Lillan har varit ganska grinig i dag så plockade ihop mitt pick o pack och gick ut på en lång promenad. De är då man äntligen hinner o prata med kompisar! Hade två låånga samtal ett med Ivan o ett med Tigesti. Nu när saker o ting börjar falla tillbaka så orkar man berätta om vad som har hänt sista månaden.
Det är så typiskt mig att när jag mår dåligt isolerar jag mig från omvärlden och pratar inte med någon eller oftast bara en. Den personen har länge varit Veronica. Det är så jobbigt och berätta om allt som hänt till kompisar o familj. De blir på något sätt när man berättar att man måste ta itu med de som hänt. Leva om allt de jobbiga och prata om de. Jag gräver hellre ner huvudet i jorden och låtsas som att allt är bra. Jag har väldigt lätt att klistra fast ett fake-leende och säga att allt är bra när de inte är de.
Men nu när allt börjar lösa sig så orkar man berätta om vad som hänt. Men alla svara exakt likadant: "Varför har du inte sagt nått? Jag kan hjälpa till!" Men de är inte de lättaste! Nu när man precis har blivit mamma ska livet vara bäst och man ska vara lycklig. Man vill sväva på moln och om man ska berätta vad som hänt blir de som man blir ner slagen till jorden igen.
Hur som helst har jag fortfarande inte hunnit tvätta! Tiden går så fort o lillan tar all min tid! Oooh, man har ju tvättmaskin på toaletten men man kan ju inte tvätta på nätterna heller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar