I kväll har jag varit på min anhörig utbildning igen.
Jag måste bara säga att det känns så otroligt skönt och gå dit! Trots att jag är den enda som är sambo med en missbrukare. I lördags tvekade jag och gå dit men jag är så otroligt glad att jag gjorde de. Informationen man får känns det som att jag redan vet allt. Jag vet hur man blir som medberoende och jag har läst om alla symptomen som stämmer så sjukt in på mig. Men vi sitter och diskuterar i början, under tiden och i slutet och man får verkligen ut allt! Jag har berättat väldigt mycket om hur jag har haft det och om saker jag har gått igenom. Jag är otroligt glad att jag har släppt de här med "skam och förnekelse"! Idag tog jag upp med en av dom som håller i utbildningen vad man ska göra: Acceptera, förlåta eller glömma? Jag har ingen aning. Jag kommer aldrig kunna glömma eller förlåta. Men hur ska man kunna acceptera allt M har gjort? Saker som är helt oförlåtligt och har skadat mig så otroligt mycket och lämnat djupa sår. Förut ältade jag väldigt mycket på allt som har hänt, nu har det blivit mycket bättre med de men de kommer fortfarande upp vissa händelser under vissa situationer.
Dagens utbildning bestod av 2 timmar och det är sjukt för kort! Jag bara älskar och sitta i det rummet och prata om de allt som har med missbruk och göra. Nu får man respons och svar från andra om ens tankar. Idag gick vi även igenom de olika rollerna i en disfunktionell familj. Jag anser att jag inte har vuxit upp i en sådan familj då ingen i min släkt ens har haft ett missbruk. Men ändå blev jag helt chockad över hur syndabocken passade in på mig! Symptomen var: polisingripande, trotsig, slagsmål, fryser ut familj, flyttar hemifrån tidigt, gravid tidigt, eget missbruk och självmordsbenägen. Ännu en gång ska jag berätta en hemlighet: Så här var jag i mina tonår. Hela köret!! Fast jag flytta hemifrån när jag var 19 och blev födde när jag var 20, så lite senare än tonåren då. Men ändå! Helt sjukt! Jag har verkligen fått mig en tankeställare!
Jag längtar sjukt mycket tills nästa tisdag! Även om jag har kommit mycket längre än de andra som fortfarande lever i ett missbruk så funkar mötena väldigt bra. Jag tror jag på något sätt ger dom hopp att de kan gå bra. Även om M har sårat mig och försört så mycket så går det att lappa ihop! Bara man vill. Men de första steget är att släppa taget!
"Om M tar ett återfall gör han, jag kan inte göra något åt de! Endast visa honom konsekvenserna!" - Mitt moto!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar