Ja då.. Då har man börja med de jag alltid sagt att jag aldrig ska börja med, blogga. Men jag känner att jag måste skriva av mig, de är allt för mycket som har hänt på för kort tid! och jag mår verkligen piss nu. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska börja blogga då jag vill att mitt liv ska vara anonymt!
Men vem är jag då? o vad kommer jag blogga om?
Min resa genom de svåra livet som mamma och förtillfället ensamstående mamma till en dotter på snart 3 månader.
Nu sitter jag här hemma och känner att jag måste skriva om mina känslor. Våran dotter ligger o sover och jag vill över allt annat supa skallen av mig o bara försvinna men jag kan inte. Jag är 21 år o ensamstående redan efter 2 månader. Han har inte bott hemma på nästan 1 månad! Jag visste att de skulle vara svårt som ensamstående. Men jag tror ingen förstår tills dom själva är i den situationen.
Nu sitter jag här hemma och känner att jag måste skriva om mina känslor. Våran dotter ligger o sover och jag vill över allt annat supa skallen av mig o bara försvinna men jag kan inte. Jag är 21 år o ensamstående redan efter 2 månader. Han har inte bott hemma på nästan 1 månad! Jag visste att de skulle vara svårt som ensamstående. Men jag tror ingen förstår tills dom själva är i den situationen.
Hur ska jag kunna vara stark för min dotter när tårarna rinner? Hur ska jag kunna se hennes söta leende utan att tänka på att hennes far missar allt de här? Varje gång han säger att han ska komma sätter jag på henne den sötaste klänningen så han ska tycka att hon är så söt att han inte ska vilja gå. Varje gång hon gråter när hon är med honom ber jag till Gud att hon ska sluta så han inte ska tröttna på henne!
De är början om den långa historien. . .
De är början om den långa historien. . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar