Påsken kom och gick lika snabbt

Jag har ingen som helst drivkraft till att skriva. Mitt liv har gått vidare och jag har lämnat honom och livet med honom bakom mig. Jag orkar inte bry mig.

M skicka ett sms i påsk liknande :Ge lillan en puss från mig o önskar er en glad påsk. Älskar er och saknar er.

Jaha..

Jag jobbar så mycket som möjligt behöver pengar till sommar. Tyvärr blir jag inte roligare än så..

Ruttnat

Idag var jag o hämta Metallica biljetter! Woho! I sommar bli de en miniweekend till Göteborg för mig o en av mina bästa vänner! Kommer bli helt galet! Så sjukt glad!


Efter de åkte jag o lillan till mamma o åt middag och bara umgicks. På vägen hem frågade mamma om jag pratat något med M. Jag har aldrig varit riktigt ärlig mot min mamma om honom. Det tog nästan 2 år innan jag erkände för henne att han var missbrukare. Hon vet lite om vad som har hänt i vårat förhållande men långt från allt. De mesta är väl att man känner skam. Jag skäms för honom. Jag skämdes för att jag hade valt att få barn med han. De hon vet i dagsläget är väl att han kommit ut från fängelset punkt. Inte mycke mer. När mamma körde hem oss idag så berättade jag att han hade varit hos oss väldigt mycket förra veckan och att jag troligtvis vilseledde honom i att jag ville ha ett förhållande och lite av de som hände för en vecka sen.


M hade inte ringt eller hört av sig på hela helgen. Jag ringde honom. Jag vet vad han gör. Jag kände de på mig redan innan jag ringde. Han säger att han inte har gjort något. MEN.... Bortförklaringar som att han varit dålig o har haft mycke att göra? De är därför han inte hört av sig... För mig är de rent av bullshit..


Keep my head high and keep standing tall... Im better then this bullshit!

grubbel, grubbel

Fan vad less jag blir! Hade skrivit ett jätte långt inlägg sen bara försvann hela skiten för mitt internet fuckade sig!

Blir en kortare version nu.

Allt har väl inte blivit som planerat.
Förra helgen var jag o M barnlediga så vi drog på en kryssning. Inget speciellt hände mer än att jag insåg att de här var inte de jag ville. M hade så gott som flyttat hem till mig. Utan jobb, utan bostad och fullständigt beroende av mig. Jag fick panik och insåg att de är inte de här jag vill! Jag vill inte ha ett förhållande, jag vill inte känna mig kvävd, att någon är beroende av mig. Jag bad honom att flytta vilket han gjorde i söndags. Som tur är så åkte han hem till sin mamma och enligt honom har han inte tagit ett återfall.

Jag måste i första hand se till att jag mår bra för om jag mår bra mår lillan bra. Jag känner mig jätte dum att jag vilseledde honom. Min reaktion kanske var ett försvarsmekanism att puscha bort honom då han kom för nära. Jag vet inte. De enda jag känner är att jag vill vara ensam. Jag är inte redo att gå tillbaka till de han och jag en gång hade.

Tack alla läsare för era stöd!
Och till alla som sitter där jag en gång satt: ta steg för steg och dag för dag. Planera inte framåt utan se till att ni själva mår bra! När jag började blogga för 2-3 år sedan bokstavligt krigade jag för att M skulle bli drogfri och att vi skulle bli en lycklig små barnsfamilj men nu när jag har chansen att få de vet jag inte ens om de är de jag vill. Jag vet inte helt ärligt om jag kan gå tillbaka till de där.

Lycklig

Igår kväll ringde M och var på väg till hans boende i fruängen. Jag frågade om han ville komma hit och de gjorde han. Han sov här och han är även kvar idag.

I nuläget känns allt jätte bra! Jag har honom här och jag älskar honom. Jag har sagt vad jag vill och vad jag hoppas och han känner samma sak.

Imorse träffade lillan M för första gången sedan augusti! Jag har aldrig sett henne så lycklig! Hon såg direkt att de var pappa och hoppade upp i sängen! Jag är lycklig, M är lycklig och framför allt är lillan lycklig! Hon har fått sin pappa och på dagis imorse förklarade hon stolt att de var hennes pappa.

Han är ute från fängelset och han är här!

Oron lämnar vi till framtiden och tänker i dagsläget. M verkar vara riktigt motiverad och veta vad han vill. Så länge han är drogfri och träffas lillan regelbundet är jag nöjd! '

Jag är lycklig!! Vi är lyckliga!!

söndag 13 mars

Enligt M's brev skulle han vara ute 4e eller 11e mars. Var lite otydligt att läsa. Mina misstankar är att han inte har kommit ut än. Hans mobil är avstängd och jag tror faktiskt att han skulle höra av sig till mig, direkt. Att jag skulle vara en av dom han först skulle ringa till när han kommer ut. Jag är bara less att man har gått hela veckan och framför allt hela fredagen och tänkt på honom vad han gör och var han är. Jag var jätte rädd att jag skulle hänga upp hela min helg på att vänta på honom. Jag har gjort de så många gånger förr. Den här helgen har jag i allafall gjort mitt. Jag är riktigt förskyld så planen var att bara ta de lugnt i helgen så jag har ändå inte hängt upp mig på honom.

Igår var jag o lillan ute och gick. Vi var ute över 2 timmar och gick runt hela långholmen och fram och tillbaka hem. Riktigt mysigt. Var sånt fint höstväder.

Men idag. Jag är förskyld, trött, de är molnigt. Vi blir bara hemma. Lillan står och dansar. Hon har själv satt på sig strumpbyxor och en fin klänning. Hon har blivit så stor! När jag börja blogga var hon ett spädbarn! Hon var knappt 1 månad då, nu är hon 2,5 år!


Vikkan jag saknar dig som fan också!! Visste inte vart jag skulle börja om allt som hänt när du ringde men de är bra att du följer bloggen då vet du ju var jag ligger på den här delen av mitt liv!

M's släkt på besök

Jag har inte haft tid eller ork att skriva på ett tag.

Förra söndagen kom M's två systrar hit med familj, barn/mamma och M's farfar och styvpappa hit på besök. De var jätte kul att se alla igen och lillan tyckte de var jätte kul. När dom var här tänkte man inte så mycket på allt som hänt med M. Men hans pappas gamla fru frågade mycket och ville prata. De var först när dom gick som de kändes. Verkligheten slår tillbaka på något sätt. Tårarna börja rinna och smärtan inom mig högg rakt in i hjärtat. De gör ont! De var inte meningen att de skulle bli så här.

Jag fick brev av M i veckan från fängelset. Han saknar lillan jätte mycket och skriver att de finns mycke "dåliga" typer. Jag hoppas bara han inte har skapat nya kontakter där inne. Han skrev också att han hade jobb när han kommer ut. Vilket är hur bra som helst. Han kommer i allafall ut snart! Den 11e mars..

Nu ska jag rå om mig själv innan jag ska hämta lillan och skjutsa henne till mamma. Jag ska få vara barnledig i helgen! =)

Samtal från M

Jag har inte haft tid och skriva på ett tag men i tisdags fick jag ett telefonsamtal som jag missade. Jag ringde upp och kom då till anstalten som M satt på. Han som arbetade där sa "De var nog din man som ringde" och gick och hämtade honom. Så fort M hamnar på häktet så blir vi helt plötsligt tillsammans. När vi avslutade samtalet blev de "puss puss". Vi pratade i allafall länge om allt. De verkar som att han har tänkt om och vill börja prioritera de som är viktigt i livet.


Självklart så väcker de en glädje inom mig. Men jag har hört de här förr. Jag känner hur jag inom mig slits åt olika håll. Den ena sida av mig tänker att äntligen ska lillan få träffa sin pappa igen och han kommer finnas i våra liv. Han kommer leka med henne i parken och följa med till skansen. Få uppleva allt de här som han har missat.

Men den andra sidan försöker sparka mig i arslet och få mig inse att de här har hänt förut. Jag får inte släppa in honom i vårt liv igen. Hur många gånger har jag inte gjort de förut, låtit honom bo här i dagar och leva på mig sedan försvinner han bara en dag och man hör ingenting i veckor. Jag kommer alltid hoppas att han ska bli den han var när jag träffade honom. Jag kommer alltid önska att de kommer bli vi igen. Men de är de som jag blir så arg på mig själv att jag får inte gräva ner mig på de sättet jag en gång gjort.


De kändes så skönt och få prata med honom, höra hans röst. Veta att han mår bra och lever, har tak över huvudet.


Jag har så sjukt mycket nu, med jobbet, M, min kusin som flyttar in på lördag. Tankarna kring något av dessa snurrar runt hela tiden. Jag är chef på mitt nya jobb och är på en avdelning där ingenting funkar. Så mycket arbetsuppgifter hamnar på mitt bord som jag inte hinner med. Antingen är det de här jag grubblar över eller M. De är ändå rätt skönt att jag kan koppla bort jobbet när jag kommer hem och tänka på honom.

3 månader i fängelset

Först i dag fick jag veta beskedet från M's advokat. Hela förra veckan gick åt att ringa honom och lämna meddelanden. Idag ringde han upp, jag jobbade så fick lyssna av telefonsvararen men de räckte. Han fick 3 månaders fängelse straff som i självaverket blir 2 månader minus hans häktningstid vilket blir i slut ändan 1 månad. Om jag ska vara ärlig hade jag hoppas på längre.

Min rädsla är att en månad för honom kommer endast bli att binda kontakter och lära känna nytt folk med samma tankesätt. Om han hade suttit längre tror jag att han skulle fått en annan insikt på livet och hunnit tänka igenom saker.

Jag är trött på att hoppas. Jag är trött på att bry mig. Senaste tiden har jag märkt att hur mycket jag än intalar mig själv att jag inte är medberoende så måste jag inse att jag hamnar precis i samma sits som innan så fort jag släpper in honom på mitt liv igen. Jag kommer aldrig kunna vara frisk från mitt medberoende om han ska finnas i mitt liv.

Just nu har jag så mycket annat i mitt huvud, mitt jobb tar så mycket energi och lillan som är en trotsig 2,5 åring gör de inte lättare. Till helgen flyttar min kusin in! Kommer bli sjukt roligt!

Jag fick ett kommentar från ett riktigt gammalt inlägg. De enda jag kommer att kommentera de med är att jag tror du missförstod mig totalt. Jag skriver om mitt liv och mina tankar. Om människor tycker annorlunda så får man göra de. Men denna blogg handlar om en del i mitt liv som inte ens mina nära vänner vet! Ingen i min omkrets vet att jag ens börjat blogga igen! Innan var de bara 4 vänner som kände till den här. Anledningen är att jag vill kunna lätta på mitt hjärta och skriva exakt hur jag känner och inte behöva känna att folk kommer att kritisera mina åsikter.

Rättegång

I morgon ska M ha sin rättegång.

En del av mig vill ringa hans advokat och fråga vilken tid.

Vill jag ens åka dit? Vill jag veta? Är de onödigt vetande?

Fan.. jag hatar mig själv för att jag fortfarande bryr mig. En del av mig tror att jag fortfarande "kan ta hand om honom" - MEDBEROENDE!

Jag ska släppa taget, jag har släppt taget. Men jag bryr mig. Vi har barn ihop. Det är lillans pappa. Jag vill och önskar verkligen att hon ska få växa upp och ha sin pappa. Jag önskar med hela mitt hjärta att den här gången ska han få sin väckarklocka och vilja komma bort från den där skiten! Drogerna har gjort att han har förlorat 2 år av hans dottersliv eller egentligen 2,5 år! Sedan hon föddes! Det är läskigt hur ett ämne kan förstöra en människa så mycket! Hur ett vitt äckligt pulver kan få en människa förlora vetandet om vad som är viktigt i livet! Hur de kan ta över ens egen vilja! Ord kan inte beskriva hur mycket jag hatar hans missbruk eller hans beroende. Det är en skillnad mellan missbruk och beroende. M är beroende, han kan inte komma därifrån.

Tankarna om vi ska åka och hälsa på honom i fängelset snurrar runt i mitt huvud. Ska jag ens låta lillan få gå igenom de? Hon kommer säkert inte komma ihåg men hon kommer knappt ihåg hennes pappa nu! Varför ska jag då åka dit med henne så hon börjar tänka på honom igen!

Jag är stark och jag vet att jag kommer att göra de rätta. De är bara så jobbigt att ha en klump i magen och alla tankar om honom..

Samtalet

I går fick jag ett samtal som jag väntat på. De var M's advokat. Jag förstod direkt vad de handlade om när jag såg hans namn på telefonen. Dom sista dagarna har jag gått med en klump i magen om att nu har något hänt, är han död? ligger han på akuten?

Men när jag såg att de var hans advokat som ringde kunde jag ändå andas ut. M sitter i häktet och ska ha rättegång på fredag. Han står inför ett 4-5 månaders fängelse straff.

Men för mig är de rätt lugnande! Jag kan andas ut! Han lever och jag vet att han mår bra trotts allt.

För er som läser detta och inte är insatt i sådana här situationer kan de vara svårt att förstå. Men när M har varit "ute på sina äventyr" har de alltid varit de värsta. Man vet inte vart han är, eller vad han gör, med vem? Men nu vet jag att han har tak över huvudet, inte knarkar och har människor som har uppsikt över hans mående.

Jag hade en känsla i förrgår att nu har de gått för länge utan att jag har hört från honom. Jag fick en känsla att något dåligt hade hänt. Jag har fått dom här flera gånger förr och alltid haft rätt. Sist jag hade de då hade han kört 200 km/h på en 50 väg och voltat med bilen och krossat sin arm, legat på akuten i dagar. Jag fick veta vad som hade hänt flera dagar senare men de var samma känsla som jag fick i förrgår.

Jag tänker på honom.. alltid.. kommer aldrig sluta. Jag älskar honom och kommer alltid att bry mig. Trots att jag går vidare i mitt liv och träffar andra så kommer de alltid finnas en anledning till varför jag skaffade barn med just honom.

Jag fick en fråga tidigare om jag hade kontakt/hjälp från hans sida av familjen. Jag har varit väldigt diskret med den saken. Jag och M's mamma har ingen kontakt pga saker som har hänt. Jag har skrivit om vissa men inte allt. M's syster, lillans moster gifte sig förra helgen (om jag gissar rätt) vi har fortfarande kontakt och jag pratade senast med henne idag. Men hon bor i borås. På M's sida har jag ingen som hjälper mig med lillan men de är både mitt val.

VAB

Det tunga lasset av att vara ensamstående mamma.
Jag skulle bara in till jobbet några timmar idag för att gå på några möten men man hinner bara komma till tunnelbanan innan dagis ringer och säger att lillan har jätte ont i örat och bara gråter. I ett desperat läge försöker jag ringa min mamma, som är i Gran Canaria på semester, för att se om hon kan ta lillan. Självklart kommer jag på mig själv innan hon ens hinner svara. Jag han även ringa lillans gudmor innan jag fick gå tillbaka till dagis och hämta henne. De var bara och sätta sig på bussen och åka till vårdcentralen.
Jag hatar de här! Att jag varenda gång ska behöva gå från arbetet! Det är pinsamt juh! Jag började på ett nytt jobb i november och vill inte framstå som någon som vabbar hela tiden! Tänk om M hade kunnat fixat till sitt liv och bara kunna ta henne 2-3 timmar så jag kunde åka in på mina möten! Han är ju inte handlingsförlamad! Bara försvunnen.. men de är väl lika bra..
Jag önskar ändå att han skulle finnas här i sånna lägen. När lillan blir sjuk eller något händer!

2011

Mitt liv har förändras jätte mycket sen sist jag skrev. Jag har nytt jobb och ännu större ansvar. Jobbar som chef måndag till fredag och endast dagtider! Inge mer barnvakt! Äntligen står jag på egna ben och klarar mig hur bra som helst helt själv.

Först nu har jag fått en faktura från rättegången. 9004 kr! Helt sjukt mycket pengar för något som jag själv kunnat gjort! Det fanns ju ingen chans att M skulle fått behålla vårdnaden.
M är fortfarande ute på vift. För nån månad sen fick jag ett brev från socialen om att de vill ha ett möte med mig då M befinner sig i ett kraftigt missbruk och de ville boka in ett möte med mig för att se hur lillans liv ser ut nu. Det är klart man blir flyförbannad då jag inte hade träffat honom på månader inte heller hade hans nummer! Men tydligen så får socialen en anmälan varje gång han blir häktad eller lämnar ett positivt urinprov. Så de är bara förvänta sig ett antal möten fram över.

Som de ser ut idag träffade jag M för några veckor sedan. Lillan var hos min mamma så hon har inte träffat honom sedan augusti. Vi pratade om mycket och det är klart att jag fortfarande älskar honom, jag kommer alltid hoppas på att vi kommer bli en lycklig familj igen fast jag vet att de aldrig kommer att hända. Han knakarkade under tiden vi hade kontakt. Vi pratade om framtiden och hur de ska se ut om han skulle få träffa lillan igen. Men så fort han gick ut från dörren så var han borta igen. Han svarar inte när jag ringer o inte på mina sms. De är just sånna här saker jag hatar med mig själv att jag släpper in honom sen blir det exakt samma sak igen. Han kommer aldrig sluta knarka. Han kommer aldrig bli en pappa för lillan. Han väntar ett fängelsestraff nu på 4-5 månader och fram tills dess kommer han väl knarka så mycket han kan. De gör så jävla ont att han väljer de livet istället för ett liv med sin dotter. Jag vet att jag fortfarande är medberoende, jag hamnar där direkt när jag träffar honom. Jag är inte som jag var förut och skulle kolla honom men oron. Den jävla oron och känslan att man måste ta hand om honom annars klarar han inte sig. Jag är trött på att gråta över honom! Trött!!

Jag har haft ett förhållande med en annnan som tog slut vid nyår så jag har ändå gått vidare. Men känslorna kommer alltid finnas kvar...
Så jävla dumt!

I mitt förra inlägg fick jag en kommentar av en läsare som gör ett skolprojekt mot droger! Det är självklart jag ställer upp! Hela min blogg visar bara nackdelen och hur mycket man utsätter människorna runt omkring!

Spöken finns alltid

Sakar och ting har varit allt från riktigt bra till riktigt dåligt.
M försvann några månader o man hörde inte av honom. Han kom och gick lite som han ville. Sen skötte han sig o fanns med i bilden. Som läget är nu så har jag bett honom att inte höra av sig. Jag släppte in honom i våra liv ännu en gång och såg vad det gjorde mot vår dotter.
Han skötte sig då och blev dömd till kontraktsvård. Vi träffades från 2-3 gånger i veckan o pratade i telefon nästan varje dag. Lillan blev van att ha pappa där. Hon är ändå 2 år nu. Hon vet vem som är pappa och frågar hela tiden efter honom. Den 22/8 blev han utskriven från behandlingshemmet pga att han tagit amfetamin. Vilket jag till o med drömde om samma helg! Jag kände de på mig. Och nu när han är ute och snurrar o knarkar får jag ännu en gång sopa upp efter honom! Skillnaden nu är att jag har en dotter som vaknar mitt i nätterna och skriker efter pappa, som frågar efter honom på dagarna och när telefonen ringer. Jag hoppas verkligen han förstår vad han gör mot henne! Hon kommer alltid att älska honom villkorslöst!
I helgen pratade jag o M i telefon. Jag bad honom att inte höra av sig innan han varit ren i 6 månader. De kanske är att ta i men han kan inte finnas med i bilden innan han varit ren ett tag! Jag kan inte göra så mot lillan! De är bättre att han inte finns i hennes tankar än att hon förstår att pappa inte kommer när hon ropar. Lillan brukar gå runt o säga "pappa jobbar" o jag är trött på att ljuga för henne. Jag vill inte ens höra henne säga pappa mer. Mitt hjärta blöder att han valt droger framför henne o de enda hon vill är att ha páppa där!

Angående lillans farmor tänker jag inte ens skriva något då de finns stor chans att hon läser men lillan kommer få ta del i hela den historien när hon blir stor nog. Det är bara väldigt infekterat. Men de är så sjukt skönt att farmor är ingen lillan någonsin frågat om. Jag tror inte hon ens vet att hon har någon då man aldrig nämnt de.. Hon har ju ändå 4 morföräldrar så min farsa o hans fru blir väl mer som farfar & farmor.

Mitt liv som ensamstående fungerar hur bra som helst! Jag är så glad att jag kunnat lämna mitt medberoende och de livet jag levde bakom mig. De är bara jobbigt att de dyker upp som ett spöke då och då. Men de kommer de alltid att göra då jag har barn med en missbrukare. De är bara jobbigt då man får sms som "jag klarar inte de här utan er". Nehe, jag låg fortfarande på BB med vår nyfödda dotter då du drog ut o mötte "moa". Jag blir så trött på sånt! Försök inte ens att få mig att få dåligt samvete för att jag inte finns med nu! Lillan kommer i första hand om nu måste jag skydda henne från att bli sårad o märka av att pappa sviker.

Jag vågar faktiskt inte skriva hur ärligt som helst i bloggen längre. Fast den är anonym så finns det några som vet vem jag är o kommer att använda de jag skriver emot mig. Vårdnads tvisten är avklarad o jag fick en räkning på 9000 kr de tackar jag för!

Nu måste jag lägga mig, jobbet hela veckan o massa o stå i. Ska försöka uppdatera mera men de kommer de bara handla om spöket dom dyker upp då o då när de passar honom..

Tingsrätten

I går var jag o M hos tingsrätten tillsammans med våra advokater.
Jag har nu ensam vårdnad över lillan dock har M umgänge varannan söndag och varannan tisdag i sällskap av mig. Det är just de här jag har strävat efter.

Jag fick en kommentar på förra inlägget där personen skrev att hon var orolig över min dotter. Du som nu skrev de ska veta att både jag o M vill inget mer än de bästa för henne. De är för hennes skull som jag har ensam vårdnad idag. Om M skulle falla tillbaka i sitt missbruk så står jag redan där själv med henne och han kan inte under några omständigheter dra ner henne i de. Inte för att jag tror M skulle göra de heller. När han knarkar drar han iväg och hör inte av sig.

Nu ser de väldigt bra ut mellan mig o M. Lillan är sjuk, de går magsjuka på dagis. Igår var M här och hjälpte till och han kom även förbi idag. Vi umgås som vänner och kan verkligen prata om allt. Men jag vet att jag måste vara på min uppsikt. Men de känns ändå skönt och ha tillbaka honom som en vän. Lillan behöver sin pappa och så länge han är ren kommer jag aldrig neka honom umgänge!

Jag har även fått en kommentar av Linda som fråga vad som fick mig lämna M.
Mitt svar är att jag inte orkade mer. Jag gav honom mer chanser än vad jag egentligen ville. Jag märkte att allt handlade om honom, hans missbruk, hans tillfrisknande, hans medicinering. Vi har en dotter ihop och allt handlade om honom inte att hon skulle börja på dagis osv. De är klart jag fortfarande älskar M. Nu när han är här känns de ändå bra för att vi kan vara så pass bra vänner. Trots att jag verkligen hatat honom så mycke som jag gjorde ett tag så måste man kunna se skillnaden på missbrukar M och M själv. För mig är de två olika personer och de är nog därför vi kan umgås på de sättet vi gör idag.
Linda, mitt tips till dig är att börja tänka på dig! Inte på hans utredning, medicinering eller om han tar återfall. Börja tänka på dig! Hur känner du? Vad känner din son? Hur har han de på dagis? Ta även hjälp av andra. Co-anon är något jag starkt rekommenderar!

Ensamstående och inte längre medberoende!

Otroligt mycket har hänt sedan jag sist skrev.
M erkände till mig att han knarkat bakom min rygg i somras, thc, subetex, amfetamin och kokain. Jag har hittat saker här hemma som jag önskar att jag aldrig hade behövt se. M gjorde sitt val och jag fick göra mitt. Jag bad honom flytta.

Jag vill inte ens läsa mitt förra inlägg om hur jag ville visa er läsare att de går att bli en lycklig familj igen. Nu säger jag bara skit snack. Visst finns de dom som verkligen kan sluta. Men något jag lärde mig för länge sen var att jag aldrig kommer kunna få honom ren. Jag gjorde mitt val och jag är otroligt glad att jag gjorde de valet.

Nu ligger vi i vårdnadstvist och ska till tingsrätten i december. Hans mamma har jag sagt upp kontakten med och hon kommer inte få komma i närheten av mig eller lillan. M träffar lillan ungefär 1 gång i veckan men då tillsammans med mig och efter mina villkor. Han ska enligt honom ( har inte pratat med soc på ett tag men de ska höra av sig vid avvikelser) vara ren. Jag orkar inte ödsla min energi på den fronten.

Om vissa personer inte hade adressen till den här hemsidan skulle detta inlägg vara sjukt mycke längre men pga att de kommer bli en rättegång så måste jag vara försiktig med vad jag skriver.

Nu i efterhand, efter allt som har hänt är jag så arg på mig själv att jag tog emot allt. Så mycke lögner och framför allt hur han fick mig att förändras som människa. Jag är inte en svag person men han bröt ner mig. Nu i allafall mår jag riktigt bra! Har bra människor runt omkring mig, börjat jobba igen och har en riktigt bra kontakt med hela min familj. Lillan mår hur bra som helst, hon trivs jätte mycke på dagis, personalen älskar henne och hon har en jätte bra kontakt med sin mormor. Mitt liv är väldigt stabilt. M har fortfarande sina problem med soc, boende, medicinering (funkar fortfarande inte) och vad nu allt är. Men så länge han är ren kommer han få träffa lillan.

Man kanske kan säga att mitt tillfrisknande blev när jag valde att lämna honom..

Uppdatering

Jag har varit riktigt dålig på och skriva.
Anledningen är enkel; jag har inte så mycket mer och skriva om. Som sagt handlar bloggen om mitt medberoende och mitt liv som anhörig till en missbrukare. M är fortfarande ren. Han är jätte duktig och klarar sig jätte bra. Hans medicinering funkar bättre. Han tar nu ritalin och har fått sömntabletter med inga biverkningar!
Jag trodde faktiskt att de inte var så många som fortfarande läste min blogg men jag har läst massa kommentarer och ser att ni undrar hur allting går.

Vi är fortfarande tillsammans, självklart har vi våra ner gångar precis som alla andra par. Men vi kämpar på så gott vi kan. Man kan säga att M är frisk från sitt beroende. Om jag är frisk tänker jag inte ljuga och säga ja. Självklart har jag börja kollat hans telefon igen. Misstankar kommer och smyger sig in i huvudet och tilliten är liten. Han har svikit mig angående hans kompis G som jag skrivit om tidigare som satt inne och jag fruktade för dagen han skulle komma ut. Min fruktan blev sann och mitt 6e sinne hade rätt för 100e gången kan man väl säga.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är frid och fröjd och vi lever lyckliga. Lite så är de väl men ändå inte. M har tagit ett återfall, han rökte hasch. Vilket jag fick reda på veckor senare! Socialen visste om men informerade inte mig!! Vilket är ett stort tjänstefel då de finns ett barn i hemmet! Plus att de sa till M att de inte testar thc på hans pissprover vilket fick honom se att de var frittfram o röka på. Säga vad man vill, jag kanske är dum i huvudet o tog tillbaka honom då jag så starkt sagt att om han gör något igen är de över. Men man håller ju aldrig vad man säger som anhörig. Jag kan i allafall säga en sak: Jag hittade faktiskt en lägenhet till honom den gången som han skulle flytta till. Så jag tog i allafall tag i saker den gången o inte bara sa "du ska ut!"

Mycket handlar om lillan nu. Hon är i fokus och hon är tar all min tid. Så de är mest därför jag inte bloggar mer. Jag ska försöka skriva i mellan åt. Jag hoppas att jag ger er andra därute som lever i samma misär hopp om att kunna få ett normalt familjliv trots denna sjukdom. För de går! Jag är ett levande exempel!

Nu drar jag

..Till E-tuna!!
Jag o lillan ska iväg till min allra bästa vän och vi ska på parkens zoo! Första gången både för mig o lillan! Sen ska vi sova där o jag o Veronica ska snacka i oendeliga mängder! Jag ska må bättre!

Jag gjorde föresten ett test på facebook "Vilken psykisk diagnos är du?" Svar: "ångestattacker". Men de visste jag ju redan...

Irriterad

Jag tänkte avsluta den här bloggen och skriva ett avslutnings inlägg. Men de får bli nästa gång.

Just nu känner jag att jag inte orkar mer. Bägaren har runnit över och jag är tillbaka till ruta 1. Nu handlar de inte om M, han sköter sig och är fortfarande ren. Men jag har gjort samma misstag jag många gånger har gjort förr. Jag har blivit lärd att man ska lära sig av sina misstag men varför gör man aldrig de? I denna sekund vill jag radera varenda person som finns i min omkrets. Jag orkar inge mer. Jag vet att jag har gjort mina misstag och att jag kan bete mig som en idiot ibland men om folk inte kan ha överseende med de vill jag inte ens ha dom i mitt liv! Det känns som att alla är falska och finns där när de själv passar dom! Någonstans vet jag också att jag har isolerat mig precis som jag gjorde förut. Jag säger till dom nära att jag mår dåligt för tillfället och vill vara ifred. Både sant och falskt. Eller de är ju sant men frågan är om de är rätt. Kanske just därför jag kände att jag var tvungen o skriva ett inlägg.

Mer än så blir det inte denna gång..

Stressigt

Jag har inte hunnit skrivit och känns som jag fortfarande inte hinner skriva.
Dagen i går gick sjukt fort! Åkte till mamma och lämna lillan sen tillbaka till stan för att gå på anhörig utbildningen sen hem till mamma igen. Helt plötsligt var kl 23 och jag hade inte ens tanke på att lägga mig. De blev nåra timmars sömn i allafall i morse tog mamma lillan så jag fick somna om. Om ett tag måste jag iväg till söder om söder. Mycket långt bort, ända till Handen. Får dock skjuts från Hagsätra men bara dit är långt. Som jag har skrivit tidigare ska jag ju vara brudtärna på ett bröllop som inte länge sen var 1 år till men nu är det bara 8 dagar!! Jag börjar bli lite hysterisk här!! Ikväll är det möte med prästen så jag måste snart göra mig i ordning och sätta mig på tuben bort till Hagsätra.
Ska försöka skriva mer sen...

En sak som jag har glömt!!!
I måndags hade M varit ren i 6 månder!!
Ett halv år har min älskling hållit sig ren!!
Självklart hade jag glömt bort det helt och hållet!
Men de ska firas i helgen eller nått..

Underbart väder

I morse efter M hade varit på sina möten messa han att vi skulle ut på piknick. Eftersom dagarna måste planeras efter hans mående är det lite svårt och fixa i förväg. Men i allafall kom vi iväg till Rålis. Vi solade, lekte och åt lunch. Men M började och må dåligt efter nån timme så vi gick hem.

Medicinen funkar inte speciellt bra. Han kommer in som i en bubbla och mår skit dåligt. Han måste koncentrera sig på en sak. Nu är han uppe i 8 tabletter om dagen, alltså 144 mg. Men som de verkar ska han byta till ritalin. I söndags åt han 2 tabletter och då kunde han verkligen sova ut. Annars är sömnen helt förstörd. Han har fortfarande svårt och sova. Aptiten är också borta. Känns som att jag får vara hans mamma och tjata på honom att han måste äta.

Ursäkten

Just ja, ska inte glömma! Igår när jag skrev inlägget "En ursäkt" visade jag självklart M den. Jag märkte på honom att han ville be om ursäkt då men att de skulle bli framtvingad och så ska de ju inte vara. Men i dag efter att jag hade lagat mat kom han och kramade mig och bad om förlåtelse för allt dumt han har gjort. Ni kanske tycker att de är en skit sak men för mig är de inte de. För mig betydde den där ursäkten allt. Jag vet att han är ledsen för allt han har gjort och han har visat de i handlingar men den muntliga delen gjorde den fullständig.

Dagen

Idag har vi varit hos lillans (låtsas) farfar som fyllde år i veckan. Träffa farmor o hundarna.
Mer än så skriver jag inte. Jag har sovit 3 timmar i natt. Somnade vid 1 sen vakna lillan vid 4 och somnade inte om förrän 5 och då var de för sent för mig. Så 3 timmar sömn är allt jag fått. Nu blir de sängen o sova ännu mer!

En ursäkt

Jag o M har pratat om allt från himmel till jord om allt som har hänt.
Vi har pratat om alla gamla kompisar och alla gamla händelser från att vi träffades tills där vi är nu. Vi har pratat om Mr.X, som vi kan kalla honom, hans kompis som sitter inne och kommer ut nu när som helst. Jag tycker väldigt bra om honom men med honom kommer det dåliga saker som kompisar till där han bor. Vi har pratat om när M var borta och lämnade mig o lillan själv, när han försvann en hel vecka utan att höra av sig och inte ens tänkte på och ta upp telefonen och ringa och fråga hur hans dotter mår. Jag har frågat honom massa gånger nu om han ens tänkt på hur jag har haft de. Hur jag har mått när han försvunnit. Om han har förstått hur jag tänkt. Min rädsla att antingen ringa polisen eller akuten för att se om han är där. Men han fattar fortfarande inte! För någon dag sen läste jag ett inlägg jag skrev alldeles i början av bloggen där jag skrev: "Jag längtar tills den dagen han förstår hur jag mår och allt han fått mig gått igenom." Men den dagen är fortfarande inte här. Han bortförklarar sig mer än säger att han nu tänker på hur jag hade de! Han förstår fortfarande inte! Jag säger att jag vill ha en ursäkt för allt han har låtit mig gå igenom men ändå får jag ingen! Han säger att han har sagt de men ärligt talat jag har aldrig hört: "Jag är ledsen att jag försvann en kväll, helg eller natt och inte hörde av mig och sket i och svara i telefonen", "Jag är ledsen för alla lögner jag har sagt till dig" och "Jag är ledsen för att jag har sårat dig så mycket".
Han säger att han han har visat att han är ledsen och att han har sagt att han är glad att jag har kämpat för oss. Men de är inte samma sak! Jag vet att en ursäkt inte kommer gott göra allt han har gjort men de skulle kännas bra om han kunde känna efter hur jag har haft de. Jag kanske är självisk men vaddå? Jag har gått igenom ett helvete och är det så mycket begärt att få en muntlig ursäkt? Jag vet att han ångrar sig och önskar att han aldrig skulle ha gjort de han gjorde men jag vill ändå höra "Jag är ledsen..!" Jag behöver höra de!

Dagen

I dag har hela familjen varit ute o snurrat i regnet. När vi gick hemifrån regnade de och när vi kom hem regnade de men strax där efter kom solen fram. Så typiskt! Vi har i allafall snurrat runt i söderhallarna och runt omkring söder. Vi har äntligen köpt en micro!! EN på rea, obh nordica.
Nu har M en kompis här som också har fått diagnosen adhd och äter concerta dock mycket mindre mängd.
Jag har bakat rabarberpaj som står i ungen!

Prinsessa

I går fick jag en verkligen trevlig överraskning!
M började, från ingenstans massera mig. Så de blev fram med massage oljan och av med kläderna. Hur skönt som helst! Jag hade inte ens nämnt något om att jag ville ha en massage! Sen i morse fick jag sov morgon. Kl 6 gick M upp och tog lillan och jag fick sova ut ända till 9:30 då jag självmant gick upp! Hur skönt som helst!
Han får mig känna mig som en prinsessa ibland!