De blev ett par jätte söta bilder på dom 2 små prinsessorna! Tindra har även hon fått gått igenom en massa med hennes ex så nu har jag fått med henne på att följa med på anhörig möten. Jag har sett att de finns Al-Anon grupp, ska kolla upp lite så ska även hon följa med. Det känns faktiskt jätte bra! Man får ta stöd av varandra. Jag vill inte skriva för mycket om hennes historia, det är upp till henne o skriva.
Efter att de hade åkt passade jag o lillan på att åka till pappa. M vill vara där på boendet så mycket som möjligt o de förstår jag. Så jag o lillan var där enda tills kvällen. De känns skit jobbigt nu! När vi hade sagt hej då till M o gick mot bussen kände jag tårarna rinna o jag orkar inge mer! Jag skickade mess till M o skrev de. Jag orkar inte. Jag har inte valt de här livet. Varför får jag då leva de? De här är hans konsekvenser efter hur han har levt! Men varför är de jag som får ta hela smällen?! De är jag som får stå kvar här själv! De är jag som sitter här nu ensamstående med en 4 månaders bäbis!
Vi åkte 1an hem genom Östermalm. De var inte länge sen jag var en av dom! Festade hela tiden, hela natten, kände alla dörrvakter, bartender o ägare, stog aldrig i kö o hälsade på alla. Jag var en av dom som levde livet. Gjorde vad jag ville när jag ville. O va har hänt med mig nu? Sitter på en buss o känner mig så sliten, ensamstående med ett spädbarn, särbo med en missbrukare o en hyra på en lägenhet jag inte ens har råd med! Med min ekonomi borde jag bo ute i förorten!
De här livet är inte vad jag har valt! De är inte konstigt att jag är deppig! Jag vill inte leva som en anhörig! Jag vill inte vara påverkad av någon annans missbruk! Jag vill vara lycklig! Lycklig med min dotter! Lycklig att få vakna varje dag! Inte önska att natten aldrig tar slut så man slipper kliva upp! Jag får inte deppa ihop. Jag kan inte. Jag försöker att inte göra de. Jag försöker klara mig. Jag försöker vara stark. Men hur mycket ska man tåla? Hur mycket ska man orka? De har inte hänt nått speciellt idag. De är bara jag som inte vill leva som jag lever. Jag ångrar inget! Jag ångrar inte lillan! Jag ångrar inte M! Jag ångrar bara att jag inte öppnade ögonen och trott på min magkänsla från första början, under graviditeten. Jag ångrar att jag inte hade gått hårdare mot M om missbruket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar