Tingsrätten

I går var jag o M hos tingsrätten tillsammans med våra advokater.
Jag har nu ensam vårdnad över lillan dock har M umgänge varannan söndag och varannan tisdag i sällskap av mig. Det är just de här jag har strävat efter.

Jag fick en kommentar på förra inlägget där personen skrev att hon var orolig över min dotter. Du som nu skrev de ska veta att både jag o M vill inget mer än de bästa för henne. De är för hennes skull som jag har ensam vårdnad idag. Om M skulle falla tillbaka i sitt missbruk så står jag redan där själv med henne och han kan inte under några omständigheter dra ner henne i de. Inte för att jag tror M skulle göra de heller. När han knarkar drar han iväg och hör inte av sig.

Nu ser de väldigt bra ut mellan mig o M. Lillan är sjuk, de går magsjuka på dagis. Igår var M här och hjälpte till och han kom även förbi idag. Vi umgås som vänner och kan verkligen prata om allt. Men jag vet att jag måste vara på min uppsikt. Men de känns ändå skönt och ha tillbaka honom som en vän. Lillan behöver sin pappa och så länge han är ren kommer jag aldrig neka honom umgänge!

Jag har även fått en kommentar av Linda som fråga vad som fick mig lämna M.
Mitt svar är att jag inte orkade mer. Jag gav honom mer chanser än vad jag egentligen ville. Jag märkte att allt handlade om honom, hans missbruk, hans tillfrisknande, hans medicinering. Vi har en dotter ihop och allt handlade om honom inte att hon skulle börja på dagis osv. De är klart jag fortfarande älskar M. Nu när han är här känns de ändå bra för att vi kan vara så pass bra vänner. Trots att jag verkligen hatat honom så mycke som jag gjorde ett tag så måste man kunna se skillnaden på missbrukar M och M själv. För mig är de två olika personer och de är nog därför vi kan umgås på de sättet vi gör idag.
Linda, mitt tips till dig är att börja tänka på dig! Inte på hans utredning, medicinering eller om han tar återfall. Börja tänka på dig! Hur känner du? Vad känner din son? Hur har han de på dagis? Ta även hjälp av andra. Co-anon är något jag starkt rekommenderar!

Ensamstående och inte längre medberoende!

Otroligt mycket har hänt sedan jag sist skrev.
M erkände till mig att han knarkat bakom min rygg i somras, thc, subetex, amfetamin och kokain. Jag har hittat saker här hemma som jag önskar att jag aldrig hade behövt se. M gjorde sitt val och jag fick göra mitt. Jag bad honom flytta.

Jag vill inte ens läsa mitt förra inlägg om hur jag ville visa er läsare att de går att bli en lycklig familj igen. Nu säger jag bara skit snack. Visst finns de dom som verkligen kan sluta. Men något jag lärde mig för länge sen var att jag aldrig kommer kunna få honom ren. Jag gjorde mitt val och jag är otroligt glad att jag gjorde de valet.

Nu ligger vi i vårdnadstvist och ska till tingsrätten i december. Hans mamma har jag sagt upp kontakten med och hon kommer inte få komma i närheten av mig eller lillan. M träffar lillan ungefär 1 gång i veckan men då tillsammans med mig och efter mina villkor. Han ska enligt honom ( har inte pratat med soc på ett tag men de ska höra av sig vid avvikelser) vara ren. Jag orkar inte ödsla min energi på den fronten.

Om vissa personer inte hade adressen till den här hemsidan skulle detta inlägg vara sjukt mycke längre men pga att de kommer bli en rättegång så måste jag vara försiktig med vad jag skriver.

Nu i efterhand, efter allt som har hänt är jag så arg på mig själv att jag tog emot allt. Så mycke lögner och framför allt hur han fick mig att förändras som människa. Jag är inte en svag person men han bröt ner mig. Nu i allafall mår jag riktigt bra! Har bra människor runt omkring mig, börjat jobba igen och har en riktigt bra kontakt med hela min familj. Lillan mår hur bra som helst, hon trivs jätte mycke på dagis, personalen älskar henne och hon har en jätte bra kontakt med sin mormor. Mitt liv är väldigt stabilt. M har fortfarande sina problem med soc, boende, medicinering (funkar fortfarande inte) och vad nu allt är. Men så länge han är ren kommer han få träffa lillan.

Man kanske kan säga att mitt tillfrisknande blev när jag valde att lämna honom..

Uppdatering

Jag har varit riktigt dålig på och skriva.
Anledningen är enkel; jag har inte så mycket mer och skriva om. Som sagt handlar bloggen om mitt medberoende och mitt liv som anhörig till en missbrukare. M är fortfarande ren. Han är jätte duktig och klarar sig jätte bra. Hans medicinering funkar bättre. Han tar nu ritalin och har fått sömntabletter med inga biverkningar!
Jag trodde faktiskt att de inte var så många som fortfarande läste min blogg men jag har läst massa kommentarer och ser att ni undrar hur allting går.

Vi är fortfarande tillsammans, självklart har vi våra ner gångar precis som alla andra par. Men vi kämpar på så gott vi kan. Man kan säga att M är frisk från sitt beroende. Om jag är frisk tänker jag inte ljuga och säga ja. Självklart har jag börja kollat hans telefon igen. Misstankar kommer och smyger sig in i huvudet och tilliten är liten. Han har svikit mig angående hans kompis G som jag skrivit om tidigare som satt inne och jag fruktade för dagen han skulle komma ut. Min fruktan blev sann och mitt 6e sinne hade rätt för 100e gången kan man väl säga.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är frid och fröjd och vi lever lyckliga. Lite så är de väl men ändå inte. M har tagit ett återfall, han rökte hasch. Vilket jag fick reda på veckor senare! Socialen visste om men informerade inte mig!! Vilket är ett stort tjänstefel då de finns ett barn i hemmet! Plus att de sa till M att de inte testar thc på hans pissprover vilket fick honom se att de var frittfram o röka på. Säga vad man vill, jag kanske är dum i huvudet o tog tillbaka honom då jag så starkt sagt att om han gör något igen är de över. Men man håller ju aldrig vad man säger som anhörig. Jag kan i allafall säga en sak: Jag hittade faktiskt en lägenhet till honom den gången som han skulle flytta till. Så jag tog i allafall tag i saker den gången o inte bara sa "du ska ut!"

Mycket handlar om lillan nu. Hon är i fokus och hon är tar all min tid. Så de är mest därför jag inte bloggar mer. Jag ska försöka skriva i mellan åt. Jag hoppas att jag ger er andra därute som lever i samma misär hopp om att kunna få ett normalt familjliv trots denna sjukdom. För de går! Jag är ett levande exempel!

Nu drar jag

..Till E-tuna!!
Jag o lillan ska iväg till min allra bästa vän och vi ska på parkens zoo! Första gången både för mig o lillan! Sen ska vi sova där o jag o Veronica ska snacka i oendeliga mängder! Jag ska må bättre!

Jag gjorde föresten ett test på facebook "Vilken psykisk diagnos är du?" Svar: "ångestattacker". Men de visste jag ju redan...

Irriterad

Jag tänkte avsluta den här bloggen och skriva ett avslutnings inlägg. Men de får bli nästa gång.

Just nu känner jag att jag inte orkar mer. Bägaren har runnit över och jag är tillbaka till ruta 1. Nu handlar de inte om M, han sköter sig och är fortfarande ren. Men jag har gjort samma misstag jag många gånger har gjort förr. Jag har blivit lärd att man ska lära sig av sina misstag men varför gör man aldrig de? I denna sekund vill jag radera varenda person som finns i min omkrets. Jag orkar inge mer. Jag vet att jag har gjort mina misstag och att jag kan bete mig som en idiot ibland men om folk inte kan ha överseende med de vill jag inte ens ha dom i mitt liv! Det känns som att alla är falska och finns där när de själv passar dom! Någonstans vet jag också att jag har isolerat mig precis som jag gjorde förut. Jag säger till dom nära att jag mår dåligt för tillfället och vill vara ifred. Både sant och falskt. Eller de är ju sant men frågan är om de är rätt. Kanske just därför jag kände att jag var tvungen o skriva ett inlägg.

Mer än så blir det inte denna gång..

Stressigt

Jag har inte hunnit skrivit och känns som jag fortfarande inte hinner skriva.
Dagen i går gick sjukt fort! Åkte till mamma och lämna lillan sen tillbaka till stan för att gå på anhörig utbildningen sen hem till mamma igen. Helt plötsligt var kl 23 och jag hade inte ens tanke på att lägga mig. De blev nåra timmars sömn i allafall i morse tog mamma lillan så jag fick somna om. Om ett tag måste jag iväg till söder om söder. Mycket långt bort, ända till Handen. Får dock skjuts från Hagsätra men bara dit är långt. Som jag har skrivit tidigare ska jag ju vara brudtärna på ett bröllop som inte länge sen var 1 år till men nu är det bara 8 dagar!! Jag börjar bli lite hysterisk här!! Ikväll är det möte med prästen så jag måste snart göra mig i ordning och sätta mig på tuben bort till Hagsätra.
Ska försöka skriva mer sen...

En sak som jag har glömt!!!
I måndags hade M varit ren i 6 månder!!
Ett halv år har min älskling hållit sig ren!!
Självklart hade jag glömt bort det helt och hållet!
Men de ska firas i helgen eller nått..

Underbart väder

I morse efter M hade varit på sina möten messa han att vi skulle ut på piknick. Eftersom dagarna måste planeras efter hans mående är det lite svårt och fixa i förväg. Men i allafall kom vi iväg till Rålis. Vi solade, lekte och åt lunch. Men M började och må dåligt efter nån timme så vi gick hem.

Medicinen funkar inte speciellt bra. Han kommer in som i en bubbla och mår skit dåligt. Han måste koncentrera sig på en sak. Nu är han uppe i 8 tabletter om dagen, alltså 144 mg. Men som de verkar ska han byta till ritalin. I söndags åt han 2 tabletter och då kunde han verkligen sova ut. Annars är sömnen helt förstörd. Han har fortfarande svårt och sova. Aptiten är också borta. Känns som att jag får vara hans mamma och tjata på honom att han måste äta.

Ursäkten

Just ja, ska inte glömma! Igår när jag skrev inlägget "En ursäkt" visade jag självklart M den. Jag märkte på honom att han ville be om ursäkt då men att de skulle bli framtvingad och så ska de ju inte vara. Men i dag efter att jag hade lagat mat kom han och kramade mig och bad om förlåtelse för allt dumt han har gjort. Ni kanske tycker att de är en skit sak men för mig är de inte de. För mig betydde den där ursäkten allt. Jag vet att han är ledsen för allt han har gjort och han har visat de i handlingar men den muntliga delen gjorde den fullständig.

Dagen

Idag har vi varit hos lillans (låtsas) farfar som fyllde år i veckan. Träffa farmor o hundarna.
Mer än så skriver jag inte. Jag har sovit 3 timmar i natt. Somnade vid 1 sen vakna lillan vid 4 och somnade inte om förrän 5 och då var de för sent för mig. Så 3 timmar sömn är allt jag fått. Nu blir de sängen o sova ännu mer!

En ursäkt

Jag o M har pratat om allt från himmel till jord om allt som har hänt.
Vi har pratat om alla gamla kompisar och alla gamla händelser från att vi träffades tills där vi är nu. Vi har pratat om Mr.X, som vi kan kalla honom, hans kompis som sitter inne och kommer ut nu när som helst. Jag tycker väldigt bra om honom men med honom kommer det dåliga saker som kompisar till där han bor. Vi har pratat om när M var borta och lämnade mig o lillan själv, när han försvann en hel vecka utan att höra av sig och inte ens tänkte på och ta upp telefonen och ringa och fråga hur hans dotter mår. Jag har frågat honom massa gånger nu om han ens tänkt på hur jag har haft de. Hur jag har mått när han försvunnit. Om han har förstått hur jag tänkt. Min rädsla att antingen ringa polisen eller akuten för att se om han är där. Men han fattar fortfarande inte! För någon dag sen läste jag ett inlägg jag skrev alldeles i början av bloggen där jag skrev: "Jag längtar tills den dagen han förstår hur jag mår och allt han fått mig gått igenom." Men den dagen är fortfarande inte här. Han bortförklarar sig mer än säger att han nu tänker på hur jag hade de! Han förstår fortfarande inte! Jag säger att jag vill ha en ursäkt för allt han har låtit mig gå igenom men ändå får jag ingen! Han säger att han har sagt de men ärligt talat jag har aldrig hört: "Jag är ledsen att jag försvann en kväll, helg eller natt och inte hörde av mig och sket i och svara i telefonen", "Jag är ledsen för alla lögner jag har sagt till dig" och "Jag är ledsen för att jag har sårat dig så mycket".
Han säger att han han har visat att han är ledsen och att han har sagt att han är glad att jag har kämpat för oss. Men de är inte samma sak! Jag vet att en ursäkt inte kommer gott göra allt han har gjort men de skulle kännas bra om han kunde känna efter hur jag har haft de. Jag kanske är självisk men vaddå? Jag har gått igenom ett helvete och är det så mycket begärt att få en muntlig ursäkt? Jag vet att han ångrar sig och önskar att han aldrig skulle ha gjort de han gjorde men jag vill ändå höra "Jag är ledsen..!" Jag behöver höra de!

Dagen

I dag har hela familjen varit ute o snurrat i regnet. När vi gick hemifrån regnade de och när vi kom hem regnade de men strax där efter kom solen fram. Så typiskt! Vi har i allafall snurrat runt i söderhallarna och runt omkring söder. Vi har äntligen köpt en micro!! EN på rea, obh nordica.
Nu har M en kompis här som också har fått diagnosen adhd och äter concerta dock mycket mindre mängd.
Jag har bakat rabarberpaj som står i ungen!

Prinsessa

I går fick jag en verkligen trevlig överraskning!
M började, från ingenstans massera mig. Så de blev fram med massage oljan och av med kläderna. Hur skönt som helst! Jag hade inte ens nämnt något om att jag ville ha en massage! Sen i morse fick jag sov morgon. Kl 6 gick M upp och tog lillan och jag fick sova ut ända till 9:30 då jag självmant gick upp! Hur skönt som helst!
Han får mig känna mig som en prinsessa ibland!

Sömnlös natt

I natt vaknade lillan igen! Fast kl.2 och ville absolut inte somna om. Hon låg och snurrade runt, jollrade lite och sparkades ända fram till 4 då fick jag nog och hämtade en alvedon åt henne då de såg ut som hon hade väldigt ont i magen. Hon lyckades somna om 4:20!! När hon vaknade sen på morgonen gick M upp och lät mig sova en halv timme längre!

I dag i allafall har vi varit ute på äventyr! Vi har åkt ända till Barkarby, Varit inne på Rusta, Jysk, Babyland, klädaffärerna och Ikea! De bästa är att vi endast gjort av med kanske 300 kr.

Dålig uppdatering

..Men har inte mycke och skriva. Igår gjorde vi inte mycket alls. M satt på balkongen o läste korsord sen kollade vi på Wallander - Hämnden. I dag skulle vi ha åkt iväg, stora planer känns de som men morgonen blev bara fel..

Morgon kaos

Först tänkte jag blogga kl.5 på morgonen.
Lillan vaknade tyvärr 4:45 och ville inte somna om. Jag somnade vid 12 igår kväll och vaknade ett antal gånger, var otroligt orolig och M satt och spelade tvspel tills kl 2 då jag gick upp o sa "nu fan måste du lägga dig!". Jag har alltså inte sovit ett piss känns det som. Sov bra mellan 2-4:45 men de är allt. I morse då lillan inte ville somna om blev det världens tjaffs mellan mig o M. Jag vill och orkar inte gå in på vad de handlar om men förlovningsringar flög o jag bad honom flytta ut och han har slagit hål i garderobsdörren i hallen. Ja, morgon kaos! Jag undrar verkligen vad grannarna tror om oss! Egentligen började bråket redan igår när jag kom hem men lugnade sig. Nu sitter i allafall ringarna där dom ska och vi har pussats och kramats. Allt handlar i stortsätt om att både jag o M känner oss helt utmattade. Han sover dåligt och kan knappt somna på nätterna vilket håller mig vaken sen vaknar lillan äckligt tidigt för sommar vädret! Solen går ju upp 4 nu så hon vaknar 5 tiden i stället för 7.

På eftermiddagen kommer farmor på besök. De kommer lillan verkligen uppskatta! Hon älskar sin farmor och de är så kul o se nu att hon känner igen och kommer ihåg människor.

Svar på kommentar

Milliz sa...
måste bara säga att de känns som om ja läser en roman om mig själv helt sjukt, lever själv ihop med en fd amfetaminmissbrukare(bland) som håller på en utredning för ADHD som läkarna redan garanterat han har med de kan ej skriva ut medicin försen utredningen e klar, så nu e d riktigt tufft han mår skit depressioner benzo alkohol allt känns det som, vet inte hur länge jag orkar, önskar bara allt va över å att det finns hopp även för oss!!!!

Hej Milliz!
Jag bara älskar när jag får respons från läsare! Jag hoppas min blogg ger dig i allafall ett litet ljus i tunneln! Det var först när jag fick träffa en tjej som var gift med en nykter missbrukare och berättade att hennes man skulle gå ut med hans kompisar och festa och hon var inte alls orolig som har fick mitt ljus i tunneln. Jag tror om man bara vill, kämpar och ställer krav så kan man. Min mans adhd utredning gick väldigt snabbt då han gick på alla avtalade möten och poshade på väldigt mycket. Han ringde dit och fråga om han kunde komma tidigare och var väldigt på. De är något jag rekomenderar din kille att vara! Ring varje dag och tjata om de går! För tro mig de ger resultat! Många missbrukare som gör adhd utredning ger upp mitt i för att de tar för lång tid och för att de inte orkar på de sättet går det att få tider snabbare! Visa att han verkligen vill de här så ska de nog gå! M var väldigt deprimerad också under tiden. Han var skit förbannad att de tog så lång tid! Efter att han hade fått diagnosen tog det 3 veckor innan medicineringen började! Jag fick ringa chefen och förklara att jag inte kan vara mamma ledig mer och att M måste börja med medicineringe för de är 3 månaders inställningstid! De var först då han fick möte med läkaren! Så man måste ringa och tjata!! Att han byter drog till benzo och alkohol är inte bra! Han måste vara drogfri för att kunna göra utredningen! Nu vet inte jag hur ni har det och hur han funkar men jag tycker du ska ställa krav men framför allt stötta! Försök att inte tjata de kan göra motsatt effekt så försök o göra de på ett snyggt sätt!
Hör av dig och berätta hur det går! Och om du verkligen älskar honom och vill vara med honom så kämpa för er men var försiktig så du inte går under!!

Svaret blev lite långt så de är därför jag skriver de här! =)

Anhörig utbildning

I kväll har jag varit på min anhörig utbildning igen.
Jag måste bara säga att det känns så otroligt skönt och gå dit! Trots att jag är den enda som är sambo med en missbrukare. I lördags tvekade jag och gå dit men jag är så otroligt glad att jag gjorde de. Informationen man får känns det som att jag redan vet allt. Jag vet hur man blir som medberoende och jag har läst om alla symptomen som stämmer så sjukt in på mig. Men vi sitter och diskuterar i början, under tiden och i slutet och man får verkligen ut allt! Jag har berättat väldigt mycket om hur jag har haft det och om saker jag har gått igenom. Jag är otroligt glad att jag har släppt de här med "skam och förnekelse"! Idag tog jag upp med en av dom som håller i utbildningen vad man ska göra: Acceptera, förlåta eller glömma? Jag har ingen aning. Jag kommer aldrig kunna glömma eller förlåta. Men hur ska man kunna acceptera allt M har gjort? Saker som är helt oförlåtligt och har skadat mig så otroligt mycket och lämnat djupa sår. Förut ältade jag väldigt mycket på allt som har hänt, nu har det blivit mycket bättre med de men de kommer fortfarande upp vissa händelser under vissa situationer.

Dagens utbildning bestod av 2 timmar och det är sjukt för kort! Jag bara älskar och sitta i det rummet och prata om de allt som har med missbruk och göra. Nu får man respons och svar från andra om ens tankar. Idag gick vi även igenom de olika rollerna i en disfunktionell familj. Jag anser att jag inte har vuxit upp i en sådan familj då ingen i min släkt ens har haft ett missbruk. Men ändå blev jag helt chockad över hur syndabocken passade in på mig! Symptomen var: polisingripande, trotsig, slagsmål, fryser ut familj, flyttar hemifrån tidigt, gravid tidigt, eget missbruk och självmordsbenägen. Ännu en gång ska jag berätta en hemlighet: Så här var jag i mina tonår. Hela köret!! Fast jag flytta hemifrån när jag var 19 och blev födde när jag var 20, så lite senare än tonåren då. Men ändå! Helt sjukt! Jag har verkligen fått mig en tankeställare!

Jag längtar sjukt mycket tills nästa tisdag! Även om jag har kommit mycket längre än de andra som fortfarande lever i ett missbruk så funkar mötena väldigt bra. Jag tror jag på något sätt ger dom hopp att de kan gå bra. Även om M har sårat mig och försört så mycket så går det att lappa ihop! Bara man vill. Men de första steget är att släppa taget!

"Om M tar ett återfall gör han, jag kan inte göra något åt de! Endast visa honom konsekvenserna!" - Mitt moto!

M's medicinering

M's medicin har höjt igen. Nu äter han 7 st * 18 mg alltså 126 mg om dagen.
Igår åt han bara en vilket gjorde att han kunde gå och lägga sig vid 9 och sov hela natten. Annars har han fortfarande problem med sömnen och aptiten. Han äter men inte frukost, lunch o middag. Han ska träffa läkaren nästa veckan och sist han träffa henne tog hon upp sömntabletter. Men är det verkligen nödvändigt men mer piller? Jag vet hur M blir på sånt skit också och då kommer aldrig vårt förhållande funka! Han blir alltid seg och helt förstörd dagen efter. De spelar ingen roll om de är insomningstabletter eller sömntabletter.
Idag har vi storstädat här hemma. M har hjälpt till med tvätten och tagit itu med röran i garderoben. Allt tack vare medicinen kan jag lova!

Samtal med D.ssk

Jag har precis pratat med d.ssk. på bvc och berättat om våra misstankar och om händelsen i torsdags.
Eftersom jag själv jobbar inom vården vet jag att detta är något väldigt jobbigt och hon vill självklart göra det på bästa sätt annars kan hela arbetsrelationen bli infekterad. Men hon tog oss på allvar och ska självklart gå vidare med de här.
Hon sa själv att hon märkt att han trummar med fingrarna osv. Men de första hon sa var om det handlade om att han har stora pupiller "för de har han varit hos läkaren om". Jaha, då är min första tanke att han har hållit på väldigt länge! Först får man stora pupiller men desto längre man håller på och sen blandat med piller får man knappnålar till pupiller!
Nu har vi i allafall bytt lillans läkare, hon ska istället få en kvinna som ska vara jätte duktig. D.ssk skulle ta upp de här med henne och se vad hon säger och hur man ska göra sedan ska de prata med honom och med chefen. Jag vill nästan kräver att han ska drogtestas!!
Vår d.ssk har aldrig jobbat med droger så hon har ingen aning om hur man blir. Jag förklarade att M har hållit på i 7 år så både han och jag märker! Jag sa även att vi har misstänkt en längre tid men i torsdags blev det självklart!
Så vi får se hur det fortsätter och blir i framtiden..

500:e inlägg

Jag mår riktigt skumt! Är så sjukt yr att jag inte ens vågar ta upp lillan och bära på henne.
M är hos sin farfar som ska flytta från hus till lägenhet så han har varit där sen igår morse och hjälpt och packa ihop saker.
Igår mådde jag riktigt dåligt. Jag vet inte varför men inlägget jag skrev igår rivde nog upp massa gamla sår. Det är så sjukt mycket som har hänt som man måste bearbeta. Och de är väl de jag håller på och göra. Men när man sitter ensam och lillan sover blir de ännu jobbigare. Nu ser ju situationen helt annorlunda ut, han var inte ute på äventyr igår som han har gjort alla andra gånger man har varit hemma själv. Situationen blev ändå riktigt jobbig.

Anhörig utbildning

Idag hade jag min första dag på anhörig utbildningen. Detta var något jag flera månader sedan bokade.
Vi var 9 st och sedan 2 ledare, eller vad man ska kalla dom.
Utbildningen är till anhöriga, både drogmissbruk och alkoholmissbruk. Majoriteten var maka/make till alkoholister. Det fanns en mamma som hade ett barn som höll på med droger. Jag har alltid trott att alkohol och drog missbruk har gjort oss anhöriga lika sjuka i vårt medberoende. Men efter idag kan jag klart säga att det absolut inte är så! Efter vad jag vet hur jag har beteet mig och lyssnat på Co-anon på hur dom anhöriga har betett sig så är det så mycket värre än vad anhöriga till alkoholmissbrukare.
Jag som medberoende och anhörig till en drogmissbrukare har gjort/fått alla symptom som finns under rubriken medberoende. Jag har blivit som psykotisk och helt personlighets förändrad. Som jag många gånger har skrivit om förut så är kontroll behovet värst, kolla mobilen, kolla fickorna, kolla strumporna, väskor, plånbok, lukta, leta i askoppen ute efter jointfimpar. Man vet exakt hur lång tid de tar och gå ner till affären och handla mjölk. Om det tar 2 minuter längre kommer tankar om att han inte gick till affären utan mötte istället upp en kompis och är helt påtänd i en bil här utanför! Man vet exakt på minuten hur lång tid de tar att åka från Sollentuna, Tumba, Söder till Kungsholmen, när sista bussen går, tunnelbanans tider. När telefonen är avstängd så är han i häktet eller ligger på akuten knivskuren efter en dålig affär. Sånna här tankar har inte alkohol anhöriga. Eller har jag fel?

Misstolka mig inte nu, det är klart det finns en likhet. Men jag tror att vi som anhöriga till drogmissbrukare går igenom ännu värre saker och att vi får de värsta symptomen medans anhöriga till alkoholister får mildare symptom.
De värsta jag någonsin har gjort under M's missbruk var den dagen jag slog honom. Fast jag slog inte han, jag slog missbrukaren! De här är någonting jag egentligen inte vill skriva. Men jag tycker de ändå är viktigt att ni som läser och kanske lever i ett det värsta stadiet nu vet att ni är inte ensamma!

Dagen jag slog M: På fredagen skulle han åka till en arbetskamrat på söder och hämta pengar som han var skyldig. Han sa att det skulle ta 20 min. Jag smsa självklart efter 20 min, fick svaret "kommer senare", jag ringde 10 min efter de och fick svaret att de kommer dröja ännu längre. Sedan slutade M svara i mobilen. Jag fick inte tag på honom resten av kvällen/natten, lördagen o på söndag kväll fick jag tag på honom och han sa att han skulle komma hem. Vilket han inte gjorde. På måndags morgon ringde han och sa att nu sitter han i bilen på väg hem. Timmarna gick och han dök inte upp. Kvällen kom och M kom äntligen hem. Helt veck. Bilen hade pajjat och en kompis hade hämtat honom o kört hem honom. De blev världens bråk och hans kompis kom upp till lägenheten då han hade suttit i bilen utanför då han visste att jag inte skulle låta honom stanna. Vi bestämde oss för att köra M till st:göran, drogakuten, eller vad de nu är. M blir skit förbannad och drar ut på hela skiten så han ställer sig i duschen och sveper en kvarting. Och då hade han även gått på xanor hela helgen. Xanor är livsfarligt och blanda med alkohol, hjärtat och andingen upphör!! M deckar ihop i hallen. Han andas tungt och knappt. Jag får panik. Hans kompis ringer 112 och de skickar en ambulans. Jag ska även skriva att jag var gravid i detta skede, 5 månaden tror jag de var! Jag blir i allafall skit förbannad på M. Skammen att grannarna skulle se honom helt veck gjorde att jag fick total panik. Jag var så förbannad och rädd när han deckade ihop och skulle sluta andas att jag gav honom en örfil, en riktigt hård också.

Jag vet att de var fel men någonstans så känns det inte som att de var så farligt. Våld är ett av symptomen man utvecklar som medberoende. Jag var gravid, helt förstörd och full med skräck.
En sån här händelse tror inte jag att anhöriga till alkoholister upplever på samma grad. Visst händer de att de kommer hem stupfulla och deckar. Men de M gjorde denna gång klassas som självmordsförsök, fast de inte var de han försökte. Att en drogmissbrukare försvinner i dagar utan att höra av sig, stänga av mobilen är så vanligt, de händer hela tiden! Och tankarna en medberoende får då är att "Nu är han död" eller "Nu har polisen tagit honom". Som drogmissbrukare blir man också kriminell. En nackdel som inte alkoholister har.

Iallafall tror jag utbildningen kommer ge mig mycket mer. Det är bara läskigt och se hur sjuk man en gång har varit i någon annans beroende. Att hans missbruk har förstört mig så otroligt mycket.

Gårdagen

Fredagskvällen i går blev riktigt lyckad!
Jag åkte först och lämnade lillan hos mormor sen gick jag o M på bolaget. Vi mötte upp hans bror o massa kompisar i tanto satt där och chillade. Sen kom en riktigt gammal vän till M. Lång historia kort; så slutade de med att jag o M skulle till grillen o köpa tunnbrödsrulle! Helt plötsligt ser jag M krama någon gammal karl och bli helt överlycklig. Då var det hans gamla chef som han arbetade åt när vi träffades. Vi satt o pratade väldigt länge! Jag skulle gissa på 1 timme. Men när man sitter utomhus och fryser så kanske man plusar på en massa. Hursom helst verkar de som att M har jobb efter sjukskrivningen. Hur bra som helst!

Lex Maria

Då har vi ringt till chefen för klagomål på vårdcentralen och blev vidarskickad till chefläkaren som självklart hade telefontid. Så de får vänta tills måndag.

Men istället för att vänta ringde jag 7711 och pratade med en sjuksköterska och fick numret till hälso sjukvårds nämnden som självklart inte svarar, de har öppettider måndag till fredag dagtid. Sjuksköterskan på 7711 sa att jag har en plikt att anmäla detta. Vilket vi kommer att göra. Vi kommer ringa chefen på vårdcentralen och även hälso-sjukvårdsnämnden på måndag!!

Påtänd barnläkare

Vår BVC läkare har alltid varit lite skum. Från första gången vi träffade honom har man märkt att de är något. I första hand tror man inte att en barnläkare knarkar så istället har jag intalat mig att han har ticks. Förra gången vi träffade honom nämnde M direkt efter att han knarkar nog och när jag träffa honom efter la jag märke till små saker.
Igår var ändå de värsta! Han var helt bakom flötet! Han glömde bort vad han gjorde och lyssnade på hennes lungor 2 gånger och dubbel kolla allt. Han hade med sig en student som han skulle förklara vad han gjorde till och de glömde han även bort. Han satt och trumma med händerna och stampa med foten och hade världens minsta pupiller! Han kunde inte svara på en enda fråga jag ställde om varför lillan gör på vissa sett och om adhd ärftlighet. Och de mest avgörande: han såg 10 år äldre ut än vad han gjorde sist vi var där. Han kunde lika gärna ta av sig läkarrocken och ställa sig på plattan!
Självklart sitter jag där som ett fån och förnekar allt och tänker att han har väl ticks eller har cancer eller är allvarligt sjuk. Men detta är nog inte sant! Med 99% säkerhet var han påverkad! Efter berätta M att han tog jätte illa upp! Han fick inte ens bo hemma pga sitt beroende, inte ens när han var ren! Sen sitter en barnläkare på bvc och är påtänd! Det hade varit en annan sak om det var på vårdcentralen men inte när han tar hand om ens barn!!

Igår började vi fundera på vem man ska ta upp de här med:
Polisen? Socialen? Chefen på bvc? Vår ssk på bvc?

Vi kan knappast varit de enda som märkt att något står fel till! Det är skam att dom på bvc inte har ifrågasatt!! Att vi som är föräldrar ska behöva höra av oss om att vi misstänker att en läkare är drogpåverkad! De som arbetar där har en plikt att anmäla sånt här, även vid misstanke! Och när man jobbar med barn ska man fan säga till på en gång!!

Nu sitter jag här grymt förbannad och ska ta tag i de här. Men de kommer nog bli att vi ringar vår distrikt.ssk. på bvc och tar upp de med henne. Det finns även en chans att han kanske är sjuk. Men de tror jag knappast! I såfall borde de berätta de så man inte får sånna här misstankar!!

Vaccination?

Solen skiner och idag ska det bli en lång promenad till bvc.
Lillan ska på 10 månaders kontroll.
Vi ska även diskutera tbc vaccination. Eftersom jag jobbar i vården ser jag de som en riskzon och när det kommer till mitt barn så vill jag att hon ska vara fullt skyddad när det kommer till allt. Min bvc ssk tycker att det är onödigt då vaccinet endast är 40% säkert. Men 40% är väl bättre än 0%?! Eller?!