Samtal från M

Jag har inte haft tid och skriva på ett tag men i tisdags fick jag ett telefonsamtal som jag missade. Jag ringde upp och kom då till anstalten som M satt på. Han som arbetade där sa "De var nog din man som ringde" och gick och hämtade honom. Så fort M hamnar på häktet så blir vi helt plötsligt tillsammans. När vi avslutade samtalet blev de "puss puss". Vi pratade i allafall länge om allt. De verkar som att han har tänkt om och vill börja prioritera de som är viktigt i livet.


Självklart så väcker de en glädje inom mig. Men jag har hört de här förr. Jag känner hur jag inom mig slits åt olika håll. Den ena sida av mig tänker att äntligen ska lillan få träffa sin pappa igen och han kommer finnas i våra liv. Han kommer leka med henne i parken och följa med till skansen. Få uppleva allt de här som han har missat.

Men den andra sidan försöker sparka mig i arslet och få mig inse att de här har hänt förut. Jag får inte släppa in honom i vårt liv igen. Hur många gånger har jag inte gjort de förut, låtit honom bo här i dagar och leva på mig sedan försvinner han bara en dag och man hör ingenting i veckor. Jag kommer alltid hoppas att han ska bli den han var när jag träffade honom. Jag kommer alltid önska att de kommer bli vi igen. Men de är de som jag blir så arg på mig själv att jag får inte gräva ner mig på de sättet jag en gång gjort.


De kändes så skönt och få prata med honom, höra hans röst. Veta att han mår bra och lever, har tak över huvudet.


Jag har så sjukt mycket nu, med jobbet, M, min kusin som flyttar in på lördag. Tankarna kring något av dessa snurrar runt hela tiden. Jag är chef på mitt nya jobb och är på en avdelning där ingenting funkar. Så mycket arbetsuppgifter hamnar på mitt bord som jag inte hinner med. Antingen är det de här jag grubblar över eller M. De är ändå rätt skönt att jag kan koppla bort jobbet när jag kommer hem och tänka på honom.