Skicka brev?

Jag är glad för alla kommentarer jag får och ni som hoppas på att jag ska fortsätta skriva. Sanningen är att jag inte orkar eller tar mig tiden till att skriva. Plus att jag har haft svårt att publicera mina inlägg och dom försvinner. Hitta ett gammal från augusti som jag publicerade nyss.

Kort om vad som hänt med M är väl att jag fick ett samtal från häktet i slutet av sommaren. Han hade då suttit häktad 3 veckor innan han ens tänkte på o höra av sig. Han sitter nu inne tills juni tror jag de är. Han hade fått förlängt straff. Han har skickat 2 vykort men jag har inte ens läst dom för lillan. Inte heller svarat. Jag har hänt att jag ska göra de men påbörjade ett brev som blev kanske för hårt för att skicka.

Jag har i allafall en ny karl. Vi bor ihop och kommer att flytta till större inom kort. Han har också en dotter som är i samma ålder som lillan. Jag är sjukt lyckligt och han är allt jag kan drömma om. Han vet om allt med M. Men jag vet inte om M ens vet om honom. Lillan vet inte ens vem hennes pappa är. Hon säger att min nya man är hennes pappa. Hon förtjänar en pappa och om det inte är M så varför ska min nya inte få chansen?

En kort uppdatering kanske.. Jag måste skicka iväg ett brev till M o kanske framföra min agg mot att han inte ens hörde av sig när lillan fyllde år, att jag har en ny karl, vi flyttar snart o han måste hämta sin väska i mitt förråd och att hans dotter inte ens vet vem han är.. Hur ska man kunna skriva allt de här utan att vara för hård? Eller varför ska jag inte vara för hård?

Hej alla läsare! 2011-08-23

Ledsen att jag är så dålig på att uppdatera men har inte haft orken på ett bra tag. Sen känner man sig väl att man har kommit ifrån den här delen av mitt liv.
Men som alla vet så kommer alltid verkligheten i kapp en och man mår dåligt igen.
Sista tiden har jag mått riktigt bra och haft mycket att göra på jobbet. I sommar hade jag en av mina närmsta vänner som bodde hos mig och de har verkligen varit sjukt kul tills hon åkte hem i söndags.

I sommar har både jag o lillan hunnit fyllt år. Jag o M hade väl lite kontakt i början genom telefon sen gjorde jag misstaget och låta han komme förbi o träffa lillan när vi var o bada i en park. Jag frågade henne när jag såg honom om hon ville träffa pappa o sen pekade jag o sa där är han. Hon sprang till honom överlycklig o ropa "pappa!! Pappa!!". Både hon o han var jätte glada o se varandra igen. Han berättade då att han köpt en husvagn som han flyttat in i o försöker ta de lugnt. Men alla vet att husvagn är de sista du bor i innan allt bara faller.. Tog emot sjukt mycke o få höra de. Några dagar senare fyllde lillan år, han ringde inte. Jag fyllde år o ingen signal denna gång heller.
De sista dagarna har de verkligen kännts som att nu ringer telefonen från nån av hans polare o han är död. Jag hatar den här känslan. Får alltid de när de har gått för lång tid efter man såg ett livstecken. Han har inte varit inne på fb heller. Jag ringde hans mobil idag , båda nummrena men avstängd. Ringde 2 av hans andra vänner samma sak o den 3e skicka jag sms till o fortfarande utan svar. Orkar inte bry mig men ändå gör man de. Nu är man väl mer fylld med hat o ilska mot honom än något annat.

I lördags när jag jobba fick jag en riktigt jobbig ångest attack. Jag vet att allt med M ligger i botten o annat som hänt i livet sen att min kompis skulle flytta ut på söndag o de kom upp en annan jobbig sak med min pojkvän. Så nu har jag äntligen tagit kontakt med allmännapsykiatrin o imorgon får jag svar när jag ska dit o träffa läkaren. Nu fan får de vara nog med att gräva ner allt som hänt o inte ta tag o bearbeta de. Visst kan jag hålla huvudet högt o säga att allt är bra men blir de för mycket känsliga problem brister jag.

Jag har en ny pojkvän som jag älskar jätte mycke! Han är en otroligt fin person och har själv barn. Så de känns ändå otroligt bra att han finns vid min sida. Han vet om M och hur han är man han vet inte allt. De är mitt bagage.

Jag fick en fråga tidigare av A om tuttarna.
Jag gjorde både förminskning, lyft och gelehallon. Anledningen för att jag gjorde förminskning var för att jag hade stora bröst innan och som även hängde, därför lyften. Min läkare sa att om man bara gör implantat så kommer de bli som en dubbelficka och hänga. Jag kan tänka mig att de är liknande ingrepp som du får göra. Ett stort och med stora ärr. Förhoppningsvis så bleknar dom bort =)

Uppdatering

Lite uppdatering då. Tuttarna mår bra och jag har slutat äta smärtstillande.
Stygnen känns lite då o då.

Lillan har frågat efter M. "Vart är min pappa? Min pappa heter M.."
Så jävla jobbigt o höra. Skickade ett sms till honom o inget svar. Ringde o mobilen var avstängd. Tänkte direkt Jahap, då har han åkt in nu då.. Sist jag snackade med han sa han att han väntade på ett 7 månaders fängelsestraff.

Skickade ett meddelande på facebook o gissa vad! Mindre än ett dygn senare skrev han ett notis (vilket han mycket sällan gör!!) att han bytt nummer.

Nu bli jag arg.. vafan kan han inte ringa då? Eller i allafall svara på facebook! Inte bara ignorera!! En del av mig vill ringa honom på de nya numret o kolla läget men de känns ändå som att bollen ligger hos honom. De är han som borde försöka hålla kontakt med sin dotter! Inte jag som håller den åt dom! Visst vet han vad jag kräver om han ska träffa henne och jag vet att han är i ett missbruk nu och att de är därför han inte hör av sig. Han vet att han inte kommer att få träffa lillan då men han kan väl ändå ringa o kolla att hon må bra!!

Imorgon är det avslutning och picknick på lillans dagis. Skit kul visst! För henne kanske. Jag har bara ångest! De ä inte kul o stå där som ensam förälder medans alla andra har både mamma o pappa. Sånna här grejjer är bara ångestladdat för mig! Hatar att bo i Kungsholmen på sånna här grejjer också. De blir som nått jävla krav på vad man ska ha med sig på picknick. Kanske bara jag som sätter press men ändå! Kravmärkt, nyttigt och de bästa! Jaja.. korv/pasta sallad till lillan o skinka/pasta sallad till mig.. O massa frukt..

Bilder efter operationen

Bröst operation!

Idag har jag gjort en riktig stor förändring. En personlig kroppslig förändring! Jag har gjort ett bröstlyft, förminskning, vårtgård förminskning och ett implantat! I got silikon boobs!! Och dom är så heta!
Wohoo! Mina bröst fick genomlida allt.

Jag var på sabbathsbergs sjukhus 7:30 i morse och allt tog 3,5 timme.
Av hela proceduren var jag mest rädd för nååålen! Har blivit punkterad så många gånger. Men narkos ssk var helt underbar. Hon sa att jag skulle tänka på något positivt och att hon skulle ge mig lugnande. Jag märkte ju att de var sömnmedlet och började skratta. Sen vaknade jag upp och hade drömt att jag hade varit på världens roligaste personalfest.

Brösten gjorde ont som helvete! Jag kunde inte röra höger arm så jag fick smärtstillande på direkten då var jag tydligen uppe i maxdos då jag hade fått smärtstillande under operationen. Men jag blev helt borta av katoganen som jag fick. De bedövade även smärtan. Det tog 30 min för mig att äta en smörgås efter operationen. Carro kom o hämtade mig på sjukhuset, riktigt skönt! Eftersom jag inte hade så ont åkte vi kommunalt hem. Bor inte så långt bort så de gick bra. Väl hemma blev de en halv pizza till middag. Men smärtan kom tillbaka vid 7 tiden. Visste inte vart jag skulle ta vägen. De blev att jag överdosera Citodonen med x antal tabletter sen tog 2 dexofen som jag hade här hemma. Kollade faktiskt med chefen om de gick bra o blanda. Tur att man jobbar i vården! Nu har jag ont när jag rör armarna. De är så gott som omöjligt att komma själv upp ur sängen.

MEN FAN VA SNYGGA BRÖST JAG HAR! Dom är perfekta!
Ska lägga upp före och efterbilder när jag blivit mer rörligare!

Börjar bli lite pissed off..

Jag har fått en kommentar om "kärringar som flippar ut och får psykbryt för gubben röker hasch"

Min första tanke är din jävla fitta vem fan tror du att du är eller vem du pratar med? Men jag ska inte sjunka ner till den nivån. Alla har rätt till sina åsikter. Men jag kanske ska göra bilden lite klarare för er som tänker så.

Jag har levt med knark i mitt liv i flera år. Alla olika sorter från hasch till heroin. Jag vet vad jag pratar om och vet mycket väl om skillnaden mellan alla olika droger.

Men vad DÙ nu kanske inte vet är att de är skillnad på att knarka och att knarka! De är en skillnad mellan ett missbruk och ett beroende. Om du missbrukar behöver du inte vara beroende! Men om du har en beroende personlighet så spelar de ingen roll om du går på tjack eller dricker, sexmissbruk eller arbetsnarkoman. Du knarkar drogen. Ett beroende gör så att du skadar dig själv och din omgivning! Ett missbruk kan vara att du bara använder en drog en gång!
Om du nu som skicka denna kommentar till mig allvarligt tror att jag inte känner min man och säger att han kan röka på nån gång då och då är du fan inte mer än en liten ignorant snorunge som inte har någon aning om vad du pratar om! Kolla vart de tog honom? Han rökte nån gång då och då OCH NU sitter han i en pundarlägenhet och går på både de ena och de andra! Han har förlorat sin dotter och hela sin familj!! Och du har ballen nog och skicka en sån kommentar till mig att de inte är så farligt att röka på ibland? JA för vissa men inte dom som har en beroende personlighet!

Jag vet och känner många som sitter ute på dagis på kvällarna och röker. Fan man har varit där själv men då ska man också veta en sak! De går inte bra för alla! Av alla vi som satt där på kvällarna är de många som fått sina liv förstörda! Jag förlorade en vän för 2 veckor sedan, mycket pga av hans hårda liv. Andra som spenderat månader och år i fängelset. Andra som väger 45 kg och går runt o säljer situation sthlm. OCH du har balle nog att skicka en sån kommentar när jag vet att det är där M kommer sluta om han inte kommer ifrån drogerna!

..dagens...

De senaste dagarna, veckorna har jag haft så sjukt mycket att stå i. Att arbeta som chef tar all min energi. Man känner sig aldrig tillräcklig. Varken för boende, personal eller administrativa uppgifter. Jag är fortfarande inte klar med semesterschemat elle bemanningen o de är snart juni. Vet inte hur jag hade tänkt de.

I går när jag o lillan kom hem bröt jag ihop. Jag fall ner gråtandes på golvet och kunde inte göra något annat än gråta. Lillan försökte trösta mig. Hämtade leksaker, filt och kudde till mig. Kändes så hemskt att hon skulle få se mig så.

Jag känner fortfarande en stor tyngd över mina axlar. Jag har för mycket att stå i på jobbet, jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte orkar leka med iris och jag har ingen speciell ork för nått.

M messade idag första gången sedan sista inlägget. De han skrev var att han saknade oss o undrade om vi kunde ses. Jag ringde upp strax efter. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller vad jag vill. Jag ska ringa upp i morgon så får vi se.. Ska försöka hinna tänka efter vad jag vill.. Men den som hamnar i kläm för hans val i livet är lillan..

Nästa vecka har jag semester från o med torsdag ska försöka bli bättre på o blogga då.. men då kommer jag ligga hemma o ha ont några dagar ;)

Påsken kom och gick lika snabbt

Jag har ingen som helst drivkraft till att skriva. Mitt liv har gått vidare och jag har lämnat honom och livet med honom bakom mig. Jag orkar inte bry mig.

M skicka ett sms i påsk liknande :Ge lillan en puss från mig o önskar er en glad påsk. Älskar er och saknar er.

Jaha..

Jag jobbar så mycket som möjligt behöver pengar till sommar. Tyvärr blir jag inte roligare än så..

Ruttnat

Idag var jag o hämta Metallica biljetter! Woho! I sommar bli de en miniweekend till Göteborg för mig o en av mina bästa vänner! Kommer bli helt galet! Så sjukt glad!


Efter de åkte jag o lillan till mamma o åt middag och bara umgicks. På vägen hem frågade mamma om jag pratat något med M. Jag har aldrig varit riktigt ärlig mot min mamma om honom. Det tog nästan 2 år innan jag erkände för henne att han var missbrukare. Hon vet lite om vad som har hänt i vårat förhållande men långt från allt. De mesta är väl att man känner skam. Jag skäms för honom. Jag skämdes för att jag hade valt att få barn med han. De hon vet i dagsläget är väl att han kommit ut från fängelset punkt. Inte mycke mer. När mamma körde hem oss idag så berättade jag att han hade varit hos oss väldigt mycket förra veckan och att jag troligtvis vilseledde honom i att jag ville ha ett förhållande och lite av de som hände för en vecka sen.


M hade inte ringt eller hört av sig på hela helgen. Jag ringde honom. Jag vet vad han gör. Jag kände de på mig redan innan jag ringde. Han säger att han inte har gjort något. MEN.... Bortförklaringar som att han varit dålig o har haft mycke att göra? De är därför han inte hört av sig... För mig är de rent av bullshit..


Keep my head high and keep standing tall... Im better then this bullshit!

grubbel, grubbel

Fan vad less jag blir! Hade skrivit ett jätte långt inlägg sen bara försvann hela skiten för mitt internet fuckade sig!

Blir en kortare version nu.

Allt har väl inte blivit som planerat.
Förra helgen var jag o M barnlediga så vi drog på en kryssning. Inget speciellt hände mer än att jag insåg att de här var inte de jag ville. M hade så gott som flyttat hem till mig. Utan jobb, utan bostad och fullständigt beroende av mig. Jag fick panik och insåg att de är inte de här jag vill! Jag vill inte ha ett förhållande, jag vill inte känna mig kvävd, att någon är beroende av mig. Jag bad honom att flytta vilket han gjorde i söndags. Som tur är så åkte han hem till sin mamma och enligt honom har han inte tagit ett återfall.

Jag måste i första hand se till att jag mår bra för om jag mår bra mår lillan bra. Jag känner mig jätte dum att jag vilseledde honom. Min reaktion kanske var ett försvarsmekanism att puscha bort honom då han kom för nära. Jag vet inte. De enda jag känner är att jag vill vara ensam. Jag är inte redo att gå tillbaka till de han och jag en gång hade.

Tack alla läsare för era stöd!
Och till alla som sitter där jag en gång satt: ta steg för steg och dag för dag. Planera inte framåt utan se till att ni själva mår bra! När jag började blogga för 2-3 år sedan bokstavligt krigade jag för att M skulle bli drogfri och att vi skulle bli en lycklig små barnsfamilj men nu när jag har chansen att få de vet jag inte ens om de är de jag vill. Jag vet inte helt ärligt om jag kan gå tillbaka till de där.

Lycklig

Igår kväll ringde M och var på väg till hans boende i fruängen. Jag frågade om han ville komma hit och de gjorde han. Han sov här och han är även kvar idag.

I nuläget känns allt jätte bra! Jag har honom här och jag älskar honom. Jag har sagt vad jag vill och vad jag hoppas och han känner samma sak.

Imorse träffade lillan M för första gången sedan augusti! Jag har aldrig sett henne så lycklig! Hon såg direkt att de var pappa och hoppade upp i sängen! Jag är lycklig, M är lycklig och framför allt är lillan lycklig! Hon har fått sin pappa och på dagis imorse förklarade hon stolt att de var hennes pappa.

Han är ute från fängelset och han är här!

Oron lämnar vi till framtiden och tänker i dagsläget. M verkar vara riktigt motiverad och veta vad han vill. Så länge han är drogfri och träffas lillan regelbundet är jag nöjd! '

Jag är lycklig!! Vi är lyckliga!!

söndag 13 mars

Enligt M's brev skulle han vara ute 4e eller 11e mars. Var lite otydligt att läsa. Mina misstankar är att han inte har kommit ut än. Hans mobil är avstängd och jag tror faktiskt att han skulle höra av sig till mig, direkt. Att jag skulle vara en av dom han först skulle ringa till när han kommer ut. Jag är bara less att man har gått hela veckan och framför allt hela fredagen och tänkt på honom vad han gör och var han är. Jag var jätte rädd att jag skulle hänga upp hela min helg på att vänta på honom. Jag har gjort de så många gånger förr. Den här helgen har jag i allafall gjort mitt. Jag är riktigt förskyld så planen var att bara ta de lugnt i helgen så jag har ändå inte hängt upp mig på honom.

Igår var jag o lillan ute och gick. Vi var ute över 2 timmar och gick runt hela långholmen och fram och tillbaka hem. Riktigt mysigt. Var sånt fint höstväder.

Men idag. Jag är förskyld, trött, de är molnigt. Vi blir bara hemma. Lillan står och dansar. Hon har själv satt på sig strumpbyxor och en fin klänning. Hon har blivit så stor! När jag börja blogga var hon ett spädbarn! Hon var knappt 1 månad då, nu är hon 2,5 år!


Vikkan jag saknar dig som fan också!! Visste inte vart jag skulle börja om allt som hänt när du ringde men de är bra att du följer bloggen då vet du ju var jag ligger på den här delen av mitt liv!

M's släkt på besök

Jag har inte haft tid eller ork att skriva på ett tag.

Förra söndagen kom M's två systrar hit med familj, barn/mamma och M's farfar och styvpappa hit på besök. De var jätte kul att se alla igen och lillan tyckte de var jätte kul. När dom var här tänkte man inte så mycket på allt som hänt med M. Men hans pappas gamla fru frågade mycket och ville prata. De var först när dom gick som de kändes. Verkligheten slår tillbaka på något sätt. Tårarna börja rinna och smärtan inom mig högg rakt in i hjärtat. De gör ont! De var inte meningen att de skulle bli så här.

Jag fick brev av M i veckan från fängelset. Han saknar lillan jätte mycket och skriver att de finns mycke "dåliga" typer. Jag hoppas bara han inte har skapat nya kontakter där inne. Han skrev också att han hade jobb när han kommer ut. Vilket är hur bra som helst. Han kommer i allafall ut snart! Den 11e mars..

Nu ska jag rå om mig själv innan jag ska hämta lillan och skjutsa henne till mamma. Jag ska få vara barnledig i helgen! =)

Samtal från M

Jag har inte haft tid och skriva på ett tag men i tisdags fick jag ett telefonsamtal som jag missade. Jag ringde upp och kom då till anstalten som M satt på. Han som arbetade där sa "De var nog din man som ringde" och gick och hämtade honom. Så fort M hamnar på häktet så blir vi helt plötsligt tillsammans. När vi avslutade samtalet blev de "puss puss". Vi pratade i allafall länge om allt. De verkar som att han har tänkt om och vill börja prioritera de som är viktigt i livet.


Självklart så väcker de en glädje inom mig. Men jag har hört de här förr. Jag känner hur jag inom mig slits åt olika håll. Den ena sida av mig tänker att äntligen ska lillan få träffa sin pappa igen och han kommer finnas i våra liv. Han kommer leka med henne i parken och följa med till skansen. Få uppleva allt de här som han har missat.

Men den andra sidan försöker sparka mig i arslet och få mig inse att de här har hänt förut. Jag får inte släppa in honom i vårt liv igen. Hur många gånger har jag inte gjort de förut, låtit honom bo här i dagar och leva på mig sedan försvinner han bara en dag och man hör ingenting i veckor. Jag kommer alltid hoppas att han ska bli den han var när jag träffade honom. Jag kommer alltid önska att de kommer bli vi igen. Men de är de som jag blir så arg på mig själv att jag får inte gräva ner mig på de sättet jag en gång gjort.


De kändes så skönt och få prata med honom, höra hans röst. Veta att han mår bra och lever, har tak över huvudet.


Jag har så sjukt mycket nu, med jobbet, M, min kusin som flyttar in på lördag. Tankarna kring något av dessa snurrar runt hela tiden. Jag är chef på mitt nya jobb och är på en avdelning där ingenting funkar. Så mycket arbetsuppgifter hamnar på mitt bord som jag inte hinner med. Antingen är det de här jag grubblar över eller M. De är ändå rätt skönt att jag kan koppla bort jobbet när jag kommer hem och tänka på honom.

3 månader i fängelset

Först i dag fick jag veta beskedet från M's advokat. Hela förra veckan gick åt att ringa honom och lämna meddelanden. Idag ringde han upp, jag jobbade så fick lyssna av telefonsvararen men de räckte. Han fick 3 månaders fängelse straff som i självaverket blir 2 månader minus hans häktningstid vilket blir i slut ändan 1 månad. Om jag ska vara ärlig hade jag hoppas på längre.

Min rädsla är att en månad för honom kommer endast bli att binda kontakter och lära känna nytt folk med samma tankesätt. Om han hade suttit längre tror jag att han skulle fått en annan insikt på livet och hunnit tänka igenom saker.

Jag är trött på att hoppas. Jag är trött på att bry mig. Senaste tiden har jag märkt att hur mycket jag än intalar mig själv att jag inte är medberoende så måste jag inse att jag hamnar precis i samma sits som innan så fort jag släpper in honom på mitt liv igen. Jag kommer aldrig kunna vara frisk från mitt medberoende om han ska finnas i mitt liv.

Just nu har jag så mycket annat i mitt huvud, mitt jobb tar så mycket energi och lillan som är en trotsig 2,5 åring gör de inte lättare. Till helgen flyttar min kusin in! Kommer bli sjukt roligt!

Jag fick ett kommentar från ett riktigt gammalt inlägg. De enda jag kommer att kommentera de med är att jag tror du missförstod mig totalt. Jag skriver om mitt liv och mina tankar. Om människor tycker annorlunda så får man göra de. Men denna blogg handlar om en del i mitt liv som inte ens mina nära vänner vet! Ingen i min omkrets vet att jag ens börjat blogga igen! Innan var de bara 4 vänner som kände till den här. Anledningen är att jag vill kunna lätta på mitt hjärta och skriva exakt hur jag känner och inte behöva känna att folk kommer att kritisera mina åsikter.

Rättegång

I morgon ska M ha sin rättegång.

En del av mig vill ringa hans advokat och fråga vilken tid.

Vill jag ens åka dit? Vill jag veta? Är de onödigt vetande?

Fan.. jag hatar mig själv för att jag fortfarande bryr mig. En del av mig tror att jag fortfarande "kan ta hand om honom" - MEDBEROENDE!

Jag ska släppa taget, jag har släppt taget. Men jag bryr mig. Vi har barn ihop. Det är lillans pappa. Jag vill och önskar verkligen att hon ska få växa upp och ha sin pappa. Jag önskar med hela mitt hjärta att den här gången ska han få sin väckarklocka och vilja komma bort från den där skiten! Drogerna har gjort att han har förlorat 2 år av hans dottersliv eller egentligen 2,5 år! Sedan hon föddes! Det är läskigt hur ett ämne kan förstöra en människa så mycket! Hur ett vitt äckligt pulver kan få en människa förlora vetandet om vad som är viktigt i livet! Hur de kan ta över ens egen vilja! Ord kan inte beskriva hur mycket jag hatar hans missbruk eller hans beroende. Det är en skillnad mellan missbruk och beroende. M är beroende, han kan inte komma därifrån.

Tankarna om vi ska åka och hälsa på honom i fängelset snurrar runt i mitt huvud. Ska jag ens låta lillan få gå igenom de? Hon kommer säkert inte komma ihåg men hon kommer knappt ihåg hennes pappa nu! Varför ska jag då åka dit med henne så hon börjar tänka på honom igen!

Jag är stark och jag vet att jag kommer att göra de rätta. De är bara så jobbigt att ha en klump i magen och alla tankar om honom..

Samtalet

I går fick jag ett samtal som jag väntat på. De var M's advokat. Jag förstod direkt vad de handlade om när jag såg hans namn på telefonen. Dom sista dagarna har jag gått med en klump i magen om att nu har något hänt, är han död? ligger han på akuten?

Men när jag såg att de var hans advokat som ringde kunde jag ändå andas ut. M sitter i häktet och ska ha rättegång på fredag. Han står inför ett 4-5 månaders fängelse straff.

Men för mig är de rätt lugnande! Jag kan andas ut! Han lever och jag vet att han mår bra trotts allt.

För er som läser detta och inte är insatt i sådana här situationer kan de vara svårt att förstå. Men när M har varit "ute på sina äventyr" har de alltid varit de värsta. Man vet inte vart han är, eller vad han gör, med vem? Men nu vet jag att han har tak över huvudet, inte knarkar och har människor som har uppsikt över hans mående.

Jag hade en känsla i förrgår att nu har de gått för länge utan att jag har hört från honom. Jag fick en känsla att något dåligt hade hänt. Jag har fått dom här flera gånger förr och alltid haft rätt. Sist jag hade de då hade han kört 200 km/h på en 50 väg och voltat med bilen och krossat sin arm, legat på akuten i dagar. Jag fick veta vad som hade hänt flera dagar senare men de var samma känsla som jag fick i förrgår.

Jag tänker på honom.. alltid.. kommer aldrig sluta. Jag älskar honom och kommer alltid att bry mig. Trots att jag går vidare i mitt liv och träffar andra så kommer de alltid finnas en anledning till varför jag skaffade barn med just honom.

Jag fick en fråga tidigare om jag hade kontakt/hjälp från hans sida av familjen. Jag har varit väldigt diskret med den saken. Jag och M's mamma har ingen kontakt pga saker som har hänt. Jag har skrivit om vissa men inte allt. M's syster, lillans moster gifte sig förra helgen (om jag gissar rätt) vi har fortfarande kontakt och jag pratade senast med henne idag. Men hon bor i borås. På M's sida har jag ingen som hjälper mig med lillan men de är både mitt val.

VAB

Det tunga lasset av att vara ensamstående mamma.
Jag skulle bara in till jobbet några timmar idag för att gå på några möten men man hinner bara komma till tunnelbanan innan dagis ringer och säger att lillan har jätte ont i örat och bara gråter. I ett desperat läge försöker jag ringa min mamma, som är i Gran Canaria på semester, för att se om hon kan ta lillan. Självklart kommer jag på mig själv innan hon ens hinner svara. Jag han även ringa lillans gudmor innan jag fick gå tillbaka till dagis och hämta henne. De var bara och sätta sig på bussen och åka till vårdcentralen.
Jag hatar de här! Att jag varenda gång ska behöva gå från arbetet! Det är pinsamt juh! Jag började på ett nytt jobb i november och vill inte framstå som någon som vabbar hela tiden! Tänk om M hade kunnat fixat till sitt liv och bara kunna ta henne 2-3 timmar så jag kunde åka in på mina möten! Han är ju inte handlingsförlamad! Bara försvunnen.. men de är väl lika bra..
Jag önskar ändå att han skulle finnas här i sånna lägen. När lillan blir sjuk eller något händer!

2011

Mitt liv har förändras jätte mycket sen sist jag skrev. Jag har nytt jobb och ännu större ansvar. Jobbar som chef måndag till fredag och endast dagtider! Inge mer barnvakt! Äntligen står jag på egna ben och klarar mig hur bra som helst helt själv.

Först nu har jag fått en faktura från rättegången. 9004 kr! Helt sjukt mycket pengar för något som jag själv kunnat gjort! Det fanns ju ingen chans att M skulle fått behålla vårdnaden.
M är fortfarande ute på vift. För nån månad sen fick jag ett brev från socialen om att de vill ha ett möte med mig då M befinner sig i ett kraftigt missbruk och de ville boka in ett möte med mig för att se hur lillans liv ser ut nu. Det är klart man blir flyförbannad då jag inte hade träffat honom på månader inte heller hade hans nummer! Men tydligen så får socialen en anmälan varje gång han blir häktad eller lämnar ett positivt urinprov. Så de är bara förvänta sig ett antal möten fram över.

Som de ser ut idag träffade jag M för några veckor sedan. Lillan var hos min mamma så hon har inte träffat honom sedan augusti. Vi pratade om mycket och det är klart att jag fortfarande älskar honom, jag kommer alltid hoppas på att vi kommer bli en lycklig familj igen fast jag vet att de aldrig kommer att hända. Han knakarkade under tiden vi hade kontakt. Vi pratade om framtiden och hur de ska se ut om han skulle få träffa lillan igen. Men så fort han gick ut från dörren så var han borta igen. Han svarar inte när jag ringer o inte på mina sms. De är just sånna här saker jag hatar med mig själv att jag släpper in honom sen blir det exakt samma sak igen. Han kommer aldrig sluta knarka. Han kommer aldrig bli en pappa för lillan. Han väntar ett fängelsestraff nu på 4-5 månader och fram tills dess kommer han väl knarka så mycket han kan. De gör så jävla ont att han väljer de livet istället för ett liv med sin dotter. Jag vet att jag fortfarande är medberoende, jag hamnar där direkt när jag träffar honom. Jag är inte som jag var förut och skulle kolla honom men oron. Den jävla oron och känslan att man måste ta hand om honom annars klarar han inte sig. Jag är trött på att gråta över honom! Trött!!

Jag har haft ett förhållande med en annnan som tog slut vid nyår så jag har ändå gått vidare. Men känslorna kommer alltid finnas kvar...
Så jävla dumt!

I mitt förra inlägg fick jag en kommentar av en läsare som gör ett skolprojekt mot droger! Det är självklart jag ställer upp! Hela min blogg visar bara nackdelen och hur mycket man utsätter människorna runt omkring!

Spöken finns alltid

Sakar och ting har varit allt från riktigt bra till riktigt dåligt.
M försvann några månader o man hörde inte av honom. Han kom och gick lite som han ville. Sen skötte han sig o fanns med i bilden. Som läget är nu så har jag bett honom att inte höra av sig. Jag släppte in honom i våra liv ännu en gång och såg vad det gjorde mot vår dotter.
Han skötte sig då och blev dömd till kontraktsvård. Vi träffades från 2-3 gånger i veckan o pratade i telefon nästan varje dag. Lillan blev van att ha pappa där. Hon är ändå 2 år nu. Hon vet vem som är pappa och frågar hela tiden efter honom. Den 22/8 blev han utskriven från behandlingshemmet pga att han tagit amfetamin. Vilket jag till o med drömde om samma helg! Jag kände de på mig. Och nu när han är ute och snurrar o knarkar får jag ännu en gång sopa upp efter honom! Skillnaden nu är att jag har en dotter som vaknar mitt i nätterna och skriker efter pappa, som frågar efter honom på dagarna och när telefonen ringer. Jag hoppas verkligen han förstår vad han gör mot henne! Hon kommer alltid att älska honom villkorslöst!
I helgen pratade jag o M i telefon. Jag bad honom att inte höra av sig innan han varit ren i 6 månader. De kanske är att ta i men han kan inte finnas med i bilden innan han varit ren ett tag! Jag kan inte göra så mot lillan! De är bättre att han inte finns i hennes tankar än att hon förstår att pappa inte kommer när hon ropar. Lillan brukar gå runt o säga "pappa jobbar" o jag är trött på att ljuga för henne. Jag vill inte ens höra henne säga pappa mer. Mitt hjärta blöder att han valt droger framför henne o de enda hon vill är att ha páppa där!

Angående lillans farmor tänker jag inte ens skriva något då de finns stor chans att hon läser men lillan kommer få ta del i hela den historien när hon blir stor nog. Det är bara väldigt infekterat. Men de är så sjukt skönt att farmor är ingen lillan någonsin frågat om. Jag tror inte hon ens vet att hon har någon då man aldrig nämnt de.. Hon har ju ändå 4 morföräldrar så min farsa o hans fru blir väl mer som farfar & farmor.

Mitt liv som ensamstående fungerar hur bra som helst! Jag är så glad att jag kunnat lämna mitt medberoende och de livet jag levde bakom mig. De är bara jobbigt att de dyker upp som ett spöke då och då. Men de kommer de alltid att göra då jag har barn med en missbrukare. De är bara jobbigt då man får sms som "jag klarar inte de här utan er". Nehe, jag låg fortfarande på BB med vår nyfödda dotter då du drog ut o mötte "moa". Jag blir så trött på sånt! Försök inte ens att få mig att få dåligt samvete för att jag inte finns med nu! Lillan kommer i första hand om nu måste jag skydda henne från att bli sårad o märka av att pappa sviker.

Jag vågar faktiskt inte skriva hur ärligt som helst i bloggen längre. Fast den är anonym så finns det några som vet vem jag är o kommer att använda de jag skriver emot mig. Vårdnads tvisten är avklarad o jag fick en räkning på 9000 kr de tackar jag för!

Nu måste jag lägga mig, jobbet hela veckan o massa o stå i. Ska försöka uppdatera mera men de kommer de bara handla om spöket dom dyker upp då o då när de passar honom..

Tingsrätten

I går var jag o M hos tingsrätten tillsammans med våra advokater.
Jag har nu ensam vårdnad över lillan dock har M umgänge varannan söndag och varannan tisdag i sällskap av mig. Det är just de här jag har strävat efter.

Jag fick en kommentar på förra inlägget där personen skrev att hon var orolig över min dotter. Du som nu skrev de ska veta att både jag o M vill inget mer än de bästa för henne. De är för hennes skull som jag har ensam vårdnad idag. Om M skulle falla tillbaka i sitt missbruk så står jag redan där själv med henne och han kan inte under några omständigheter dra ner henne i de. Inte för att jag tror M skulle göra de heller. När han knarkar drar han iväg och hör inte av sig.

Nu ser de väldigt bra ut mellan mig o M. Lillan är sjuk, de går magsjuka på dagis. Igår var M här och hjälpte till och han kom även förbi idag. Vi umgås som vänner och kan verkligen prata om allt. Men jag vet att jag måste vara på min uppsikt. Men de känns ändå skönt och ha tillbaka honom som en vän. Lillan behöver sin pappa och så länge han är ren kommer jag aldrig neka honom umgänge!

Jag har även fått en kommentar av Linda som fråga vad som fick mig lämna M.
Mitt svar är att jag inte orkade mer. Jag gav honom mer chanser än vad jag egentligen ville. Jag märkte att allt handlade om honom, hans missbruk, hans tillfrisknande, hans medicinering. Vi har en dotter ihop och allt handlade om honom inte att hon skulle börja på dagis osv. De är klart jag fortfarande älskar M. Nu när han är här känns de ändå bra för att vi kan vara så pass bra vänner. Trots att jag verkligen hatat honom så mycke som jag gjorde ett tag så måste man kunna se skillnaden på missbrukar M och M själv. För mig är de två olika personer och de är nog därför vi kan umgås på de sättet vi gör idag.
Linda, mitt tips till dig är att börja tänka på dig! Inte på hans utredning, medicinering eller om han tar återfall. Börja tänka på dig! Hur känner du? Vad känner din son? Hur har han de på dagis? Ta även hjälp av andra. Co-anon är något jag starkt rekommenderar!

Ensamstående och inte längre medberoende!

Otroligt mycket har hänt sedan jag sist skrev.
M erkände till mig att han knarkat bakom min rygg i somras, thc, subetex, amfetamin och kokain. Jag har hittat saker här hemma som jag önskar att jag aldrig hade behövt se. M gjorde sitt val och jag fick göra mitt. Jag bad honom flytta.

Jag vill inte ens läsa mitt förra inlägg om hur jag ville visa er läsare att de går att bli en lycklig familj igen. Nu säger jag bara skit snack. Visst finns de dom som verkligen kan sluta. Men något jag lärde mig för länge sen var att jag aldrig kommer kunna få honom ren. Jag gjorde mitt val och jag är otroligt glad att jag gjorde de valet.

Nu ligger vi i vårdnadstvist och ska till tingsrätten i december. Hans mamma har jag sagt upp kontakten med och hon kommer inte få komma i närheten av mig eller lillan. M träffar lillan ungefär 1 gång i veckan men då tillsammans med mig och efter mina villkor. Han ska enligt honom ( har inte pratat med soc på ett tag men de ska höra av sig vid avvikelser) vara ren. Jag orkar inte ödsla min energi på den fronten.

Om vissa personer inte hade adressen till den här hemsidan skulle detta inlägg vara sjukt mycke längre men pga att de kommer bli en rättegång så måste jag vara försiktig med vad jag skriver.

Nu i efterhand, efter allt som har hänt är jag så arg på mig själv att jag tog emot allt. Så mycke lögner och framför allt hur han fick mig att förändras som människa. Jag är inte en svag person men han bröt ner mig. Nu i allafall mår jag riktigt bra! Har bra människor runt omkring mig, börjat jobba igen och har en riktigt bra kontakt med hela min familj. Lillan mår hur bra som helst, hon trivs jätte mycke på dagis, personalen älskar henne och hon har en jätte bra kontakt med sin mormor. Mitt liv är väldigt stabilt. M har fortfarande sina problem med soc, boende, medicinering (funkar fortfarande inte) och vad nu allt är. Men så länge han är ren kommer han få träffa lillan.

Man kanske kan säga att mitt tillfrisknande blev när jag valde att lämna honom..

Uppdatering

Jag har varit riktigt dålig på och skriva.
Anledningen är enkel; jag har inte så mycket mer och skriva om. Som sagt handlar bloggen om mitt medberoende och mitt liv som anhörig till en missbrukare. M är fortfarande ren. Han är jätte duktig och klarar sig jätte bra. Hans medicinering funkar bättre. Han tar nu ritalin och har fått sömntabletter med inga biverkningar!
Jag trodde faktiskt att de inte var så många som fortfarande läste min blogg men jag har läst massa kommentarer och ser att ni undrar hur allting går.

Vi är fortfarande tillsammans, självklart har vi våra ner gångar precis som alla andra par. Men vi kämpar på så gott vi kan. Man kan säga att M är frisk från sitt beroende. Om jag är frisk tänker jag inte ljuga och säga ja. Självklart har jag börja kollat hans telefon igen. Misstankar kommer och smyger sig in i huvudet och tilliten är liten. Han har svikit mig angående hans kompis G som jag skrivit om tidigare som satt inne och jag fruktade för dagen han skulle komma ut. Min fruktan blev sann och mitt 6e sinne hade rätt för 100e gången kan man väl säga.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är frid och fröjd och vi lever lyckliga. Lite så är de väl men ändå inte. M har tagit ett återfall, han rökte hasch. Vilket jag fick reda på veckor senare! Socialen visste om men informerade inte mig!! Vilket är ett stort tjänstefel då de finns ett barn i hemmet! Plus att de sa till M att de inte testar thc på hans pissprover vilket fick honom se att de var frittfram o röka på. Säga vad man vill, jag kanske är dum i huvudet o tog tillbaka honom då jag så starkt sagt att om han gör något igen är de över. Men man håller ju aldrig vad man säger som anhörig. Jag kan i allafall säga en sak: Jag hittade faktiskt en lägenhet till honom den gången som han skulle flytta till. Så jag tog i allafall tag i saker den gången o inte bara sa "du ska ut!"

Mycket handlar om lillan nu. Hon är i fokus och hon är tar all min tid. Så de är mest därför jag inte bloggar mer. Jag ska försöka skriva i mellan åt. Jag hoppas att jag ger er andra därute som lever i samma misär hopp om att kunna få ett normalt familjliv trots denna sjukdom. För de går! Jag är ett levande exempel!

Nu drar jag

..Till E-tuna!!
Jag o lillan ska iväg till min allra bästa vän och vi ska på parkens zoo! Första gången både för mig o lillan! Sen ska vi sova där o jag o Veronica ska snacka i oendeliga mängder! Jag ska må bättre!

Jag gjorde föresten ett test på facebook "Vilken psykisk diagnos är du?" Svar: "ångestattacker". Men de visste jag ju redan...

Irriterad

Jag tänkte avsluta den här bloggen och skriva ett avslutnings inlägg. Men de får bli nästa gång.

Just nu känner jag att jag inte orkar mer. Bägaren har runnit över och jag är tillbaka till ruta 1. Nu handlar de inte om M, han sköter sig och är fortfarande ren. Men jag har gjort samma misstag jag många gånger har gjort förr. Jag har blivit lärd att man ska lära sig av sina misstag men varför gör man aldrig de? I denna sekund vill jag radera varenda person som finns i min omkrets. Jag orkar inge mer. Jag vet att jag har gjort mina misstag och att jag kan bete mig som en idiot ibland men om folk inte kan ha överseende med de vill jag inte ens ha dom i mitt liv! Det känns som att alla är falska och finns där när de själv passar dom! Någonstans vet jag också att jag har isolerat mig precis som jag gjorde förut. Jag säger till dom nära att jag mår dåligt för tillfället och vill vara ifred. Både sant och falskt. Eller de är ju sant men frågan är om de är rätt. Kanske just därför jag kände att jag var tvungen o skriva ett inlägg.

Mer än så blir det inte denna gång..