Då sitter man här med tårarna rinnande ännu en gång! Precis så här var de för nån dag sen o så många gånger förr. Men nu känns det som man sitter med facit i hand o vet hur natten o morgondagen kommer vara. M är på nån jävla verkstad o håller på med bilen med helt fel person, jag vill inte att han ska ha nått med honom o göra då han var en hjälpande hand på traven då M försvann en hel vecka för nån månad sen. "De ska bara.." Så låter de o han säger att han kommer bli sen. Ja, nångång i natt. Kommer han komma hem? Nej, med facit i hand så vet jag hur natten kommer sluta. Kl är 23 nu om 1 timme kommer jag skicka första smset å säga att jag vill att han ska komma hem. Jag kommer sen somna utan att ha fått nå svar. Vakna upp igen vid 3-4 tiden o sängen brevid mig kommer vara tom! Jag kommer springa upp ur sängen orolig som fan o se att han inte är hemma. Jag kommer ringa 10 gånger till hans lur utan svar, skicka 5 sms, ringa hans kompisar utan svar. Och sen vid 6 tiden kommer jag få ett sms svar "De drog ut på tiden, kommer hem lite senare". Senare blir timmar, timmar som försvinner och sen dagar, dagar som också bara försvinner. Då han inte vågar komma hem för att jag är förbannad.. Har jag inte rätt till de då?
Detta är mitt facit för hur min natt kommer se ut O hur vet jag de? Jooo, de har hänt ett antal gånger den enda skillnaden är hur länge han blir borta. 1 dag, en helg, en vecka?
Är de då konstigt att man sitter här med rinnande tårar o ber honom att de inte ska hända att han måste komma hem? Jag vet att jag måste lita på honom o förlåta honom om de här ska funka. Men när de blir så här känns det som att man har varit här så många gånger förr o att de finns bara en utväg o de är detta facit..
Ibland undrar jag om jag lät han flytta hem för tidigt.. Om jag skulle ha varit ensam ett tag till. Men efter att ha varit ensamstående över 1 månad så har jag märkt hur tungt det är o framför allt ensamt! Jag behöver honom men jag behöver inte de här! De känns som att de är nu man ska be till Gud att ge mig styrkan att klara av de här.. M tycker att jag är för beroende av honom. De kanske stämmer.. Men är de så fel att vilja vara en familj med vanliga rutiner? Ett Svensson liv? Gå upp en bra tid på morgonen, middag tillsammans o lägga sig en normal tid? De är de enda jag ber om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar